Kan själv

Kan själv sa jag redan som 2-åring. En bra drivkraft för att ha ett nyfiket förhållningssätt till att utveckla och upptäcka ny kunskap och första stapplande användandet.

Varvande av teori och praktik är avgörande många gånger för att skapa sig ett kunnande. I längden är det inte ett framgångsrikt sätt att utveckla sig. I ett tidigare inlägg har jag berört det här med att lära av andra. Denna grundläggande värdering enligt SIQ-modellen har en utvecklingstrappa i fyra nivåer. Den första nivån är just kan själv. Inte så framgångsrikt i längden att själv göra alla misstag ständigt. Att återkomma i återvändsgränder. En mycket energikrävande metod.

Ett bekvämt nästa steg blir då att åka snålskjuts. Att ta hjälp av någon att få igång utvecklingen. Här fås hjälpen att styra och driva fram ett nytt beteende i lärandet. Ett tillstånd som i längden att bara vara tandempar till den som styr cykeln ger ett handikapp att utveckla sig. Det är först när man byter plats på cykeln som utvecklingen kommer.

När man lärt sig att själv styra är det viktigt att börja samverka för att lära sig. Tredje nivån är just samverkan. Vilka finns det runt mig som jag har tillit till och hur kan man koppla ihop lärandet med. Samverkan ställer stora krav på nätverket. Nätverket är aldrig starkare än den svagaste länken. Därför kräver samverkan både givande och tagande för att lära. Många kanske skulle säga att detta är höjden av lärande. Nja, skulle jag säga. Finns en fjärde nivå.

Benchmarking är det högsta nivån av lärande. Här samlas man kring att hitta riktmärken, prestationsjämförelser och prestandamätningar. På detta sätt kan man lära sig av någon som är bra på något samtidigt som någon annan kan se hur jag löst en sak jag är bra på.

Denna form av lärande av andra praktiserade jag tillsammans med några rektorer i ett rektorsnätverk under 00-talet. Med underlag i mätningar enligt Skolindicator fick rektorerna fram index på olika områden. Med hjälp av studier av mätdata utkristalliserades olika riktmärken. Någon var bra på IUP. Vad gjorde den skolan för att få höga mätvärden. Hur såg processen ut? Hur tillämpades den? Hur skulle de andra i nätverket utnyttja den kunskapen för att själva utveckla sin IUP?

Så här arbetade rektorsnätverket vidare med varandra som modeller för att lära. Givet detta sätt att arbeta var det inte bara att försöka kopiera vad andra gjort utan jämföra och applicera på sen egen verksamhet. Samtidigt som man delgav sina kompisar i nätverket hur man själv arbetade på det man var bra på.

När jag idag ser tillbaka på detta nätverk som både samverkade och gjord benchmarking undrar jag hur mycket som görs medvetet och aktivt idag. Sociala medier innehåller delar av det här med kollegialt lärande. Tyvärr är den enkelriktad och har stort inslag av kan själv genom att kopiera vad andra gjort. Detta är inte framgångsrikt i strävan att bli bättre. För det som saknas är ett systematiskt sätt att angripa de förbättringsåtgärder man tänkt sig. Här krävs ett arbete efter definition av vad problemet är. En handlingsplan och en systematik i form att planera-göra-utvärdera-förbättra. Det som är sentens av skollagens 4 kap 3-7 §§.

Högt tid att skolan börjar skapa en ny era av lärande för sin verksamhet. Det må vara att skapa röda trådar i ämnesdidaktiken, sättet att göra utvecklingssamtalet, elevinflytandet, mm. Här ligger skolans utveckling mot ökade kunskapsresultat.

Källor:
SIQ-modellen, SIQ
Mognadsinticator för utveckling av grundläggande värderingar, Indicator Institute
Benchmarking, Wikipedia
Lära av andra, Pluraword