Klassresan är fortfarande möjlig, men individen måste själv kliva på tåget. Eller börja klättra, för att använda en annan metafor.Klassresan är möjlig idag också. Men det är inte en charterresa med all incluosiv. Kollektivtrafiken finns nu som då med ett gemensamt biljettsystem - samhällets insatser. Men resan måste man göra själv. Tyvärr verkar pojkar fortfarande stå på perrongen och undra vad som händer.
Om jag anekdotiskt ska berätta min resa så var den inte naturlig eller ens en resa på en räkmacka. Trots mitt intresse för teknik och satt dyslexin i vägen. Med mycket tragglande i färdigheterna att läsa och skriva så gick resan. Logiken och matematiken satt aldrig i vägen. Resan var inte heller spikrak till en akademisk examen.
Med stöttning från min föräldrar gjorde jag resan även om de inte praktiskt kunde hjälpa mig med själva studierna. Deras skiftande bakgrunder hade inte gett dem en skolunderbyggnad att bygga vidare på. Då gällde det att snabbt komma ut i yrkeslivet. Far för att försörja sig efter den tragiska familjeolyckan. Mor för att inte bli hemmaflicka. Båda hade dock gjort en resa. Båda tog sig från sin hembyggd till något osäkert. Troligen något som funnits hos mig också.
Men den sociala kontexten i ett arbetarhem var det inte naturligt att lägga ned tid på att skaffa sig examina. Lika lite som i de sociala sammanhang som gällde i ungdomsgänget. Den klassresa jag gjorde på 1970-talet innebar att jag var den första akademikern i släkten. Nu finns fler i släkten.
Så förutsättningarna finns men det jag tror var avgörande för min resa var min kroniska nyfikenhet. Jag ville veta mer. Nöjde mig inte med det jag redan lärt. Drivkraften kanske också sporrades av min skolkompis. Vi var lite eljest som man sa förr i världen. I dags skulle man säga nördar. När klasskompisarna höll på med mopedmotorer sysslade vi med "raketforskning". Vi byggde avfyringsramper. Skaffade motorer till hemmabyggda raketer. Vi testsköt dem. Laborerad i all oändlighet. Nyfikenheten satt i högborgen för att göra sakerna lite bättre från gång till gång.
Kanske man var ovanlig som inte förstördes av skolans snäva begränsningar. Kanske till och med lite bångstyrig som inte alltid följde den gängse ordningen. Därmed inte sagt att vi var några bråkstakar mer än vad grabbar är i uppväxten. Det är väl detta som är problemet i dagens samhälle att man inte ser dessa duktiga flickor oavsett kön. Låter Heidi Allevans ord avsluta inlägget om klassresan får bli signalen att sluta låta pojkar vara:
Förlorarna då är de som tillåtits "vara pojkar", både flickor och pojkar som inte mött förväntningar och fått rätt hjälp i tid. Förlorare är också samhället som går miste om en del av begåvningsreserven.
Media Sydsvenskan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar