Likhetslandet

Sverige betraktas av utlandssvenskar som likhetslandet. I Tove Lifvendahls söndagskrönika går hon in på hur svenskättlingar etablerade sig i USA för hundra år sedan. En sentida nomad uttrycker sig på följande vis om att flytta tillbaka till Sverige:

Hon har blivit alldeles för annorlunda, känner hon, för att kunna passa in i likhetslandet.

I ljuset av detta kan man fundera över varför integration är så svårt i ett land som Sverige. Har vi ett för homogent land med för stora krav på likhet. Troligen. Samtidigt som vi har ett genombyråkratiserat land. Trösklarna är höga för inträdet i samhället bland oss etniskt födda svenskar.

Samtidigt kan man fundera över oss som inte passar in i normen trots samma etniska bakgrunden. I landet lagom har alla avvikare genom tiderna haft problem. Antingen för att man inte får den hjälp som behövs. Det märks inte minst på den människosyn som breder ut sig bland de som verkar i offentlig omsorg. Senast i glimtarna kring personliga assistenter från programmet Kalla fakta. Lika som synen på barn i behov av särskilt stöd. Det offentliga har ekonomiserats sedan 1990-talskrisen.

Tar vi de andra på skalan, de som är särbegåvade, stör de ordningen på ett annat sätt. De tillhör de ifrågasättande och störande av etablerad ordning. Här hittar du den begåvningsreserv som skulle vara avgörande för att lyfta landet kunskapsmässigt. Dessa personer är obekväma för normativa medelmåttor. En person som Steven Job skulle aldrig lyckats i Sverige med Apple.

Därför är det inte underligt att integrationen av den del av befolkningen med utländsk härkomst går så trögt. Eller säg långsamt. Samtidigt som det finns en viss form av naiv inställning till hur etniska grupper bosätter sig. Man vill tillhöra klanen. Se bara på USA. Något mer segregerat samhälle får man leta efter. Å vi svenskar är inte ett dugg annorlunda när vi flyttar utomlands. Vi söker oss till andra svenskar.

Media SvD