Man skulle kunna sammanfatta dagens debattartikel i SvD om att fristående skolreformen inneburit att det var bättre för. Det relativa betygen gav en viss normering och var inte beroende av lärares förmåga att sätta betyg. Diskussionens vågor har gått höga om varför betygen inte motsvara de kunskapkrav som förväntas vid högre studier.
Beskyllningar har gjorts att det är rektorer som stressar lärare att sätt högre betyg än vad de nationella proven visar. Säkert finns det. Men frågan är: är det systemets fel eller otydliga kriterier? Eller kan det vara så att du inte kan få jämförbarhet av betygen all den stund du inte har kalibrerade lärare i hur du ska bedöma vid betygssättning.
Jag vet inte svaret men ett betygssystem som är målrelaterat kan aldrig skapa den jämförbarhet som ett relativt betygssystem kunde. Eftersom det inte finns ett på förhand bestämt antal betyg per betygsteg.
Antingen skrotar vi nuvarande betygssystem eller så gör vi något åt både rättsäkerheten i betygsättandet som hur betygskriterier gör att godtycket försvinner. Möjligen ska vi inrätta någon form av extern examination i år 9 och i gymnasieexamen som Helena von Schanz är inne på.
Ett är säkert att de nya kunskapkriterierna som manglats ut från Skolverket är inte ett under av tydlighet. Så vi kommer fortsättningsvis att få se mycket godtycke. Speciellt som det inte är tillåtet längre att ha egna lokala kursplaner utan tolkningen ska göras av varje enskild lärare. Trixet blir hur du gör det i åren mellan betygsstegen 3, 6 och 9.
Media SvD
Utan att kommentera ämnet studentexamen så menar jag att Helena von Schantz sätter fingret precis rakt på grundproblemet med nuvarande betygssystem. Det behövs verkligen former för extern examination för att kalibrera betygssystemet.
SvaraRaderaAlla tankar på det relativa betygssystemet fyller mig med den djupaste olust, det är ett system som skickar så helt fel signaler till eleverna och det motarbetar formativ bedömning. Nuvarande målrelaterade system är garanterat det bästa även om det skulle behöva bli mycket bättre.
Jan, vad rörande överens vi är.
SvaraRaderaJag kanske har sagt det förr, men det tåls att repeteras. Det relativa betygssystemet var en guldgruva för oss lite lata. När det gällde att ta oss till nästa utbildningsnivå, si så där ett och ett halvt år innan, la vi in överväxeln och konkurrerade ut plugghästarna.
Vad säger det, jo att det relativa betygssystemet var som gjort för att konkurrera ut de som inte hade förmågan att tillgodogöra sig kunskap utan råpluggade. Hur bra var det på en skala på 10?
Själv tycker jag det var sorgligt. Betyget sa inte ett smack om jag kunde något eller inte.
Därför är det djupt sorgligt när man läser alla försök att skapa ett likvärdigt betygsystem när man snarare pratar om ett likriktat system.
För att någonsin få ett rättvist betyg i slutet på år 9 och gymnasiexamen måste någon form av extern examination till. I annat fall får vi fundera på är vårt nuvarande system rätt eller ska vi övergå till de kontinetala system? Speciellt på gymnasiet eftersom den ändring av läroplanen för gymnasiet som gjorts harmonieras med EU för att få jämförbarhet mellan länderna till högre utbildning.
Jag har läst så mycket som gjort mig beklämd sedan jag kom hem, Plura. Det kändes därför fantastiskt att läsa ditt inlägg. Tack: :)En annan ekonom som vurmar för det relativa betygssystemet är Jonas Vlacos. Själv tyckte jag att det var orättvist, märkligt och godtyckligt.
SvaraRaderaTack för vänliga ord förresten, både Jan och Plura. :)
SvaraRaderaDet var nog inget större fel med det relativa betygssystemet utan snarare hur det användes av lärare och uppfattades av elever. Det är ju bara en myt att ett visst antal elever kunde få ett visst betyg. Om jag inte missminner mig så var så att man från skolbyråkratiskt håll tänkte sig att betygen, ur ett nationellt perspektiv, skulle följa normalfördelningskurvan.
SvaraRaderaHanden på hjärtat så förhåller sig det nog så att de flesta hamnar i mitten och resten håller sig längs kanterna. Detta gäller ju alla aspekter i livet...
Det verkligt stora problemet med dagens betygssystem är att det på många håll råder en enorm betygsinflation. Hela avgångsklasser har skyhöga betyg vilket inte är särskilt rimligt. Hur kan det vara möjligt att exempelvis läkare inte kan de enklaste stavningsregler? Vad jag vet så krävs det full poäng för att komma in på läkarutbildningen.
Janne
Janne, din tilltro till statistik är ljuvligt naiv. Om man har någon som när förståelse om mekanismerna bakom Gauskurvan vet man att det finns ett givet antal betyg och att mittspann som är brett.
SvaraRaderaVad gör då en lat elev, jo precis det jag säger. När det gäller skriver h*n 4 och 5 på samtliga prov och därmed höjer sitt betyg från typ 3 till 4 eller 5 i många avgörande ämnen och hamnar på ett medelbetyg runt 3,7 - 4,2.
Detta är en gigantisk betygsinflation värre än den vi ser idag. På köpet fick de som slitit som tack sänkta medelbegtyg.
Sedan att ta läkarutbildningen som exempel är vanskligt. Jag har vänners barn som har max i betyg från gymnasieskolan men ändå inte kommer in i svensk läkarutbildning. Grannes grabb går därför läkarutbildningen i Polen.
Låt oss en gång för alla begrav tanken kring relativa betyg. Jag har själv praktiserat dess mekanismer för att ta mig vidare i skolsystemet utan att anstränga mig nämnvärt. Är det önskvärt med tanken på ett kompensatoriskt skolväsende?
Nja, Plura! Du missförstår mig. Jag har ringa eller ingen som helst tilltro till statistik men rimligtvis så hamnar de flesta i mitten. Hur bred denna mittfålla är kan man alltid diskutera.
SvaraRaderaDäremot kan jag inte få ihop din logik vad gäller det relativa betygssystemet och betygsinflation. Om vi håller oss till den spridda missuppfattningen att endast ett visst antal femmor kunde utdelas per klass så kan ju inte inflation ha varit problemet utan snarare deflation.
Du måste reda ut dina logiska knutar för en som med all förmodan är ett av alla fåren i mittfållan.
Bää! Janne