Det femhundar femtio femte blogginlägget får handla om elevsynen och boendeorten. Segregation finns tydligast kring storstäderna baserat på etniskt ursprung. Den största segregationen finns dock ute i glesbygden. Där finns alla dessa grabbar som definitivt inte har en chans.
Men, om vi för en stund stannar i storstadens problematik är det inte fel på eleverna. Även om det finns klara skillnader mellan stadsdelarna är det frågan om vilka lärare som finns och vilka resurser skolan behöver. Om resurser skulle tilldelas efter behov skulle de starka och duktiga lärarna och rektorerna flyttas till problemområdena. Kanske det fria skolvalet också skulle kunna utnyttjas så att elever från Husby och Rinkeby gavs möjligheten att studera i Bromma, Östermalm, m fl ställen. Man har haft goda erfarenheter i Limhamn-Bunkeflo kring denna mixning.
En annan fundering i likvärdighetens tecken. Varför har inte skolan redan börjat utnyttjat den moderna nättekniken och köra distansutbildningar. Där duktiga pedagoger skulle kunna hjälpa elever. Säkert kommer många lärare att protestera. Fortfarande är det ögonkontakt i det fysiska rummet som är förhärskande i synen på lärandet. Tråkigt.
Peter Wolodarski söndagskrönika tar upp brännheta funderingar efter en veckas bränder. En sak som också kan ligga bakom detta är den Perssonska treenigheten skola-vård-omsorg. Skolan har då utvecklats mot ett omsorgsproblem istället för en kunskapsutvecklare. Skolan måste åter förpassas till treenigheten utbildning-arbetsmarknad-utveckling. Först då och med eleven i centrum kan vi långsiktigt bygga kunskap och klassresmöjligheter.
Media DN
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar