Läser idag i SvD om den ökande stressen i skolan. Lärarna känner en ökad press på sig att hinna med. "Att göra"-pressen är det som är allvarligast enligt undersökningen. Inte så konstigt i sig när man upplever att man lastas på nya bördor utan att andra tas bort. Den största enskilda verkar vara det här med dokumentation eller som det uttrycks tunga administrativa bördor. Utöver det, felbemanningen i skolan.
Allt detta mynnar ut i två saker. För det första en reaktiv kultur som springar på allt som händer. Det andra att ledarskapet är mer fokuserad på att hålla budget än att skapa ett tillåtande och utvecklande klimat.
Läraryrket är inte annorlunda än andra yrken när det gäller att ha lagkrav på sig och krav på dokumentation av sitt arbete. Problemet är snarare den långa tradition och kultur av muntlighet. När man helt plötsligt ska över i en skriftlig kultur tar det mot.
Hur ska man komma åt detta för att minska stress och upplevd tyngre arbetsbörda. Det finns i sig inga enkla recept men det som visat sig verkningsfullt är att anträda resan från att parera till att aggera. Med andra ord att försöka förebygga så inget onödigt händer. Där är systematiskt kvalitetsarbete det som kan lyfta skolan. Det sätter nämligen krav på kedjan planera-undervisa-utvärdera-förbättra.
Rektorer och lärare måste börja se över den inre organisationen (2 kap 9 §) på skolorna nu när man har lagligt stöd för att ha makten över hur arbetet ska bedrivas. Det är inte huvudmännens uppdrag. De ska bara utveckla skolan (4 kap 3 §) på uppdrag från hur skolan vill utveckla enheten (4 kap 7 §).
Därför är det hög tid att rektorer slutar att betrakta sig som mellanchefer åt skolchefen på förvaltningen. Med delegationsrätten (2 kap 10 §) har rektorerna för första gången ett större friutrymme att skapa en skola som värnar det förebyggande för att öka måluppfyllelsen.
Källa: Skollagen (2010:800)
Media SvD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar