"Den 2 maj 1997 gick jag för första gången in på Downing Street 10 som premiärminister. Jag hade aldrig tidigare innehaft ett offentligt ämbete, inte ens som den mest underordnade av biträdande ministrar. Detta var mitt första och enda uppdrag i en regering."
Så öppnas boken av Tony Blair. Endast 44 år gammal när han tillträdde ämbetet.
Berättelsen i boken är i jag form vilket ger de levande. Han skildrar New Labours jordskredsseger den 1 maj 1997. Samtidigt som han beskriver hur det var att sitta i opposition och leda den. Där han var en del av teamet. När andra festa loss sjönk insikten om ledarskapets yttersta konsekvens in. Ständigt iakttagen. Ständigt påpassade. Utåt måste du vara nykter när andra slirar i festandet och glädjeyran.
Den djupa insikten och rädslan som styrde honom var att infria allt man gått till val på. Men det djupa insikten var nog: När jag fattar beslutet är jag ensam.
Känner väl igen det i de situationer jag själv basat över en verksamhet och beslut ska fattas. Då är du ensam. Inte nog med det du får ta konsekvensen av dina beslut du har ingen att luta dig mot när beslutet är fattat. En baksida av ledarskapet är att du inte kan socialisera allt för mycket med din omgivning. Det går inte att vara kompis ena dagen och andra dagen tvingas fatta beslut som påverkar omgivningen.
Källa: Blair, Tony (2010) - Mitt liv, min resa, AB
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar