Lärandekultur - synligt lärande

Lärandet är den viktigaste uppgiften skolan har. Undervisning i sig är inte avgörande för kunskapsresultatet. Skolan borde vara en utvärderingsenhet i stället för en byggnad dit elever och lärare släpar sig till varje dag. Den tiden då lärare ser sin professionalism i termer av autonomi ("låt mig vara ifred att undervisa som jag vill") är en förgången tid. Professionalism i läraryrket ligger i dialog och utvärdering. Att gemensamt planer, lyssna och observera varandras lektioner och hur elever återkopplar till kunskap.

Allt detta och lite mer får man sig till livs när man läser John Hatties bok Synligt lärande för lärare. En bok som jag vart rekommenderar för lärarstudenter och redan etablerad lärare. Här får man sig en duvning i lärandevetenskapen. Samtidigt tar boken klart död på allt vad gammalt heter i skolan. Hatties Visible Learning (2009) har beskyllt för att beskriva ett gammalt undervisningssätt. Något mer felaktigt finns inte. Den konkretiserar i mångt det praktiska genomförandet på mikronivå av en mål- och resultatstyrd skola.

Boken är klart läsvärd om man är ett dugg intresserad av vad som skapar lärande hos elever.

Haltande jämförelse

I en signerad krönika i DN går Johannes Åman in på jämförelsen mellan statliga och privata ägare av stor bolag med expansionsstrategi. Han hävdar att privata ägare skulle satt ned foten tydligare. I teorin, ja. I praktiken, nej. Se bara på ABB.

ABBs köpa av det stora elektronikföretaget i Nordamerika hade samma ingredienser som Nuon affären. Det kännetecknade för dem båda är svaga ägare. Även om Peter Wallenberg satt i ABBs styrelse som ägare bromsades inte affären. Dåvarande ledningen för ABB var starkare och därmed kunde driva igenom affären.

Samma följder som ABB fick kommer Vattenfall att få. Några år av omstrukturering och tappad marknadsfart.

Så vad det handlar om, oavsett ägaretikett, är "Herrelösa" bolag som styrs av tjänstemän. Det är mig veterligen bara Handelsbanken, Skanska och Volvo som lyckats med reptricket att växa med tjänstemän vid rodret med bibehållen lönsamhet.

Media DN 

Falsk matematik

Falsk matematik utropar jag på Peps Perssonskt vis. Nu har S blandat bort korten när det gäller statligt ägda bolag. Speciellt Vattenfall. Nedskrivningar i Vattenfall är ett sätt att justera högt uppumpade goodwillvärden i samband med bolagsköp. Om värdet på bokförda tillgångar är högre än markandsvärdet kan man välja att ligga kvar och hoppas att marknadsvärdet ökar.

Nu har styrelsen och ledningen för Vattenfall valt att skriva ner en affär som uppenbarligen inte har en uppsida. Något annat hade varit förkastligt. Ser man på Vattenfalls balansräkning är den urstark och påverkar inte bolagets överlevnad.

Därför blir det helt fel när S väljer att påstå att statens förlorat pengar. Det har man inte alls gjort. Det är Vattenfall. Staten har teoretiskt gjort en förlust, men det är bara på pappret. Först om staten säljer Vattenfall till ett lägre pris än vad den är bokförd för i statens tillgångar uppstår en förlust. Det finns inget samband mellan statsbudgeten och ett bolags värde. Däremot påverkar Vattenfalls problem statskassan om utdelningarna uteblir. Men det är inget statsfinansiellt problem det heller eftersom Sverige idag har urstarka statsfinanser.

Så här är det nog bäst att företrädare för S lär sig bokföringskost innan man uttalar sig som man gör i media. Samtidigt kan det i sak ligga frågetecken kring regeringens handlande i denna affär. Men en sak ska man ha klart för sig. Regeringen har inte en beslutanderätten över ett bolags affärer som ägare. Det är styrelsen. Ägare kan bli informerade men inte fatta beslutet. Möjligen om man inte tror på affären byta ut styrelsen vid en extra bolagsstämma. Där den nya styrelsen driver igenom ett affärsbeslut efter ägarönskemål.

Det finns att annat skäl till varför både staten, landsting och kommuner sätter verksamheter på bolag. Det skälet heter insyn. Offentlighetsprincipen gäller inte i bolagen. En åtgärd för att öka smidigheten i handlandet i stället för en myndighet eller förvaltning med dess krav på offentlighet.

Samtidigt förekommer en konstig debatt att det skulle varit mindre risktagande i bolag med privata ägare. Det är bara nys. Ta ABB och dess vidlyftiga affärer under Barneviks tid vid rodret. Allt mynnar ut i svaga ägare som inte tar ett tydligt ägaransvar.

Media SvD, Aftonbladet.   

Ägarstyrning

Ägarstyrning är en viktig komponent i allt företagande. Bristen på den ser vi i "ägarlösa" bolag. När staten väljer att driva företag är det viktigt med rågången mellan det politiska och det affärsmässiga. Peter Normans debattartikel belyser det insiktsfullt.

Tyvärr verkar inte övriga politiker och vissa journalister begripa denna skillnad. När Löfven skriker efter en haverikommission i samband Nuon affären funderar man. Gör han det mot bättre vetande eller är det för att tillfredsställa vänsterns rätt aparta syn på politisk styrning av statliga aktiebolag.

En ägares enda instrument i aktiebolag är bolagsstämman. Där har ägarna efter ägarandel rösträtten på att se över styrelsen och vilka som sitter där. Genom ägarstyrning kan ägarna ge bolaget den strategiska inriktningen och tillsätta styrelsemedlemmar enligt maktintresse eller kompetens.

Hur S skötte de statliga bolagen under sitt regeringsinnehav har jag inget större kunskap om. Men det sas allmänt att du fick posterna för att du hade partiboken. Med andra ord satt ett antal politruker i styrelsen för att utöva maktinflytande. Aldrig bra.

Oavsett om det är offentliga eller privata ägare är det alltid kompetens och nätverk som är viktigt för att sitta i en styrelse. Professionalism är avgörande för ett bolags framgång.

Samtidigt är det bra att det finns klara lagregler för hur aktiebolag ska förvaltas och styras. Därmed kan inte politiskt godtycke råda.

Vattenfalls dåliga affärer kan inte belasta ägarna mer än att förlorar pengar och får stå vid skampålen för fel kompetens i styrelsen. Sedan ska man alltid veta att av tio affärer kanske en är lyckad. Det ingår som risk i allt företagande.

Media SvD  

Smärtans dag vi inget lärt av

Tjugoandra juli är för alltid inristat i historien som det mest grymma terrorattentat och massmord i Norge. 77 människor fick missta livet för en galnings verk. En mångtydig man han ABB. Religion och politik fick skymta fram under processen fram till domen förra året. Vad som inte kom på tapeten är det uppenbara kvinnohat han bär.

Smärtan är stor hos den som mist någon i regeringskvarteren i Oslo och på Utöja. Men hos oss andra har det bleknat bort som om det var väldigt länge sedan fast det bara är två år.

Har vi lärt oss något? Nja skulle jag säga. Inte har vi vädrat ut extremismen i samhället. Vi har inte riktigt förstått hur viktigt det är att vi har en öppen demokrati. En demokrati som kan ta hand om de sektliknande beteende dessa fundamentalister ägnar sig om. Om det skrev jag redan 2011. Lika aktuellt idag som då.

Låt oss inte slå oss till ro för de mörka krafterna. De må vara islamister, nazister eller vänsterradikaler. Låt aldrig svartrockarna få sticka upp och bli en maktfaktor. Inte ens de som råkat hamna i riksdagen.

Media SvD

Ständigt denna likvärdighet

En i stora delar balanserad syn på debattinlägget i DN 130714 från Hagaskolan och dess rektor gör Helena von Schantz 130717. Men någonstans i slutet vaknar mina funderingar. Det här med likvärdighet. Om jag citerar proppen till skollagen med följande lydelse:

"Utgångspunkten beträffande likvärdighet beskrevs redan i den s.k. ansvarspropositionen (prop. 1990/91:18). Likvärdighet betyder inte likformighet eller att alla elever ska få lika mycket resurser. Likvärdighet upprätthålls av mål i skollag och läroplaner, betygskriterier, bestämmelser om minsta garanterad undervisningstid, ämnen, lärarbehörighet, särskilt stöd, överklagande samt tillsyn och kvalitetsgranskning. Likvärdighet innebär här att de fastställda målen kan nås på olika sätt beroende på lokala behov och förutsättningar. Kvaliteten i verksamheten ska dock ha lika hög nivå oavsett var i landet verksamheten bedrivs."

 

Likvärdigheten har degaraderats i debatten. Likvärdighet är ett mål i Sverige liksom Finland. Kan det vara så att de 366 kommunerna i Finland är hårdare styrda än de 290 svenska. Spelar det kommunala självstyret i Sverige oss ett spratt när det gäller likvärdigheten.

 

Är likvärdighet samma sak om det är en politiker eller fackföreningsföreträdare som pratar om det. Skulle drista mig till att säga nej. Alla har en egen uppfattning om begreppet. Å det ligger långt ifrån den lagstiftningen valt. Den säger att oavsett om det finns regional skillnader eller att skolan konkurrerar om elever är kravet att de ska nå de fastställd nationella målen i skollagen och de skolformsvisa läroplanerna. Inget annat. HUR är upp till den som tillhandahåller utbildningen:  beroende på lokala behov och förutsättningar. Inte att det ska vara någon form av likriktning.

 

I mitt förra inlägg om PISA vara jag noga med att poängtera i efterföljande debattinlägg dess begränsning. PISA mäter basfärdigheter som läsförståelse, matematik och naturvetenskap. Utifrån det jämför man skolsystemens likvärdighet utifrån följande:

 

Ett likvärdigt skolsystem innebär att alla elever, oavsett social bakgrund och ekonomiska förutsättningar, ges samma möjlighet och tillgång till utbildning. Skolsystemet kompenserar för elevers olika bakgrund och ger alla elever möjligheter att få tillgång till och tillgodogöra sig utbildning.

  

En skrivning som in mångt följer den definition skollagen gör. I ljuset av detta förstår jag inte vad skillnaden mellan svenska och finska skolsystemet är. Kan det vara så att den stora skillnaden mellan Sverige och Finland är dess skolledare. En intressant forskning i ämnet bedrivs av Carina Schedvin på temat "Finland-Sverige 1-0?" Några saker hon sett är att rektorer är närvarande. Rektorer arbetar efter down-up principen med hög förankring hos lärarna och med hög personlig profil.

 

Några sådana rektorer har jag mött i min kontakt med svensk skolan. De är inte så många men de finns där som goda exempel på hur resultat skulle vändas till "Finland-Sverige 1-2". 

 

Media DN. 

 

 

PISA släng dig i väggen

Lite provokativt kan man undra varför alla fastnar på resultat och ranking på nationella prov och PISA mätningar. De är bara indikatorer på något, men säger inget om ett skolsystem är bra eller dåligt. Om jag skulle drista mig till någon jämförelse är det möjligt att både det finska och det svenska systemet ser lika ut. Skillnaden hittills är att finnarna gjort det i större utsträckning än svenskarna. För drygt två år sedan har rektorer makten över pedagogiken och lärarna är åsatta att ständigt förbättra sitt lärande dag för dag.

Dock ska man vara medveten om en sak. Dagens skola är inte alls som skoldebattörernas skola. Idag är just jämförelse mellan statistik inte görlig på samma sätt som på den tiden skolan hade absoluta eller relativa betyg. Dagens betygssystem är ett målrelaterat betygssystem som inte gör sig så enkelt att jämföra med andra. Även om man haft oskicket att sätta en irrelevant mätskala på det som meritvärden. Dessa meritvärden säger noll om elevers kunskapsnivå mer än att vara ett signalsystem för att söka högre utbildningar.

Dagens betygssystem mäter inte bara kunskaper in-kunskaper ut i form av fakta. Det tar hänsyn till elevers förmågor både generella, som The Big 5, som ämnesdidaktiska. Det som kännetecknat svenskar genom tiderna är innovationskraften. För hundra år sedan var vi framgångsrika i industrialiseringen. För sextio år sedan inom logistiken IKEA, TetraPak, m fl. Under senare tid inom it. Om vi ska leva på kunskap, som vi säger, behöver nog ett antal förmågor förbättras.

Det som djup oroar mig är elevers läs- och skrivförmåga. Hur lyckas man att använda källkritik? Hur ser man på fakta? Har man tillräckliga matematiska kunskaper för att värdera realism, validitet, mm det som brukar kallas evidens på forskarspråk.

Tror inte att det är fruktbart att bara titta på hur bra eller dålig skolan är. Vad som kan önska av den svenska skolan är att den har rektorer och lärare som inte gör som man alltid gjort. Det är ingen framgång lika lite som det är deras uppdrag idag. Navet i skolutveckling är systematiskt kvalitetsarbete, att bli lite bättre idag än igår.

Media DN