Stockholmssyndromet finns inte

Sommaren 1973 hade jag fått ett efterlängtat besked. Jag har kommit in på den utbildningen på KTH som jag länge eftertraktat. Under augusti var jag i Stockholm och letade bostad för min studietid. När jag väl fått napp på ett andrahandskontrakt i Högdalen inträffade det årets största polisinsats. Rånet av Kreditbanken på Norrmalmstorg var ett faktum. Jag som många andra följde händelserna under de gastkramande dygnen. Den bild som jag och många har är skapad av den mediebevakning som skapades som officiell. Det finns, som alltid, en annan sida.

Med Kristin Enmark bok får vi bilden inifrån bankvalvet och gisslansituationen under de sex dygn Norrmalmstorgs dramat pågick. En stark berättelse om livsångest hos en person kopplat till vad rånaren gjorde. Lika mycket som tilliten till Clark Olofsson. Samt det yttre hotet i polisens agerande.

Polisprofessorn Kaj Bejerot skapade myten och synen på hur man såg på gisslan och speciellt Kristin Enmark. För att skydda polisens handlande och utan att själv intervjuat gisslan skapande han på falska grunder Stockholmssyndromet. Med följande baksidestext illustrerar det sjuka i resultatet av dramat:

Polisens psykologer sa efteråt att hon var sjuk när hon insett att det största reella hotet kom från polisen, att hon gjort fel när hon gjort allt för att överleva.

Man uppfann "Stockholmssyndromet", en diagnos lika kvinnoföraktande och felaktig som tanken att kvinnor som misshandlas och dödas i sina förhållande har sig själv att skylla.

Samtidigt förundras man över avslutningen i boken. Samtalet mellan Olof Palme och Kristin Enmark. Med viss förundran skannar man va Olofs språkbruk. Inte var det så verserat som den offentliga bilden är av honom. Men arrogansens finns och en storportion naivitet. Samtidigt är samtalet en demonstration i cirkelresonemang. Undrar om ett liknande samtal skulle släppas fram till landets statsminister idag.

Boken är väl värd att läsa. En berättelse om hur ögonblick förändrar livet i en riktning man aldrig kunde tro.