Språket

Språket är viktigt som kommunikationsbärare och bildningsinstrument. Över tid ändras språkdräkten. Med sociala media har vi fått ett skriftligt talat språk. Med de ungas chattande har språkkulturen ändras. De pratar med varandra när de chattar. Inte som vi äldre som träffades eller ringde för att prata. Detta ställer till det hur man ska se på det talade språket och det skrivna.

Henrik Birkebo tar upp det här med de/dem/det. Han skriver följande:

Vi lär våra elever att talspråket på ”fejjan” är en sak, medan ett mer formellt skriftspråk är en annan sak. Talspråket har sina normer, medan skriftspråket har sina. Att då ta strid för införandet av en reform i vårt språks grammatik, som jag tänker göra i ­denna text, ligger inte nära till. Fast det händer att vi befinner oss vid en brytpunkt i historien då det blir läge att tänka om och tänka nytt. Det är dit jag vill mena att vi har kommit nu.

Vet med mig själv min egen svårighet att skriva de eller dom. Samma vi och oss. Samtidigt funderar jag hur det ska gå att anpassa sakprosan till det talade språket. Det i ljuset av att skönlitteratur är en sak att skriva till skillnad från sakprosan. Det första anspelar på känslor det andra på stringens och saklighet.

Jag läser Anne-Marie Körlings bok Ovan trädtopparna, en samling berättelser om att lära sig läsa och fortsätta läsa. I den finns berättelsen om Man 45 som lyssna in det litterära samtalet. Hur han föddes i ett annat land där språket i skolan lärdes genom diktamen och högläsning. Till att hamna i Sverige och övervinna det svenska språket. Om det här med känslan knutna till orden och kultur. Det första att han tycket att det svenska språket var feminint i förhållande till hans modersmål. Han noterar även att det svenska skriftspråket är mycket svårt. Bara det med ordet glas och glass.

En annan sak som det här med identifikation och kulturbärande saker i språket som svenska barn får med modersmjölken. Som förortsunge saknade han identifikationen med Emil i Lönneberg. Nationalromantik av Astrid Lindgren och Småland är inte naturligt. Här finns problemet med segregationen och utanförskapet. Jag träffade en expedit i videobutiken. Noterade att hon måste komma från ett Sydamerikansk land. Vi kom att prata om språket. Min förutfattade mening och fråga till henne var att hon måste kommit till Sverige som liten. Nej, svarade hon. Berättade att hon kom som tonåring och föräldrarna bosatte sig i en näst in till svensk kranskommun till Stockholm. Hon talade perfekt svenska som om hon vore född här. Hon berättade att genom att hon direkt tvingades ta till sig svenskan i kontakten med omgivningen blev det lättare att lära sig språket.

Hon förklarade också att hon hade släktingar som bosatte sig tillsammans med andra landsmän i typ Rinkeby. Trots att hennes släktingars barn är födda i Sverige och gått svensk skola kan de inte det svenska språket. Ett memento att tänka på när det gäller integrationen. För hon liksom jag noterade, det jag fick lära mig av engelsktalande, prata på ni vi översätter det till engelska. Det är precis man gör när man lyssnar till någon som inte behärskar språket. Men för att klara sig i det gravt skriftspråkliga Sverige måste man ha ett rikt ordförråd utan begränsningar. Därför är det sorgligt att se den stora andelen elever som har slutbetyget F i svenska som andraspråk.

Så det här med språkets utveckling är viktigt men frågan är hur det påverkar det skriftliga professionella språket. Skolan måste bli mer duktig på att utveckla sakprosan hos eleverna. Varje lärare är språklärare. Åtminstone upplevde jag min egen skolgång att delar av ämnena var att förstå de olika fackorden och fackuttrycken.

Språk är viktig så läs både sakprosa och skönlitteratur.

Media: SvD
Källa:
Körling, Anne-Marie (2016) - Ovan trätopparna, BTJ Förlag