NÄR JAG LÄRDE MIG ATT LÄSA? Det har jag nog ingen klar bild av. Om det var i lekskolan jag började med ord och meningar eller i folkskolans första klass vet jag inte. Läseboken jag hade heter
Nu ska vi börja läsa. I den vevan upptäcktes att jag hade läs- och skrivsvårigheter. Samtidigt förundras jag idag över hur mor och far hjälpte mig när orden svor ihop sig. Ljuda, var det jag åter och åter fick höra.
När jag växte upp fanns det inte så många böcker i mitt hem som bilden visar. I ett arbetarhem stod inte böcker lika högt i kurs som i andra familjer. Men även min uppväxt i frikyrkan gjorde att jag möjligen fick en dos läskunskap genom att i söndagsskolan läsa bibeltexter.
Problemet med min dyslexi uttryckte sig så att jag har en låg läshastighet och läser ord för ord. Å andra sida har jag tränat upp minnet så jag behöver bara läsa texten en gång för att komma ihåg. Samtidigt svor orden ihop sig och jag stavade dåligt. Min uppsatser i skolan var nerlusade av röda rättningar och bockar. Det tredje momentet i mina svårigheter var och är ordföljden. Kastar om orden ibland. Samtidigt fanns en attityd då att de som hade denna typ av problem var dumma i huvudet. Ett komplex som följt mig genom livet. För ytterligare ett problem var högläsningen. Här stakade jag mig och det blev sällan njutbar för åhörarna när jag t ex i min ungdom skulle "vittna" och läsa en bibeltext. Så fort jag släppt texten hade jag inga som helst svårighet att prata inför publik. Fördelen med att växt upp i frikyrkan är att man tidigt kom i kontakt med berättarkonsten och tidigt fick upp på scenen och medverka.
Behäftad med livlig fantasi har bilden och bildspråket hjälpt mig genom åren. Därtill att matematik, logik och teknik har varit busenkla saker för mig. Bilden ovan är nog en tidstypisk bild på mig att när jag bläddrade i böcker var det bilderna jag fokuserade. Fick hör just det i skolan: du tittar bara på bilderna. Fördel jag hade vara när jag lyckats läst en mening och de andra var klara med texten och fröken frågade mig vad det handlade om tog jag svaret utifrån en bild. Oftast stämde det men ibland gick man på pumpen. Jag har två tydliga bilder av böcker från skoltiden. Den ena är Selma Lagerlöf, Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige".
När min fröken Ulla Sydegårdh läste högt ur den processade min hjärna bilderna om hur Nils blev en lite pys och kunde sitta på gåskarlen. Mina föräldrar köpte boken och jag läste ur den när vi fick läxor. Nu femtio år senare har jag åter börjat läsa boken. Dels möter jag dåtiden svenska språkdräkt. Dels är det åter spännande att få tillbaka bilderna från då. Den andra typen av böcker jag läste var tekniska litteratur. Här symboliserad av min lärobok i teknisk orientering.
Mitt bok och tidningsläsande tog inte fart förrns jag var dryga 20 år och började studierna på KTH. Då dök jag ned i de stora skönlitterära verken. Några som Slottet och Processen av Kafka. AnnaKarenina av Tolsty följt av andra ryska författare. Någon gång i 40 års åldern började intresset för memoarer och biografier. Med åren har det dock svängt över till spänningsromnaner.
Parallellt med skönlitteratur och spänningslitteratur har sakprosan varit en stor del av det läsande livet. Inte bara för att utveckla yrkeskompetens utan också för att vidga de professionella ramarna.
Därför var det spännande att få börja läsa Anne-Marie Körlings senaste bok
Ovan trätopparna. En nyttig bok för ung som gammal att ta till sig berättelserna om läsandet.
Hon och jag hade många meningsutbyten i början på 10-talet via hennes blogg om läsandet. Till exempel det här med tyst läsning och högläsning. Noterade att när jag läser tyst så läser jag högt för mig själv i huvudet. Orden formuleras och jag översätter dem som bilder i huvudet. Blir som att läsa en film varje gång jag läser en text. Detta oavsett det är sakprosa eller skönlitterär prosa.
Detta var något som lagt grunden för min ständiga träning i språket. Vad jag lärde mig är att utan att kunna sitt modersmål kan du inte tillgodogöra dig andra språk. Därtill fanns det inte på kartan att jag skulle bli författare. Men se, i 40 års ålder kom min första bok. Nu är jag inne på den tionde. Alla i sakprosans hemland. För konsten att skriva skönlitteratur är en helt annan. I sakprosan är stringens och fakta avgörande medan skönlitteraturen har hittepå och känslans språkdräkt. Har test och vet att det kräver annat sätt att behandla språket. Några opublicerade manus har det blivit där.
Denna text blev jag som sagt inspirerad av när jag börja läsa Anne-Marie bok och får var mitt bidrag till alla som på ett eller annat sätt har det trassligt med läsa och skriva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar