Rektor - nutid och dåtid

Dagens rektorer har ett mångfaciterat yrke. I många stycken ett mer krävande jobb än att var börs vd. Rektorsyrket är lagstadgat och kravstället genom skolans läroplan. En börs vd har "bara" att följa de krav som ABL säger. I övrigt är det styrelsen för bolaget som väljer att lägga kraven på vd.


Om vi försöker se hur bilden och uppdraget speglats genom åren kan följande noteras. Dagens rektorer, allt sedan kommunaliseringen, har ett krav på att utveckla och förbättra skolan utifrån resultat. Till detta ett högt krav på ledarskap. Fram till 1958 fanns det få rektorer. De som fanns var på läroverk. I folkskolan var motsvarende titel folkskoleöverlärare. Båda var den främste bland lärare. Pedagogiken stod i centrum.


Efter 1958 i enhetskolans framfart blev alla rektorer oavsett om det var ett läroverk eller folkskola. I och med 1962 års lag om grundskola ökade regelstyrningen. Skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna styrde i princip både pedagogik och ekonomi. Rektorer blev bara tjänstemän och administratörer att genomför de statliga reglerna. Inget krav på pedagogiskt ledarskap. Rektorer anställdes av länskolnämnderna.


Från 1991 återgick rektorskapet till att bli en pedagogisk institution. Genom utökat ansvar för pedagogiken och att rektorer blev en kommunal cheftjänsteman förändrades rektorsrollen. Med en mål- och resultatstyrd skola försvann detaljstyrningen av skolan i Sverige. Det var upp till rektorer att ta hand om undervisningen. Men när rektorer blev kommunala chefstjänstemän uppstod ny typer av problem.


Ingen av de berörda hade mognad eller kunskap om det nya styrsystemet för skolan. Med kommunaliseringen var det kommunerna som skulle ha hand om ekonomin och rektorerna skolans vardag. Problemet blev att professionen började misstro den politiska ledningen i kommunerna. Det var två saker som skapade problemen: resurser och tillit. Två faktorer som fortfarande kännetecknar relationen huvudman och rektor.


Detta kan fortfarande, drygt tre år efter nya skollagens införande, tydligt märkas. Många kommuner har ännu inte förstått sitt nya uppdrag, statlig genomförare. Med skolplanens borttagande har den politiska ledningen i kommunen ingen makt över den pedagogiska verksamheten. Det är en relation mellan rektor och staten.


Maktfrågan har förskjutits och fröet har såtts till det omöjliga i rektorsrollen: ansvar utan makt över ekonomin. Här är knäckfrågan: hur ska rektor både kunna skapa en pedagogisk verksamhet som ser till att elever når de kunskapsmål de har rätt till och ha resurser för detta. Som det ser ut idag är det huvudmännen som inte följer bestämmelserna i skollagen om att all utveckling i skolan ska bygga på skolans behov. Fortfarande används generella budget metoder.


Mycket återstår för att få en skola som bygger på mål och resultat i en skön styrning där behoven styr utifrån eleven och undervisningen. Inte kommunalpolitiska utspel vart fjärde år.


För övrig anser jag att rektor är viktiga för att staka ut inriktningen för pedagogiken tillsammans med lärare. Att skapa är lärandekultur.


Källa: Staten får inte abdikera (SOU 2014:5).