Kunskapens trädgård

Kunskapens trädgård

söndag 30 juni 2013

Underbara dagar

Underbara dagar ligger framför oss ger inblickar i ett liv och en samhällsutveckling. Berättelse av Henrik Berggren om Olof Palme tillhör avdelning måsten. Den ger en balanserad bild av person och politikern.

Med uppväxten på Östermalm i den borgliga miljön. Med herrgårdslivet på Ånga utanför Nyköping och på Skangal i Lettland på somrarna. Ena stunden hos farmor i Sörmland den andra hos mormor i Lettland. Den stora förändringen kom när fadern dog. Några månader innan hade farfadern dött. Helt plötsligt stod han utan manliga förebilder och levde i ett matriarkat.

Den brådmogne Palme skickades till Sigtuna för studier. Han hade lärt sig läsa redan i fyrårsåldern. Inte en lätt sak att vara "nörd" på den tiden. Något att tänka på när mobbing och trakasserier kan vara vardag för barn som avviker.

Som ung hamnade han som politisk tjänsteman hos Erlander 1953. Härifrån startar de underbara dagarna via ministerposter på 60-talet. Han avslutar sin bana som utbildningsminister i Erlanders sista ministär. 1969 krönte ha sin politiska bana med att bli partiordförande för socialdemokraterna och därmed statsminister. Han betecknade sig som en sann demokratisk socialist. Med ett för ögat att skapa valfrihet för individen via en stark stat. En stark stat som inte blev som han tänkt sig. Tröghet och maktfullkomlighet skapade en stark maktapparat som inte alltid sätter valfriheten främst för individen.

Något som han och Feldt blev varse efter maktövertagandet 1982. Det går inte att i all oändlighet skjuta till resurser till staten utan att få ut effekt ur den. Här började man prata om "egenmakt" för medborgarna. En egenmakt som aldrig riktigt fick utvecklas i den riktning som tänkts eftersom ett halvår efter valet 1985 ändades hans liv på Sveavägen.

För oss som varit med i samhällsutvecklingen från femtiotalet tills nu är det ett politiks intressant dokument som tillhör viktig läsning. Man får ett perspektiv på de samhällshändelser man själv varit med om. Så läs boken vet jag.

   
PS. Almedalen 2013 kommer ha ett seminarier om Palme. Han startade detta fenomen genom att hoppa upp på ett lastbilsfalk en sommar för länge sedan. Seminariet ska avhandla om Palme var ung idag. Om jag skulle göra en vild gissning skulle han tagit sig ann jobbet att skapa ett samhälle byggt på "egenmakten" för medborgarna.DS

lördag 29 juni 2013

Värde för skattepengar

Diskussionen om det är den allsmäktiga staten som ska gör oss fria eller inte pågår med förnyad kraft. Det som Palme skapade under 1970-talet, men som han själv noterade att det inte finns någon evig sanning i hur staten kan ta ut skatt för att täcka önsketänkande. Nu när diskussion åter förs hur man ska organisera den offentliga verksamheten har debattörerna ett retro perspektiv.

Vi medborgare ska alltid veta att vi får ut värde för de skattekronor vi betalar till systemet. Det innebär att professionen, utifrån sin egen kompetens, ska arbeta på ett sätt att de ger önskade effekt för den som nyttjar deras tjänster.

När man använder begreppet New Public Management skriver Ivar Arpi (SvD 130629) att:
paraplybegreppet New Public Management handlar i grunden om en mängd olika förvaltningsidéer och metoder. Det handlar om målstyrning, utvärdering och ökad mätbarhet, effektivisering, styrning via incitament samt konkurrensutsättning. När NPM slängs runt i dagens debatt blir det därför ofta oklart vad man menar. 
Här har allt för många en suddig bild. Målstyrning, utvärdering och förbättringar är A å O för alla verksamheter oavsett driftsform. Det som varje medarbetare i en offentlig verksamhet ska fundera på är: VEM hjälper jag? VAD hjälper jag dem med? HUR gör jag för att hjälpa dem? VILKA gör jobbet? Sist kommer BELÖNINGEN/EKONIOMIN.

När man har denna kedja klar för sig spelar den egna yrkeskompetens ingen annan roll än att den ska finnas tillhands i det enskilda mötet med medborgare i varje enskilt fall tjänsten utnyttjas. Därför är mätning och utvärdering av prestationer avgörande för hur mycket skattepengar vi som medborgare är beredd att betala för välfärden. Det är inget egenvärde i att styra verksamheter utifrån lärare, läkare eller polisers egennyttan och yrkeskompetens. Den är rätt värdelös så länge det inte finns en elev, patient eller brottsoffer att hjälpa.

Media SvD

Tidigare blogginlägg: Pluraword
  

fredag 28 juni 2013

Stackars Skatteverket

Här hade journalister och Skatteverk räknat med storslam när vår mest kände superentreprenör behagar flytta hem till Sverige igen. Av det blev det en tummetott. Det visar sig att han är en "fattiglapp" med bara 750 mkr i privat förmögenhet. Inte 340 miljarder som uppskattningarna sagt.

Men det typiska för journalister är ändå det här med att direkt börja fundera på hur mycket skatt en känd hemvändare ska betala. Riktigt patetiskt.

Fast det är klar har man räknat med 5 Mkr i skatteintäkter å det bara blir 11 mkr är det en viss skillnad.

Alltnog. Välkommen hem Ingvar Kamprad.

Media SvD; Sydsvenskan; DN;

torsdag 27 juni 2013

Finansiering av företagarlinjen

Staten har för mycket pengar. Flytta överlikviden till en ny AP-fond med enda uppgift att finansiera den nya företagslinjen. Med givna förutsättningar kan den AP-fonden ägna sig åt att se till att det finns rörelsekapital för att skapa tillväxt av jobb och företag i välfärden 2.0.

Förknippat med investeringen i nyföretagande och tillväxt i mogna företag bör fonden kopplas till intellektuellt kapital. Inte bara finansiering på bankirers vis utan genom koppling av att företagen får sig tilldelat kompetens från fonden på personer som vet hur man bygger företag. Del av investeringen betalar experterna genom styrelsearvoden eller genom operativa insatser i bolaget. På så sätt får man ut en turbo och får tillväxt i fonden på pengar den dag man gör exit i investeringen.

Något för Borg&Co att fundera på inför valet 2014 med en så stinn statskassa.

Media SvD

måndag 24 juni 2013

Ta tillbaka professionen

Varje yrkesgrupp har sin profession. En profession som ytterst styrs av dess omgivning. I den privata sfären av kunder som är villiga att betala det som erbjuds. Här styrs betalningsviljan utifrån de krav kunder har på de varor och tjänster som tillhandahålls.

I den politiskt styrda sektorn, som vi oftast kallar välfärdssektorn, styrs ytterst av förtroende valda politiker. Politiker som har medborgarnas förtroende att skapa förutsättningarna för att vi medborgare ska får kunskaper i ungdomen, vård i livets olika skeden och skyddas från brott. När vi som medborgare lyft över detta till den politiska nivån har vi givit uppdraget att på bästa sätt skapa de resurser som behövs för att tillfredsställa oss. Finansieringen görs gemensamt via skattsedeln.

Frågan är då på vilket sätt ska politiker vara säkra på att få ut den nytta ur dessa tjänster som vi medborgare kräver. En är provad tidigare genom regel- och ekonomistyrning. När perspektivet byttes till mål- och resultatstyrning vimsades det till ordentligt. Både politiker och professionen har i tjugo årstid inte fått kunskap om hur det ska gå till. Ta skolan som typexempel på hur illa det kan gå.

1990 kommunaliserades skolan utan att vare sig hobbypolitikerna och professionen fick kunskap om vad det nya innebar. 1994 kom de då nya läroplanerna som inte fick någon introduktion utan skulle tillämpas rakt av från dag ett. Som gjort för att man skulle leva kvar i den gamla regel- och ekonomistyrningen. Kommunerna ägnade sig åt budgetbesparingar som instrument. Professionen satt fast i regelstyrning av pedagogiken.

Inte undra på att man fått en nivellering av yrkesrollerna. Samtidigt frångick staten sitt kontrollansvar under nästan hela 1990-talet. Skolverket började så smått med tama försök att se om skolhuvudmännen levde upp till de krav staten satt på skolan. Inte hjälpte det.

Undervisningsinspektionerna blev ett spel för galleriet. År efter år dök samma problem upp i de granskar som gjordes. En återfallsförbrytare lista uppstod. När huvudmännen fick sig påtalat bristerna rättade man till det kosmetiskt och körde på som man alltid gjort. Staten kunde inte gör annat än gång på gång konstatera att bristen kvarstod. Först med Skolinspektionens inrättande och nya skollagens tillkomst har staten skaffat sig muskler att hantera trilskande hobbypolitiker i kommunerna.

Till detta ska tilläggas den stor kunskapsbrist i yrkesrollen bland lärare och rektorer över vad de får och inte får göra. Rektorerna har ett större mandat idag att styra den pedagogiska verksamheten. Den är fråntagen huvudmännen enligt skollagen. Lärarna är direkt ansvariga för undervisningen via läroplanen och den statliga styrningen. Här gör sig inte huvudmännen besvär.

Problemet är att skolhuvudmännen i den kommunala sektorn har inte förstått eller vill inte veta av att skolnämnden och för den delen kommunfullmäktige inte har påverkansmöjligheter på enhetsnivån. Totalansvaret för utbildningen innebär att huvudmännen ska planer, följa upp och utveckla verksamheten. Alla resultat ska komma från förskolor och skolor inte från några påhittade styrningar från kommunkontoret och dess skolförvaltning. Allra minst ska den bygga på betygsstatiskt eller resultat på nationella prov. Dessa resultat är inte parametrar på om en skola är bar eller mindre bra. För det fattas en storhet processresultatet av undervisningen. Skolan måste ha ett pedagogiskt kretslopp som bygger både på skolans förmåga att tillhandahålla undervisning som skapar lärande. Den bygger på de krav på pedagogiken som finns i de skolformsvisa läroplanernas kapitel 2.

Hur det är inom de andra samhällsområdena låter jag vara osagt. Även om jag har kunskap om både vård och polis. Kunskapen tillhör en annan tid och riskerar att bli felaktiga i denna kontext.

Samtidigt är det intressant att notera att fackföreningarna börjar bete sig som LO på 70-talet. Att det är egenmakten i facket som ska styra den demokratiska processen. Precis som LO försökte via lönstagarfonderna. En farlig väg att gå om man vill återfå den yrkesprofessionalism man strävar efter.

Media DN   

Företagarlinje

Företagarlinjen istället arbetslinjen. Är Alliasen beredd att byta politisk linje. Arbetslinjen är körd i botten. Arbeten skapas bara genom att företag utvecklas och växer. Men för att det ska bli realitet måste det skapas ett nytt politiskt klimat. Ett klimat som inte i första hand frågar vad staten kan bidra med utan vad kan man hjälpa till med.

Det första som skulle behövas är att se över riskkapitalmarknaden. Luckra upp möjligheten till rörelsekrediter. I dags läget är det näst in till omöjligt att få tag i pengar för att utveckla företag. Detta som ett resultat av sparivern Anders Borg&Co ägnat sig åt. Samtidigt är det hög tid att luckra upp socialförsäkringarna på ett sätt att nyckelpersoner i stora organisationer får ta med sig intjänade förmåner när de hoppar till mindre och sämre betalda jobb på företag som behöver dem för att växa.

Flexibilitet beror inte bara på detta. Politiker pratar varmt om företagande, men gör hemskt lite i verkligheten för att skapa den jordmån som behövs för att investerar ska våga satsa på att hjälpa företag att växa.

Om inte Alliansen vågar ta upp företagslinjen 2014 verkar inte heller S vara det. Det fagra talet om innovationer och framtid är just tomt prat när man ser den praktiska politiken.

Så vem tar upp utmaningen att skapa den politiska förutsättningen för att skapa framtidens välfärd genom företagarlinjen.

Media SvD 

måndag 17 juni 2013

Ideologisk ödesväg

Skolan och politiken är förenade med varandra sedan 171 år tillbaka. Många idéer har under åren skapat olika skolsystem. Under en tid drevs tanken att alla ska ha rätt till utbildning. Sorteringsskolan skulle bort. För drygt femtio år sedan fick vi en grundskola som ersatte folkskolan. Samtidigt öppnades skolsystemet upp i de högre studiegången.

Till detta skapade staten på grund- och gymnasieskolenivån en överrock i form av Skolöverstyrelsen med tillhörande länsskolnämnder. Skolan centralstyrdes via en regel- och ekonomistyrning. Den pedagogiska friheten var i praktiken lika med noll. Samtidigt "tvingades" elever av olika social bakgrund att går i samma klass. Ett socialt experiment som inte på något sätt luckrade upp klasstillhörigheten. Att några lyckades gör en klassresa är en sak, men någon klasslöshet blev det inte.

När nu idéhistoriker gör sig till tolk för det elände som skolan lever under med fritt skolval och fristående skolor haltar resonemanget betydligt. I grundskolan går bara 1 av 10 elever på en fristående skola. I gymnasiet är det 1 av 4 elever. Att då hävda att det fria skolvalet och fristående skolor skapat sociala klyftor är bullshit. Det övervägande valen av skola sker snarare i de kommunal skolorna.

Åter är skolans problem inte ett systemfel i den bemärkelsen att det är fel på styrprinciperna. Politikerna har tagit bort sin klåfingrighet från professionen genom att skapa en mål- och resultatstyrd skola. En skola med fastställda mål av staten, men inte talat om HUR undervisandet och lärandet ska ske. Det är upp till skolan och har inget att göra om det är socialistiskt tänkande eller nyliberala ordningar.  Hur idéburna skolor skulle vara framtiden kan man låta vara osagt. Skollagen ställer idag krav på att alla skolor har samma läroplan för undervisningen i ett likvärdighetstänkande.

Media DN

söndag 16 juni 2013

Inte bara

Inte bara att föreslå saker. Senast är det LR som gjort det. De som fack har en berättigat uppdrag att skydda sina medlemmar. Men det märks att de inte är vana med konkurser. Här kan det säker få tips från IF Metall eller andra LO-förbund som är mer vana att hantera sådana frågor.

Samtidigt lyser okunskapen genom när man börjar dra slutsatser om hur företag organiseras. En vits med koncernbildningar är att döttrarna står för verksamheten och modern för att skapa överbyggnaden med experter. Detta finns inte i bolag som är mindre. De tvingas köpa denna kompetens på den öppna marknaden. Koncernbidrag är inte någon stöld av pengar från verksamheten. Det är moderns sätt att ha en effektiv medelsförvaltning.

Samtidigt häpnar man på de förslag förbundet kommit med hur skattepengar ska användas för att driva skola i enskild form. På vilket sätt ska Skolverket vara inblandat i tillståndsgivningen. Det är Skolinspektionen som har myndighetsutövningen.

På vilket sätt skulle andra ägarformer än AB vara främjande av skolverksamheten. Föräldrakooperativ med problemet att styrelsen är huvudman där föräldrar byts ut vart eftersom barnen slutar förskolan eller skolan. Med personalkooperativ där problem uppstår när någon vill sluta och man ska lösa ut andelar. Eller stiftelser och dess slutenhet för insyn. Här har vi praktexemplaret i form av Maria Elementar på söder i Stockholm.

Varför krångla till det hela när det finns en bolagsform som lagmässigt löser alla ovanstående problem. Aktiebolag och aktiebolagslagen (ABL) är alldeles ypperlig. Där skiljs ägandet och driften åt på ett reglerat sätt.

När det gäller förslaget om hur stort aktiekapital ett bolag ska ha är det i botten frågan om hur mycket ackumulerad vinst man ska ha. Det är en ägarfråga och inte en facklig politisk fråga. Obestånd kan vilken företagsform som helst råka ut för. Skillnaden är att AB måste likvideras när halva aktiekapitalet är uppätet. Där sätter ABL en tydligt krav på likvidation.

Upprätta förtroendet säger debattörerna om skolan. Ja, men det kanske borde gälla alla skolor inte bara de fristående. När kommuner lägger ner skolor blir det inga rubriker, men är lika allvarligt. Innan friskolekommittens förslag remissbehandlats är det ytterst viktigt att alla aktörer håller inne hästarna på förslag på hur man ska lösa problem som uppstår i gymnasieskolorna, där marknaden halverats och en klar överkapacitet finns.

Media SvD1, SvD2    

tisdag 11 juni 2013

Lärarna har inte tid

I riksdagen pågår i skrivande stund en utfrågon om varför ny kunskap inte tränger igenom i skolan. Nio av tio anser sig inte ha tid att utveckla sig och sin kunskap om hur man bättre ska undervisa. oroveckande. Här har vi ett stort ledarskapsproblem.

För det är inte bara att införa mindre klasser eller ta till sig nya rön på didatiken. Det måste till en attitydsvägning och kulturförändring. Som Hattie säger i intervjun i SvD 130611 så spelar inte mindre klasser någon roll så länge man inte ändra sitt arbetssätt.

Att köra samma visa år ut och år in är inte hållbart. Eleven måste alltid vara i centrum för utbildningen. Med det menar jag att:
Skolans långsiktiga framgång beror på hur den har förmågan att skapa värdet av ett livslångt lärande för eleven. Uppdraget lärandet är centralt för elevens utveckling. Detta är vägledande för skolan, dess lärare och för hela verksamheten.
Lärandet är inte samma som undervisning. Därför är det ytterst viktigt att lärare lämnar rätt läarande ifrån sig till motagare eleven. Först då kommer vi få kunskapsresultaten att lyfta. Därför har rektorer och huvudmän en oerhörd viktig roll att organisera verksamheten så att den ger utrymme för både att förbättra arbetssätt som att ta in ny kunskap.

Media SvD
 

måndag 10 juni 2013

Enögd syn

Nationella prov (NP) kan aldrig vara grunden för betygssättning. En summativ bedömning som betyget måste bygga på vad faktiskt eleven presterat under läsåret. Det görs inte vid en enskild mätpunkt. Det är faran med alla mätningar. Ett mätvärde säger ingenting om sanningen. Speciellt inte som det uppenbarligen finns så stor skillnad i bedömningskompetens hos lärare när de rättar NP.

Kursplanerna i grundskolan bedömer förmågor där fakta eller begreppslig förmåga bara är en av många förmågor. Dagens betygssystem är inte som de tidigare betygssystem. Det är en naiv tro att man nationell ska kunna kalibrera betygssättningen. Dessutom påverkar prov mycket lite på studieprestationen enligt Hattie. Prov har ett determinantvärde på 0,34. Alltså under brytpunkten 0,40 där man får effekt på studieprestationen.

Samtidigt är detta viktigt, som artikeln tar upp:
Det är att göra det lätt för sig som lärare att bara sätta betyg i förhållande till de nationella proven.
Det är inte enbart nationella prov som ska ligga till grund för betygen.

Så det är hög tid att inse att dagens problem med eventuella dåliga kunskaper eller glädjebetyg kan ha två effekter. NP har möjligen satt fokus på bristande kunskaper och synliggjort dem. Glädjebetygen, vad nu det är, beror nog i stor utsträckning på lärarkårens bristande bedömningskunskap. Efter så många år med frånvaro av bedömningar finns. Samtidigt ska man kanske också ge föräldrar en känga som hetsar lärare och rektor till felaktig betygssättning. Dessutom är det en av få myndighetsbeslut som går att överklaga. Betygssättande lärare har den exklusiva rätt att sätta betyg utan elevens eller föräldern kan överklaga. Enda tillfället klagan kan bli giltig är om betyget är oskäligt satt i förhållande till elevens kunnande.

Problemet är månghövdat. Men den enda farliga är att tro att NP skulle vara liktydigt med "rätta" betyg. Har man inte förstått det inser man inte dagens krav på kunskaper.

Media SvD

fredag 7 juni 2013

Framgång en synvilla

Vad gör en skola framgångsrik? SvD har försökt sig på konststycket. Repotagen från skolorna skiftar. Jag har någon insikt i tre av dem. Allt från en katastrof till en som premierats i Kvalitetsutmärkelsen Bättre Skola.

En skola är aldrig framgångsrik om vi bara ska titta på betygsstatistik. Det är bara en av två komponenter. Den andra är pedagogiken. Är det så att höga betyg beror på fakta späckning eller på förmågorna i The Big 5? Alltså följer man bara betygskriterena eller väger man in en elevs analysförmåga, kommunikativa förmåga, metakognitiva förmåga, processförmåga och begreppslig förmåga.

Utöver det är det pedagogiken som avgör om elevresultatet blir adekvat. Är lärarna en utvärderare eller bara en faktaförmedlare? Anpassas de pedagogiska metoderna efter eleverna eller kör man samma oavsett elevers förutsättningar?

Synen på framgång är enögd. Dags att lyfta synen och värdera saker som: likabehandling, elevinflytande, skola och hem, bedömning och betyg och skolan och omvärlden. Först då kan vi se om skolan är framgångsrik att fostra eleverna som kunskapsmässiga och demokratiska individer.

Media SvD1, SvD2

onsdag 5 juni 2013

Lärare som utvärderare

Kunskapsresultatet hos elever är direkt avhängit vilken roll lärarna ser sig ha. Är de allvetande som förmedlar fakta kunskap eller ser de som sin viktigast roll att vara utvärderare och aktivatorer för lärandet. Undervisningsmetoden i sig pratas det ofta om. Speciellt i ljuset av det som Nossebroskolan vågade sig på, att skapa tvålärarsystemet.

Nu är det inte bara att diskutera utbildningsmetoder utan vilken effekt den ger för elevens inlärning. Detta brukar jag framhålla när jag håller kurser i systematiskt kvalitetsarbete. Det är inte eleven som ska ha bakläxa utan pedagogiken som styrs av läroplanernas andra kapitel. Elever bör oftast inte mer utan snarare något annat. Det är förbättringar i dess nötskal.

Det är inte nog med att man bara inför något nytt som tvålärarsystem. Det krävs något mer. Här påvisar Hattie behovet av lärare som utvärderare. Han ger några viktiga frågor för lärare att tänka på:
  1. Hur vet jag att det fungerar?
  2. Hur vet jag om jag kan jämföra det här med det där?
  3. Vilka fördelar med och värdet av denna påverkan på inlärningen?
  4. Hur stor är effekten?
  5. Vilka bevis skulle övertyga mig om att jag har fel?
  6. Vad finns för bevis på att detta är bättre än andra program?
  7. Var har jag sätt denna metod genomförd med effektiva resultat?
  8. Har jag samma uppfattning om progressionen som andra lärare?
Samtidigt blir eleverna duktiga själva på att aktivt delta i sökandet av dessa bevis. Det som slår mig är hur väl Margaretha Lindholm-Larsson, under sin tid som rektor för Bergtorpsskolan i Täby, genomfört detta. Inte nog med att hon tillsammans med lärarn tog fram kraven på En elev VÄLFÖRBEREDD för vidare studier, arbete och kärleksrelationer så skapades en elevbok. En bok där elever satte egna mål varje vecka för: mina studier, mig själv och vad blev resultatet när veckan var slut.

När får vi se svensk skola där lärarna involverar eleven i lärandet. Där lärare är utvärderare istället för kunskapsförmedlare.

Källa: Hattie, John (2012) - Synligt lärande för lärare, Natur&Kultur.

måndag 3 juni 2013

Kultur avgör

Sanningen i all förbättring bygger på förmågan att ta död på en härskande kultur. I skolan är den precis inte riktad mot förbättringar utan snarare åt bevarande. En kultur som bygger på att alla problem beror på någon annan. Inte lärarens förmåga eller sättet att leda skolan.

Det som absolut styr en skola är relationen elev-lärare. Då förvånas man över den kompakta överenskommelsen mellan politiken, facket och arbetsgivaren som pressenteras idag. Någon av de systemåtgärder man tänker sig kan möjligen sätta stopp för de lärarkandidater som inte är lämpade för yrket. Men de övriga kan man ha invändningar på i det förslagna 10 punktsprogrammet.

  1. Blir en lärare bättre för att man höjer lönerna. Är det inte en relation lön och prestation som gäller?
  2. Är det rätt sorts minskning av administration man eftersträvar? Är det inte undervisnings dokumentation som är viktig?
  3. Är legitimation betydelsefull? Nej, om den inte är kopplad till hur duglig läraren är i undervisningssituationen.
  4. Högre antagningskrav är det viktigt? Ja, om det sållar bort de som inte är lämpliga eller har ämnesintresse.
  5. Är lämplighetstest avgörande? Ja, det är inte alltid högst teoretiskt kunnande som avgör om man är en bra lärare. De med hög teoretisk kunskap passar kanske bättre som mentorer eller lektorer.
  6. Är didaktik viktigt? Ja, det finns för dålig kunskap om styrdokumenten bland lärare. Här har lärosätena mycket att strama upp.
  7. Övningsskolor är det lika med simulator?  Om övningsskolor ska fungera ska den vara en del av den vardagliga skolan. Där finns verkligheten.
  8. VFU ska ha uppföljning och utvärdering. Bra om man får lära sig det. Analys, värdering och förbättringar är skolans vita fläck på kartan.
  9. Riktade statliga statsbidrag för introduktionsåret, är det en begränsning för det kommunala självstyret? Kanske, men som de kommunala skolhuvudmännen hittills skött sitt uppdrag kanske det är nödvändigt.
  10. Forskningsbaserat skolinstitut. Behövs det? Är det inte mer smart att ta till sig bl a Hatties forskning på vad som ger studieprestationer. Risken är annars att det som kommer ut därifrån är kejsarens nya kläder.
För övrigt anser jag att skolans viktigaste resurs är lärarna, men lärare med eleven i centrum. Inte sitt eget yrke.

Media DN

söndag 2 juni 2013

Kunskapens värde

Kunskapens värde är en fråga som sällan diskuteras. När vi diskuterar skolresultat, speciellt kunskapsresultatet blir det ofta utifrån de kända ämnena som finns i kursplaner och ämnesplaner. Det är ett sätt att se på kunskap. Jag skulle kunna vilja sätta etiketten basal kunskap på detta.

Den basala kunskapen är en plattform. Frågan är värdet av den. Om det är så att den inte når en viss höjd under lång studietid blir det ett problem långsiktigt. Om jag tittar tillbaka på mina egna studier så noterar jag att det viktigast jag fått med mig i livet är: läsandet, räknandet, skrivandet och muntlig framställning. Kompletterat med de fem avgörande förmågorna i livet: analysförmågan, kommunikativ förmåga, metakognitiv förmåga, procedurförmåga och begreppslig förmåga.

Om eleverna fick detta med sig ut i livet är det ingen konst att skapa ny kunskap. För den kunskap man lärt sig i skolan innebär att man inte är smartare än en femteklassare. Kunskap är en färskvara. Per definition går man bakåt om man ska förlita sig på kunskap man en gång förvärvat. Den bistra sanningen är att kunskapens värde är beroende av tiden. Halveringstiden blir kortare och kortare. Det har dessutom inte blivit lättare i en värld där kunskapen är transparent genom de möjligheter nätet ger.

Media SvD1, SvD2