Ytterkanterna kommer valet 2014 att gå till historien som. Där svenskarna röstade efter övertygelse. Inte det traditionella mönstret. Daniel Suhonen och Enna Gerin går på DN Debatt in på den mera värdestyrda skalan i politiken. Allt ifrån feminismen till neonazistiska strömningar. I valet 2014 har vi fått en brunrosa strömning. Vänstervindarna detta valår har tydligt svängt mot feminismen i Fi. En form av radikalfeminism med rötter i Marxismen. På den andra ytterkanten finns de främlingsfientliga strömningarna med SD som budbärare.
Den traditionella vänster-höger skalan i svensk politik verkar tappat sin betydelse. Kanske inte så konstigt nu när vi lämnat 1900-talspolitiken bakom oss. Med ökad bildningsnivå i samhället försvinner de klassiska politiska dimensionen. Klasskampen är inte lika tydlig mellan kapitalägare och arbetare i en klassiska meningen. Med tiden har kollektivit ersatts av individen. Individen har makten över röstandet genom att gå från partier till individer. Det syns tydligt med det ökande personkryssandet och att medborgarna blivit mer enfrågeorienterade.
Värderingar börjar göra sig mer tydlig i politiken. Ord som feminism, jämlikhet, solidaritet, integration, bildning, m fl blir mer viktiga. Det märks tydligt när de flesta traditionella partierna trängs i mitten när den värdeskapande axeln. Här har de traditionella partierna sin utmaning.
Ytterligare en faktor som gör att rösningsmönstret ändrats är hur samhället är uppbyggt. På 50- och 60-talet minskade bondesamhället. På 70-talet minskade industrisamhället. Tjänstesamhället växte fram under 80-talet. Idag är vi inne i det som brukar kallas för kunskapssamhället. Om endast 23 procent av befolkningen tillhör det som är klassisk arbetarmark är det inte underligt att den politiska logiken förändrats. Samtidigt ser vi idag samma bekymmer inom tjänstesektorn. Där håller de traditionella enkla jobben att försvinna med hjälp av den it-tekniken.
Med det komplexa samhälle som växt fram behövs ny politik skapas. Det är 2014 års val som blir startskottet för denna politiska omvandling. Retropolitik på vänsterkanten har prövats och inte befunnits trovärdig. Inte heller Alliansens ensidiga jobbpolitik. Partierna måst hitta en ny bild av det framtida Sverige och hur man löser samhällets problem.
Media DN
Jag skulle vilja säga att 2014 års val är ett typexempel på hur gamla samhällsuppfattningar reproduceras. De två största partierna, socialdemokraterna och moderaterna, talade om skatter och arbete på samma sätt som de gjorde under senare delen av 1900-talet. "Mer jobb för att få in mer skatt så att vi kan upprätthålla vår välfärd". Kunskap i skolan skrev Olof Palme om under 1960-talet -kunskap som ett medel för att utjämna klasskillnader. Kunskap talade moderaterna om under valrörelsen 1991 och kunskap talade såävl socialdemokrater som Alliansen under årets valrörelse. Vad är nytt?
SvaraRaderaDu skriver att "partierna måste hitta en ny bild av det framtida Sverige och hur man löser samhällets problem".
En första fråga blir då: Vad kan ingå "samhällets problem"?
En andra fråga blir: Hur kan vi skilja mellan "samhällets problem" och "individens problem" i ett individualiserat samhälle?
Eller är individers problem helt enkelt samhällets problem? Det som talar emot denna liberala utopi är att vi fortfarande har kvar 1800-talets "Allmänningens tragedi" som ett verktyg för att förstå kollektivt handlande. Med hjälp av allmänningens tragedi kan vi t.ex. analysera politiska skiljelinjer vad gäller hur samhället ska bli ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart. Är vi mer individinriktade kan vi istället använda en "spelteori" för analysera olika intressesfärer vad gäller t.ex. hållbar utveckling.
Vilka äro 2000-talets samhällsproblem?
En grov skiss kanske kan vara följande:
1) Hur ska vi se på arbete och välfärd?
Om teknisk utveckling gör att 2,5 miljoner arbetstillfällen försvinner i Sverige inom en 20-årsperiod kanske de politiska partierna måste hitta andra lösningar än full sysselsättning och allas rätt till en 40-timmars arbetsvecka. Det är helt enklet inte lönsamt för samhället. Konflikten mellan individ och samhälle blir här att för den enskilde är det just nu lönsamt med en 40-timmars arbetsvecka.
2) Hur ska vi se på ekonomisk tillväxt och hållbar utveckling?
de flesta politiska partierna i Sverige äridag överens om att ekonomisk tillväxt har mynnat ut i både välfärd och miljöförstöring. En fråga för framtiden blir om vi måste ha mer ekonomisk tillväxt för att kunna behålla nuvarande välfärd eller om vi kan nöja oss med en nolltillväxt eller kanske negativ tillväxt? Att hävda att vi måste ha ekonomisk tillväxt för att ha råd att ta itu med miljöproblem som orsakas av ekonomisk tillväxt är knappast hållbart!
3) Hur ska vi se på pengar?
Eftersom hushållens skulder har ökat lavinartat under 2000-talet och vi nyligen har upplevt en finanskris kanske det är dags att definiera vad pengar är i 2000-talets samhälle. Cervenka har skrivit en bok som heter "Vad är pengar", men hans beskrivningar av pengar och de problem som finns i dessa beskrivningar har inte omnämnts i årets valrörelse.
4) Hur ska samhället organiseras?
Vi har i år haft demokratiska val till kommun, landsting, riksdag och till EU. Det politiska systemet är minst sagt snårigt. På global nivå är det ingen som hävdar att det idag råder demokrati i form av att varje röst är lika mycket värd. Hur kan befintliga institutioner, t.ex. FN, reformeras för att en global demokrati ska kunna utvecklas? I vilken mån kan kommuner, stater eller överstatliga organisationer få agera självständigt inom en "global värld"?
Pär, en mycket insiktsfull kommentar jag i stort håller med om. Om vi ska sluta trängas i vänster högerskalan är det nya dimensioner vi måste se samhällstillväxten ur. Mycket av den politiska debatten kretsar fortfarande kring industrisamhället som vilämnade för 40 år sedan. Även om den är viktig för samhällsekonomin men inte för sysselsättningen.
RaderaNär vi lever i en kunskapsekonomi är det helt andra affärslogiker vi måste hitta. Här har jag inga konkreta förslag.
Med dina fyra punkter notera jag följande:
Punkt två känns igen från 68-rörelsen och rödvinsvänsterns 70-tal. För 40 år sedan pratades även då om nolltillväxt som lösningens på samhällets problem. Vad blev det av det? Jo, tio förlorade år som vi hårdhänt fick städa upp. Med en följdverkan av finanskrisen på 90-talet.
Det finns ingen motsättning med tillväxt om den gör det på ett hållbart sätt. Hoppas att vi lärt det av gångna decennier.