Skolan och politiken är förenade med varandra sedan 171 år tillbaka. Många idéer har under åren skapat olika skolsystem. Under en tid drevs tanken att alla ska ha rätt till utbildning. Sorteringsskolan skulle bort. För drygt femtio år sedan fick vi en grundskola som ersatte folkskolan. Samtidigt öppnades skolsystemet upp i de högre studiegången.
Till detta skapade staten på grund- och gymnasieskolenivån en överrock i form av Skolöverstyrelsen med tillhörande länsskolnämnder. Skolan centralstyrdes via en regel- och ekonomistyrning. Den pedagogiska friheten var i praktiken lika med noll. Samtidigt "tvingades" elever av olika social bakgrund att går i samma klass. Ett socialt experiment som inte på något sätt luckrade upp klasstillhörigheten. Att några lyckades gör en klassresa är en sak, men någon klasslöshet blev det inte.
När nu idéhistoriker gör sig till tolk för det elände som skolan lever under med fritt skolval och fristående skolor haltar resonemanget betydligt. I grundskolan går bara 1 av 10 elever på en fristående skola. I gymnasiet är det 1 av 4 elever. Att då hävda att det fria skolvalet och fristående skolor skapat sociala klyftor är bullshit. Det övervägande valen av skola sker snarare i de kommunal skolorna.
Åter är skolans problem inte ett systemfel i den bemärkelsen att det är fel på styrprinciperna. Politikerna har tagit bort sin klåfingrighet från professionen genom att skapa en mål- och resultatstyrd skola. En skola med fastställda mål av staten, men inte talat om HUR undervisandet och lärandet ska ske. Det är upp till skolan och har inget att göra om det är socialistiskt tänkande eller nyliberala ordningar. Hur idéburna skolor skulle vara framtiden kan man låta vara osagt. Skollagen ställer idag krav på att alla skolor har samma läroplan för undervisningen i ett likvärdighetstänkande.
Media DN
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar