Staten och kapitalet

Rubriken är en känd slogan från proggrörelsens tid på 70-talet. Då ett slagträd i den radikalisering som skedde på vänsterkanten emot samgiftet mellan socialdemokratin och industribankirerna. Främst företrätt av tredje generationens brödra duo i familjen Wallenberg.

I mitt inlägg under mina universitet har jag slagits av hur det genom tiderna har funnits ett starkt släktskap mellan staten och den finansiella sektor och industrin. Börjar vi på 1800-talet bidrog AO Wallenberg med sin trehövdade engamang, politik, journalist och bankir, till att via sitt politiska uppdrag skapa en infrastruktur i banksektorn. Den infrastrukturen praktiserade han sedan genom att starta Stockholms Enskilda Bank som snabbt blev en bankirfirma för industrin.

Hoppar vi till 1900-talet fortsatte det fruktsamma samarbetet mellan staten och kapitalet. Fast kanske inte på samma formaliserade sättet utan mer på det personliga planet. Jacob Wallenberg som var intresserad bridgespelare hade en bridgekompis i Per Albin Hansson. Kontakterna mellan familjen och staten var på ett annat praktiskt plan. Hade vi inte haft ett Televerket som drev investeringar i teleteknik hade inte Ericsson varit det det är idag. Hade inte Vattenfall investerat i vattenkraft efter kriget hade inte ASEA varit det det var och för den del även bolag som Skanska.

Vad har detta att göra med den intressanta ledare som PJ Anders Linder har i dagens SvD. Jo, han efterfrågar en politik som går företagarlinjen. Bra, men snabbt inställer sig frågan: Finns den förutsättningen? Finns det politiker, från sätt talmanen, som är företagare och som driver dessa frågor i riksdagen på tvären mot partilinjen som AO Wallenberg gjorde i första kammaren? Finns det personer i näringslivet med den ställning som familjen Wallenberg hade på den tid jag beskrev ovan?

Svårt att svara på.

För ett av problem med att vara företagare är ordet pengar och pengars betydelse för långsiktigheten. De finansinstitut vi idag har bygger på ett kortsiktigt bankirtänkande ofta med finansiella instrument som är konstruerad för att tillfredsställa mogna företeelser i näringslivet. Oftast är det en smal lycka att somliga företagare får var sin egen bankir och riska pengar genom värdetilläxt i privata tillgångar som lägenheter, hus eller fritidsnöjen. Men detta är ändå en ändlig resurs.

Att driva upp företag från en idé till en lönsam bärkraftig verksamhet tar tid och pengar. Och det är här Sverige saknar en infrastruktur och riskvillighet som låg hos de gamla industribankirerna. Den försvann effektivt i och med Kreugerkraschen och den banklagstiftning som tillkom efter den.

Samtidigt undra jag över hur vi tänker när vi idag pratar företagande. Tänker vi då direkt på tillverkande företag? Får en sådan känsla. Problemet är bara att industrisamhället lämnade Sverige redan 1965. Då minskade antalet sysselsatta inom den näringen. Och sista slimningen kom 2008 i och med finanskrisen. Nu ropas det på tjänstesektorn som sysselsättningsmotor, problemet är bara att den sektorn också är på väg bort. Vad är det då som nytt företagande ska komma inom. Jag har inte svarit men det bygger mycket på ordet kunskap i en eller annan form.

Då funder jag genast på två fundamentala saker.

För det första, hur ska vi få en skola som leverera elever med förstklassiga kunskaper som är gångbara på en internationell marknad?

För det andra, hur skapar du en infrastruktur kring imateriella värden?

Det senare i ljuset av både legalt skydd till hur man finansierar idéer som inte har några säkerheter på traditionellt sätt. Frågorna är många som behöver lösas i en symbios mellan staten och kapitalet. Här gäller det att politiker och företagare bjuder upp till dans!

Media SvD.
Blogginlägg Mina Universitet.