Lära av andra

Baksäteschaufförer skriver Edward Jensinger i sin blogg idag (151031). Om alla dessa förstå-sig-påare som talar om hur saker ska göras utan att själv göra saker. En tråkig attityd till kunskap. Speciellt i en bransch där lärandet är kärnverksamheten.

Under mitt liv i kvalitetssvängen fick jag för 20 år sedan möjligheten till den häftigaste kompetensutvecklingen jag varit med om. Att by the hard way bedöma och utvärdera organisationer utifrån Utmärkelsen Svensk Kvalitet. Modellen har sitt ursprung i USA men bygger på tankar som Japanerna lärde sig redan på 1950-talet. Utmärkelsemetoderna frågar fyra enkla frågor:

1. HUR gör du för att...
2. HUR tillämpar du det...
3. Vilket resultat ger det du säger dig göra...
4. HUR utvärderar och förbättra du det du gör?

Fyra frågor enkla att säga men svara att svara på. En av utmärkelsemodellerna är SIQ-modellen. Förutom bedömningskriterier innehåller den tretton grundläggande värderingar. En av dem är lära av andra.

För att kunna vidareutveckla måste organisationen och dess medarbetare på alla områden skaffa sig ny kunskap om vad som är möjligt att uppnå och hur detta kan uppnås. Detta kräver jämförelser med dem som är bäst på en viss process, oavsett bransch eller sektor de tillhör.

En uppfordrande definition. Min erfarenhet kring organisationer är att ju högre nivå en organisationen befinner sig i utvecklingstrappan ju naturligare genomsyrar de grundläggande värderingarna organisationen. Utvecklingstrappan består av sju nivåer i den internationella 1000 poängskalan.

Människorna i organisationen är de som skapar den kultur som härskar i verksamheten. Därför är det alltid kulturen som oftast tar död på utvecklingen. Det är speciellt tydligt om man försöker sig på att ändra arbetssätt. Oftast kommer kommentar som: hos oss är verkligheten härskande. Har du inte varit lärare så vet du inte hur verkligheten är. Massor av påstående som gör mig ledsen och skrämd över att man tror sig befinna sig en unik verksamhet som  ingen förstår sig på än de som jobbar där. Inom parentes hörde jag samma sak inom sjukvården för 17 år sedan när jag var med och utvärderade den. Med tiden blev det annat ljud i skällan från läkarkår när de själva lärde sig att det de höll på inte var unikt för dem.

Verklighet blir aldrig den snöda box jag befinner mig i. För att min verklighet ska var verklig måste en större mängd boxar beskriva ett givet mönster. Då kommer mängdläran till nytta. Men för att bestämma mängden behövs en modell och verktyg för att bestämma detta. Många metoder kan användas. Den verkningsfullaste jag känner till är just utmärkelsemetoderna och derivat till den.

Om jag går till mig själv har jag en inbyggd nyfikenhet. Den lyckades inte skoltiden ta kol på. Jag har alltid varit nyfiken över vad finns det mer att lära sig om. Både på djupet och på andra områden. Sedan de social medierna började växa för tio år sedan har det varit källan till kunskapsutveckling. Vad vore livet utan alla goda bloggare, fb-grupper eller andra chattforum? Samtidigt tror jag följande insikt är viktig i kunskapsinhämtandet:

Ödmjukheten att det alltid finns någon där ute som vet mer än jag om saker och ting.

Det var en av de lärdomar jag lärde mig av en av mina lärare på gymnasiet. Jag hade det lätt för mig när det gällde teknik och logik. Möjligen spillde det över i en "besserwisser mentalitet" i ungdomen. Läraren hade modet att säga följande till mig: Kom ihåg att det alltid finns någon därute som vet mer än du om saker. Detta har jag sedan burit med mig genom livet. Lyhördheten för att andra kan vet något som jag inte vet. För det vore hemskt om man var fullärd eller vet bäst. Den dagen slutar man utvecklas som individ.

Skolan och dess verksamhet behöver inga baksäteschaufförer utan lyhörda kunskapare som är beredd att lära av andra.

Blogg:
Baksäteschaufförer
Källor:
SIQ-modellen, Institutet för kvalitetsutveckling.