Fred till varje pris

Fred till varje pris är inte alltid framgångsreceptet. Tänk om inte Winston Churchill vunnit striden om att fortsätta kriget mot Hitlertyskland. I Knut Stålbergs bok "Två kära ovänner" får jag ny kunskap.

Det visade sig att de konservativa med Lord Halifax och torys ledare Chamberlin försökte skapa fred med Hitler i den vevan Frankrike fallit. En diplomati som inte kommit fram i dagens ljus långt efter andra världskrigets slut. När Frankrike fallit i Nazitysklands händer var det bara två som ville fortsätta kriget, Churchill och De Gaulle.

En fundering är hur skulle Europa sett ut om dessa tvås linje inte vunnit. En fred till varje pris och Nazityskland kanske fortfarande funnits. Hur skulle vi i Sverige förhållit oss? Skulle vi blivit en lydstat? Perspektiven hissnar när man tänker efter. Inte alltid att fred är det bästa i korta perspektivet, på villkor som en diktator styr. Vi vet ju att Chamberlin fredsavtal med Hitler var inte värt bläcket ens det skrevs med.

Tankarna är många såhär drygt 75 år efter Frankrikes fall. Man kan åter notera att det finns en officiell bild. På sådant som hemligstämplats och med tiden lyfts fås nya infallsvinklar i ett historiskt perspektiv. Dit hörde att det var en hårsmån från att Churchill hade blivit avsatt och Storbritannien möjligen varit en fri nation men inte Europa.

Källa:
Ståhlberg, Knut (2011) - Två kära ovänner, Norstedts