Mer än tusen ord

Världen öppnande sina känslor i onsdags (150902) när denna bild spreds.

De ofattbara var helt plötsligen uppenbart. En treårig liten kille ska inte befinna sig död på en badstrand. Han ska leka och upptäcka världen. Göra nya landvinningar på vägen till ett vuxen liv. Men den tappade fadershanden slutade olyckligt för Alan Kurdi.

Trots flera tusen ord om flyktingkatastrofen nådde den inte fram till våra hjärtan. Det var först när turkarna spred bilden vi öppnade känslorna. Det som förre statsministern Fredrik Reinfeldt manade om i valrörelsen 2014 i sitt Öppna vår hjärtan tal. Det behövdes en bild på Alan innan vi öppnade våra hjärtan.

För det brunkrafter och ljusskygga individer i vårt samhälle som finns har mer eller mindre fått härja fritt. Inte minst den anonyme Julia Caesar (inte så anonym längre) som beskrivs ingående av Niklas Orrenius och det näthat hon skapat. Där han försöker förstå hur den idag 70-åriga DN journalisten kunnat blivit en rasist och näthatare. Kanske inte så konstigt med hennes tokerier tidigare i DN om amalgam, elkänslighet, mm. En person som tydligen levt i fablernas värld hela sitt liv. Frågan är hur publicisterna på DN släppt fram sådana stolligheter. Var finns det kritiska och granskande tänkandet. Kanske också nyttigt att ta del om vem den verkliga Julia Caesar var. Inte var hon den elaka satkärringen som många trott.

Fredric Karén berättar insiktsfullt om det här med att släppa greppet om ett barn. Han tar avstamp i sin egen familjehistoria. Hur hans farmor kände sig där på stationen i Vasa.

Många är berättelserna om krigsbarnen från Finland med lappar runt halsen. En sådan gripande berättelse har jag själv fått från en vän, salig i åminnelsen, var ett av dessa finska krigsbarn. Det var först i vuxen ålder jag fick den berättad. Han hade inte offentligt berättat som sin bakgrund. Hur han var tvungen att fly från sitt hem i nord Finland med ryssen några mil bort. Mitt i kalla vintern blev han satt i en höskrinda och flykten kunde börja. Så småningom efter många strapatser kom han till Sverige. Adopterades och levde ett berikande liv i Sverige och tillförde vårt land mycket.

Tove Lifvendahls krönika i dagens SvD öppnar starkt med följande:

Jo, något hände den här veckan. Trots att samma tragedier som just nu förlöser en lika oöverblickbar som glädjande mängd konkret engagemang och praktisk handling, har pågått under lång tid.

I många år har döda treåringar spolats upp på stranden, även om de inte exponerats på bild. Många har sett vad som skett, men empatin har inte hos alla tidigare övergått till praktisk medkänsla på det massiva sätt som sker nu, där väldigt många hedrar den goda devisen att ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Det nyvaknade intressent att hjälpa till tar sig olika uttryck. Hundra kändisar går idag ut i DN och säger att de delar. Frågan är bara vad vill de. Putsat sitt eget varumärke eller är det äkta medkänsla. Man undrar. Dessutom har politiska ledare följt med i detta upprop. Man frågar sig varför de just gör det när vi valt dem att sköta det offentliga Sverige. Hittills har de inte lyckats så bra på. Bara brunkrafter i SD som haft lockrop med sin ytterst grumliga gegga. Frågan som inställer sig till "sjuklöver" tycker jag ställs bra av Tove Lifvendahl:

Manifestationer med starka ord, liksom insamlingar av pengar och förnödenheter har svenska folket, som så många gånger i historien, bevisat sig kapabla att ordna alldeles på egen hand. Men frågan om hur det offentliga Sverige ska sköta sina åtaganden och bäst nyttja sina resurser är trots allt den uppgift som motiverar att vi väljer politiker och anförtror dem att handskas med gemensamma resurser. Det ansvaret går inte att skjuta ifrån sig.

När får vi se ett faktiskt handlande av det offentliga Sverige?

Media SvD1, SvD2, SvD3, DN