Nu lurade jag dem igen.

Skavlan i fredags satte fart på tankarna. När jag lyssnade till Claes Elfsberg var det många funderingar på min egen klass resa. Är det sant att även jag har en underdoog känsla? Jag har väl inte riktigt rätt ut det tidigare, men visst har det många gånger känts overkligt det man gjort eller gör.

För att vara den första i släkten, som bestod av småbrukare och arbetare, var det definitivt inte solklart att man skulle skaffa sig en bildning. Den förhärskande synen var att läs färdigt skolan och skaffa dig ett jobb. Det inkluderade inte gymnasiet eller för den delen nått så ouppnåeligt som en akademisk examen.

Turligt nog hade jag föräldrar som hejade på utan att sätta krav på att jag skulle läsa det ena eller det andra. Nyfikenheten har alltid drivit mig. När jag upptäckt och erövrat en kunskap har det funnits två saker som styrt mig. Hur kan jag använda detta? Hur kan jag modellera om det till praktisk tillämpning?

När det är gjort har oftast mitt driv att fortsätta i samma hjulspår falnat. Nyfikenheten har ytterligare en gång väckts. Vad finns det bakom nästa hörn?

För att återvända till mina funderingar. Har jag känt när jag presterat att jag inte räckt till. Finns känslan att lura omgivningen med att man är en bluff? Vet inte, men jag minns att när jag tog ut civilingenjörs examen  från KTH var det en mix av känslor som kom. Yes, I did it! Samtidigt som en overklighets känsla fanns där. Ibland kan jag än i dag känna att det inte är sant det jag står och säger för jag har väl inte klarat examen.

Detta dyker upp i de stunder jag haft mina Paulinska uppenbarelser över hur saker hänger samman och ska presentera det för omgivningen. Då är det lite av det Claes Elfsberg sa i Skavlan: Nu lurade jag dem igen.

Media SVT Play