Elevfokus ett krav

Ofta glöms elevfokuset bort i debatten om skolan. Skolan är till för barnen och inte för föräldrar eller lärare. Dessa är bara stödjare eller medaktiva för att hjälpa barnen att få den kunskap och sociala färdighet som behövs för vuxenlivet.

Daniel Persson berör det väldigt bra i dagens SvD.

I slutänden är det nämligen barnen det handlar om, inte föräldrarna eller skolledarna. Om endera part glömmer bort detta är det än viktigare att den andra parten står upp ännu starkare för det. Att ge upp får dock aldrig vara ett acceptabelt alternativ.

I ledaren berör Daniel Persson FNs konvention om barns rättigheter förtjänstfullt. Vad han däremot inte tar upp är att Barnkonventionen numera är en del av den svenska skollagen som tillämpas från 1 juli 2011. Skollagen (2010:800), 1 kap 5 § slår fast:

Utbildningen ska utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna som människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet samt solidaritet mellan människor. Var och en som verkar inom utbildningen ska främja de mänskliga rättigheterna och aktivt motverka alla former av kränkande behandling.

Detta är nytt i förhållande till den gamla lagstiftningen. Detta borde vara känt av både föräldrar, lärare och skolledning. Dessutom är det ju inte föräldrarna som går i skolan och behöver motsätta sig barns behov av särskilt stöd.

Barn utvecklas olika snabbt i de yngre åldrarna. Därför behövs kortare insatser för  vissa barn att få dem upp på banan med inlärningen. Det är inget handikapp att i vissa åldrar ha problem med arbetsminnet. Sådant är övergående. Ytterst få av barn med problem med arbetsminnet har ett verkligt handikapp som dyslexi, ADHD, Asberger eller något annat. Dessutom utvecklas hjärna ända upp i 25 års åldern.

För övrigt anser jag att barn har rätt till sin skola oavsett bakgrund eller biologiska förutsättningar.

Media SvD