Yaels berättelse är en skakande berättelse om tystnad och oförmåga. Vet inte om det är i förhållande till det samhälle vi hade för 23 år sedan, då död var något som lämnats på entreprenda till sjukvården och begravningsbyråer. Det var något man inte talade högt om. Döden existerade liksom inte.
Vet själv hur det var innan min far dog. Enda begravning jag varit på var när min morfar dog för 45 år sedan. När patrikarken dog var det cermonielet som var stort i mitt 14 åriga liv. Död vara ett icke begrepp, man visade bara utåt, det var påbjudit sex veckors sorg i familjen. Sorgbandet och därför förenlig klädsel skulle vara på. Inte lätt för en tonårsgrabb en sommar.
Hoppas vi kommit längre både i att förstå att sorgen ser olika ut och att det viktiga kanske är att få svar som Yael fast man är tolv år. Vi reagerar så olika. Utåtagerande med gråt och andra åthävor är inte alltid det som är kännetecknat på djup sorg. En tystnad och stramhet kan var det också. Vet själv att det utåt kanske inte syntes så mycket på mig när far dog. Grävde ned mig i jobb för att klar det, att ha vardagen med i bubblan, för att orka bära mors sorg. Den egna sorgens behandlingen fick vänta till att mormor, nästan hundra, dog sju år senare.
Hoppas vi i Sverige fått en krishantering som klara detta. Men undrar ibland om vi fortfarande litar lite för mycket på att någon annan ska fixa detta åt oss. Att den där stora trygga samhället ska stå där och lyfta av oss alla våra problem. I så fall är det tragiskt. Samhället finns sällan där när man tror sig att det ska det. Det är dags att vi tränar oss att ta hand om oss själva. Att ha en egen mental beredskap och kunskap hur man hanterar kriser, trauman och sorg.
Media SvD
Fortfarande existerar myten att alla måste professionellt bearbeta sorgen efter en traumatisk upplevelse.En stor amerikansk studie härförleden efter 9/11 vederlade detta. Alla mår inte bra att gång på gång berätta och gå igenom de obehagliga händelserna. Behandlingsbranschen har på marknadsföringsmässiga
SvaraRaderapremisser sökt lura i oss detta under lång tid. Sanningen är att psykologer egentligen inte har utbildning för den typen av samtal, inte heller präster. Frågan är om någon har det. Precis som du sägar, Pluraworld bör våra vänner vara beredda desto mer.
Bertil, så riktigt. Det här med sorgearbete är en naturlig del av livet. Ingen annan kan klara av det än jag själv, hur mycket någon psykolog än ger råd. Jag måste själv genom kriskurvan och komma ut på andra sidan på mitt sätt.
SvaraRadera