Svartrockanars dödsdans

Svartrockarna verkar blomma ut i en dödsdans. För andra gången 2015 har frihetens huvudstad blivit symbolen för terrorism, oförsonlighet och jihadism.

Fredagen den 13 november 2015 skrivs in i historieböckerna som den blodigaste attacken på kosmopolitik, kulturell mångfald och yttrandefrihet. De som utförde dådet i Paris måste var totalt störda individer även om de på ytan kan verka normala.

Låt oss vara observanta på strömningar i samhället som begränsar mångfald och tolereras. När man börjar skönja intolerans i den offentliga rummet är det fara å färde. Tendenser i Sverige börja spela främlingsfientligheten i händerna. Vänster är duktiga på etikettering. De verkar ha svårt att skilja sig från Marx och 1800-talsläror.

Den dag kulturen blir ängslig och böjer sig från censuren från rappare och andra diverse organisationer med mer eller mindre grumligt budskap är vi på ett sluttande plan utför. Oavsett om dessa organisationer finns på vänster eller höger kanten på det politiska spektra skapar de en osund samhällssyn. Jag tycker Suzann Ostens uttalande om vår ängslighet är viktig att lägga på minnet:

”Jag tror inte att oro och känslor är farliga.” Farligt blir det däremot när kulturen tassar, sorterar bort och plockar ner.

Kulturen är just det som den nordöstra delen av Paris representerar. När angrepp på det som skapar mellanmänsklighet görs har vi förlorat det som franska revolutionen, upplysningen till studentupproret 1968 står för. 

      

Media SvD, Expressen

Gideons ring

En naken ung kvinna springer på vägen i sommarnatten är upptakten till Carin Gerhardsen femte bok om Hammarbypolisen. Conny Sjöberg med kollegor får ett ovanligt fall på halsen. En våldtäktsring härjar i de högre samhällsklasserna.

Där våldtäkten har signum av gagn-bang och förslagenhet att hålla sina aktiviteter hemliga. Den biträdande polismästaren är inblandad men har hittills inte kunnat bindas för gärningarna. Tankarna går till kapten Klänning och verklighets polis med samma böjelser när man i rask takt läser Carins bladvändare. En berättelse som är skickligt vävd där lösningen kommer som ett antiklimax först i slutet.

Har ni inte läst boken. Gör det. Man blir aldrig besviken på Carin Gerhardsen.

Måns och Hjalmar

Två socialt utvecklade människor valde den onämnbara utvägen, att ta sina egna liv. Måns bara 13 år och Hjalmar en vuxen slöjdlärare. Hur kan det vara möjligt?

Claes Jenningar öppnar sin bok med de två berättelserna. Den om Måns, hans egen son. Andra om slöjdläraren Hjalmar. Båda öppna och sociala individer. Men båda orkade inte med det de var utsatta för. I Måns fall när bästisen S vänder sig mot honom. När det ideligen fortsätta konflikterna genom åren äter hål på Måns för att föräldrarna till S inte sätter gränser för barnet och låter barnet fortsätta med sitt dåliga beteende.  En skola som försöker få Måns att passa in och ändra på sig.

Skola och förvaltning kan inte hantera relationer eller för den delen följa regelverket. En studie i rädda och små själar som försöker sig på konsten att leda. Ett ledarskap som är feghetens. Där man säger en sak gör en annan. Men framför allt döljer informationen för Måns föräldrar.

Det andra som slår mig. Var är den tysta massan?

Den andra skakande berättelsen är om Hjalmar. En socialt utvecklad lärare som älskar sin elever till den milda grad att han grabbar tag i en utåtagerande elev i slöjdsalen. Bara för att lugna ned honom och för att han inte ska skadas bland verktygen. Där eleven sedan anklagar Hjälmar för misshandel. En Kafka liknande berättelse där rektor, föräldrarna och Hjalmar är överens om att ingen misshandel förekommit. Ett halvår senare blir skammen för stor för Hjalmar när juridikens kvarnar malt färdigt. Hjalmar väljer den enda utväg han såg, att ända sitt liv.

Bara dessa två berättelser är värda att köpa boken. Här får vi kalejdoskopet över de strukturer som gör det möjligt att unga och gamla kan välja den yttersta av vägar. Om skam, utanförskap, socialt inkompetenta lärare, rektorer, förvaltningar och politisk nämnd. En politisk nämnd som varken har förmåga eller kunnande att handla efter regelboken eller efter empatiska förhållningssätt.

Källa:
Jenninger, Claes (2015)- En skola fri från mobbing, Beijbom Book

PS.Återkommer mer i ämnet när jag läst färdigt boken eller under resan.DS  

Kan själv

Kan själv sa jag redan som 2-åring. En bra drivkraft för att ha ett nyfiket förhållningssätt till att utveckla och upptäcka ny kunskap och första stapplande användandet.

Varvande av teori och praktik är avgörande många gånger för att skapa sig ett kunnande. I längden är det inte ett framgångsrikt sätt att utveckla sig. I ett tidigare inlägg har jag berört det här med att lära av andra. Denna grundläggande värdering enligt SIQ-modellen har en utvecklingstrappa i fyra nivåer. Den första nivån är just kan själv. Inte så framgångsrikt i längden att själv göra alla misstag ständigt. Att återkomma i återvändsgränder. En mycket energikrävande metod.

Ett bekvämt nästa steg blir då att åka snålskjuts. Att ta hjälp av någon att få igång utvecklingen. Här fås hjälpen att styra och driva fram ett nytt beteende i lärandet. Ett tillstånd som i längden att bara vara tandempar till den som styr cykeln ger ett handikapp att utveckla sig. Det är först när man byter plats på cykeln som utvecklingen kommer.

När man lärt sig att själv styra är det viktigt att börja samverka för att lära sig. Tredje nivån är just samverkan. Vilka finns det runt mig som jag har tillit till och hur kan man koppla ihop lärandet med. Samverkan ställer stora krav på nätverket. Nätverket är aldrig starkare än den svagaste länken. Därför kräver samverkan både givande och tagande för att lära. Många kanske skulle säga att detta är höjden av lärande. Nja, skulle jag säga. Finns en fjärde nivå.

Benchmarking är det högsta nivån av lärande. Här samlas man kring att hitta riktmärken, prestationsjämförelser och prestandamätningar. På detta sätt kan man lära sig av någon som är bra på något samtidigt som någon annan kan se hur jag löst en sak jag är bra på.

Denna form av lärande av andra praktiserade jag tillsammans med några rektorer i ett rektorsnätverk under 00-talet. Med underlag i mätningar enligt Skolindicator fick rektorerna fram index på olika områden. Med hjälp av studier av mätdata utkristalliserades olika riktmärken. Någon var bra på IUP. Vad gjorde den skolan för att få höga mätvärden. Hur såg processen ut? Hur tillämpades den? Hur skulle de andra i nätverket utnyttja den kunskapen för att själva utveckla sin IUP?

Så här arbetade rektorsnätverket vidare med varandra som modeller för att lära. Givet detta sätt att arbeta var det inte bara att försöka kopiera vad andra gjort utan jämföra och applicera på sen egen verksamhet. Samtidigt som man delgav sina kompisar i nätverket hur man själv arbetade på det man var bra på.

När jag idag ser tillbaka på detta nätverk som både samverkade och gjord benchmarking undrar jag hur mycket som görs medvetet och aktivt idag. Sociala medier innehåller delar av det här med kollegialt lärande. Tyvärr är den enkelriktad och har stort inslag av kan själv genom att kopiera vad andra gjort. Detta är inte framgångsrikt i strävan att bli bättre. För det som saknas är ett systematiskt sätt att angripa de förbättringsåtgärder man tänkt sig. Här krävs ett arbete efter definition av vad problemet är. En handlingsplan och en systematik i form att planera-göra-utvärdera-förbättra. Det som är sentens av skollagens 4 kap 3-7 §§.

Högt tid att skolan börjar skapa en ny era av lärande för sin verksamhet. Det må vara att skapa röda trådar i ämnesdidaktiken, sättet att göra utvecklingssamtalet, elevinflytandet, mm. Här ligger skolans utveckling mot ökade kunskapsresultat.

Källor:
SIQ-modellen, SIQ
Mognadsinticator för utveckling av grundläggande värderingar, Indicator Institute
Benchmarking, Wikipedia
Lära av andra, Pluraword         

 

När salt mister sin kraft

När salt mister sin kraft är en del av bibelordet i Matteus 5:13. Sältan i biblisk mening beskriver det här med sanningssägande. En sälta som verkar var på undantag i dagens åsiktskorridorer.

Ett av de bevingade ordstäven som finns kring att inte sticka ut är följande:

Om du vill undvika kritik: Säg ingenting, gör ingenting, var ingenting!

Elbert Hubbard (1856-1915)

Samhällsdebatten verkar var väldigt förutsägbar. I den konsensussjuka vi har i Sverige gäller det att vara överens. Bra, men gagnar det en konstruktivt kritik? Är det öppet för att ha olika meningar innan man kommer fram till en gemensam ståndpunkt. Under min uppväxt vara det mer vanligt med ifrågasättande av etablerade sanningar. I dagens mer genom medialiserade samhälle verkar det kritiska tänkandet försvunnit genom att åsikten en knapptryckning bort.

Åsikten är viktigare än sanningen. Tycka och tro utan fakta är dagens melodi. Att tyst inte säga något utan hålla med. Inte göra något utan vända ryggen åt. Trots detta börjar vi se civil olydnad genom det engagemang som uppstått i samband med flyktingströmmarna. Det är bra. Men i övrigt kan man fundera över vilken och vems ord som är sanningar.

Anna Dahlberg, Expressen, går i en ledar in på detta att vi väljer vilka vi vill tro på. Somliga som säger sanningar får etiketter sig påklistrade av dem som tycker sig ha tolkningsföreträdet. Vänstern är duktiga på att klistra etiketter på de som vågar ha en annan åsikt. Vänster fortsätter i god plakatanda från 70-talet att basunera ut sitt budskap. På tal om Karl Ove Knausgårds uttalande om Sverige skriver Anna:

Vi söker inte sanningen som den är, menade Knausgård, utan sådan som den bör vara - en tillrättalagd version.

Tragiskt. Har skolan förstört människors förmåga till källkritik, konstruktivt tänkande och öppenhet att bryta olika åsikter emot varandra? Har saltet mist sin kraft? För om är vi på ett sluttande plan utför. De som vågar säga saker som inte kliar varken vänstern eller extremhögern är viktiga i en sund demokrati. Därför bör vi följa Anna Dahlbergs slutord i artikeln:

Vi borde vårda dem, inte frysa ut dem.

Media Expressen

Lära av andra

Baksäteschaufförer skriver Edward Jensinger i sin blogg idag (151031). Om alla dessa förstå-sig-påare som talar om hur saker ska göras utan att själv göra saker. En tråkig attityd till kunskap. Speciellt i en bransch där lärandet är kärnverksamheten.

Under mitt liv i kvalitetssvängen fick jag för 20 år sedan möjligheten till den häftigaste kompetensutvecklingen jag varit med om. Att by the hard way bedöma och utvärdera organisationer utifrån Utmärkelsen Svensk Kvalitet. Modellen har sitt ursprung i USA men bygger på tankar som Japanerna lärde sig redan på 1950-talet. Utmärkelsemetoderna frågar fyra enkla frågor:

1. HUR gör du för att...
2. HUR tillämpar du det...
3. Vilket resultat ger det du säger dig göra...
4. HUR utvärderar och förbättra du det du gör?

Fyra frågor enkla att säga men svara att svara på. En av utmärkelsemodellerna är SIQ-modellen. Förutom bedömningskriterier innehåller den tretton grundläggande värderingar. En av dem är lära av andra.

För att kunna vidareutveckla måste organisationen och dess medarbetare på alla områden skaffa sig ny kunskap om vad som är möjligt att uppnå och hur detta kan uppnås. Detta kräver jämförelser med dem som är bäst på en viss process, oavsett bransch eller sektor de tillhör.

En uppfordrande definition. Min erfarenhet kring organisationer är att ju högre nivå en organisationen befinner sig i utvecklingstrappan ju naturligare genomsyrar de grundläggande värderingarna organisationen. Utvecklingstrappan består av sju nivåer i den internationella 1000 poängskalan.

Människorna i organisationen är de som skapar den kultur som härskar i verksamheten. Därför är det alltid kulturen som oftast tar död på utvecklingen. Det är speciellt tydligt om man försöker sig på att ändra arbetssätt. Oftast kommer kommentar som: hos oss är verkligheten härskande. Har du inte varit lärare så vet du inte hur verkligheten är. Massor av påstående som gör mig ledsen och skrämd över att man tror sig befinna sig en unik verksamhet som  ingen förstår sig på än de som jobbar där. Inom parentes hörde jag samma sak inom sjukvården för 17 år sedan när jag var med och utvärderade den. Med tiden blev det annat ljud i skällan från läkarkår när de själva lärde sig att det de höll på inte var unikt för dem.

Verklighet blir aldrig den snöda box jag befinner mig i. För att min verklighet ska var verklig måste en större mängd boxar beskriva ett givet mönster. Då kommer mängdläran till nytta. Men för att bestämma mängden behövs en modell och verktyg för att bestämma detta. Många metoder kan användas. Den verkningsfullaste jag känner till är just utmärkelsemetoderna och derivat till den.

Om jag går till mig själv har jag en inbyggd nyfikenhet. Den lyckades inte skoltiden ta kol på. Jag har alltid varit nyfiken över vad finns det mer att lära sig om. Både på djupet och på andra områden. Sedan de social medierna började växa för tio år sedan har det varit källan till kunskapsutveckling. Vad vore livet utan alla goda bloggare, fb-grupper eller andra chattforum? Samtidigt tror jag följande insikt är viktig i kunskapsinhämtandet:

Ödmjukheten att det alltid finns någon där ute som vet mer än jag om saker och ting.

Det var en av de lärdomar jag lärde mig av en av mina lärare på gymnasiet. Jag hade det lätt för mig när det gällde teknik och logik. Möjligen spillde det över i en "besserwisser mentalitet" i ungdomen. Läraren hade modet att säga följande till mig: Kom ihåg att det alltid finns någon därute som vet mer än du om saker. Detta har jag sedan burit med mig genom livet. Lyhördheten för att andra kan vet något som jag inte vet. För det vore hemskt om man var fullärd eller vet bäst. Den dagen slutar man utvecklas som individ.

Skolan och dess verksamhet behöver inga baksäteschaufförer utan lyhörda kunskapare som är beredd att lära av andra.

Blogg:
Baksäteschaufförer
Källor:
SIQ-modellen, Institutet för kvalitetsutveckling.  

 

Kvalitet håller vitet borta

Vite är ett sanktionsmedel Skolinspektionen har för att tvinga trilskande huvudmän att följa de nationella styrdokumenten. Antal viten har ökat. I år är det 56 mot 24 2014. Bästa medlet att hålla sig borta från vite är att börja tillämpa systematiskt kvalitetsarbete och dess avgörande komponent uppföljning.

Uppföljning är en ständigt återkommande punkt på dagordningen på möten. Helst ska den ligga som första punkt. Men det viktigaste är utvärderingen. Frågan som måste besvaras är: Varför blev det så här när vi gjorde så där? Tyvärr är denna fråga sällan förekommande i skolans värld. Uppföljning och utvärderingar blir oftast åsidosatta för vi hinner inte. Tiden räcker knappt till att undervisa.

Något är fundamentalt fel i sättet att organisera skolan. Undervisningen måste hålla ihop kedjan planera-undervisa-utvärdera-förbättra. Den kedjan motsvarar även den klassiska Deminghjulet eller Förbättringshjulet med kedjan planera-göra-utvärdera-förbättra. Ständiga förbättringar måste bli en grundläggande värdering i skolkulturen.

Hög tid att skolan och dess huvudmän vaccinerar sig mot vite genom att skapa ett förbyggande arbetet. Kunskapen finns att hämta på flera ställen. Dags att börja idag.

Media SvD
Nyttiga länkar:
Skoldialogen
Skolverket
Nyttiga handböcker:
Det pedagogiska kretsloppet - från mål till resultat, Skoldialogen
Det pedagogiska kretsloppet - ett kvalitetslyft för förskolan, Skoldialogen
Systematiskt kvalitetsarbete i förskola, skola och fritidshem, Studentlitteratur
Synligt lärande för lärare, Natur & Kultur