Över ån efter vatten

Medkänsla är en avgörande storhet i alla mänskliga relationer. Det kan uttryckas på många sätt. Det brukar var en del av känslans intelligens.

Under Idag sidan i SvD tar begreppet upp. Maria Carling skriver:

vi ska vända blicken utåt och odla tolerans, öppenhet och medkänsla

Artikeln handlar om Daniel Goleman som skrev boken Känslans Intelligens. I en ny bok tar han upp influenser från Dalai lama. Han grundtankar utgår från buddismen. Om vi nu ska utbilda alla elever i medkänsla kan man fråga sig varför vi ska gå över ån efter vatten.

Både läroplanen för grundskolan Lgr11 och gymnasieskolans läroplan Lgy11 utgår från att värdegrunden i svensk skola ska bygga på människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta. Läroplanerna skriver:

I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Undervisningen i skolan ska vara icke-konfessionell.

Ordkombinationer som kristen tradition, västerländsk humanism och icke-konfessionell ger extra dimensioner. Icke-konfessionell innebär att trosläror kan användas utan att man lutar sig mot tron utan mer lärornas innehåll som goda levnadsregler. Problemet blir dock uppenbart när man tar buddismens grundregler för att förmedla medkänsla. Det kan säkert vara bra ur ett allmänmänskligt perspektiv. Tyvärr krockar den med läroplanernas skrivning att värdegrunden ska bygga på kristen tradition.

Om vi för en stund stannar där och funderar vad i den kristna traditionen speglar medkänsla. Vi kan börja med det som brukar betecknas som situationsetiken:

Allt vad ni vill att människorna skall göra er, det ska ni också göra dem.

Det åskådliggörs i den bibliska berättelsen i Luk 10:25-37 om den barmhärtiga samarien. En berättelse om mannen som blev överfallen av en rövare. Prästen råkade komma förbi men tog en omväg. Leviten gjorde samma. Samariern däremot hade medkänsla och hjälpe den överfallne. Daniel Goldman säger i artikeln:

Hitta ett sätt att hantera dina egna destruktiva känslor så att du kan vara lugn, klar och ta bättre beslut. Försök att på ett genuint sätt bry dig om andra människors välbefinnande. 

Det leder mig fram till kärlekens lov.

Låt hjärtat va me är viktigt. Hjärtat symboliserar kärleken. Vägen framför andra är kärleken, beskriven i 1 Kor 13. Kärlekens lov börjar med:

Om jag talar både människors och änglar språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal.

Har vi inte hjärtat med får vi den typ av underströmmar som finns i Sverige i dag med rasism i dess olika former. Då är det viktigt att vi utgår från det som förenar oss människor. Låt avslutningen av bibelversen få stå som symbol:

Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

Hur skolan ska utbilda kommande generationer i ett etniskt mångkulturellt samhälle som Sverige är en knäckfråga. Speciellt med medborgare med olika etniska och religiösa bakgrunder. Här kan läroplanen skapa en strukturellt problem om det inte öppet diskuteras vad värdegrunden bygger på. För jag håller med Daniel Goldman när han säger:

Vi tenderar att bara utbilda huvuden, inte hjärtan. Intellektuella kan vara väldigt elaka om de inte har medkänsla.

Därför måste det bli en balans i skolans uppdrag mellan demokratisk fostran och kunskaps utveckling. Mellan hjärna och hjärta.

Media SvD