Vägen är knölig och otydlig

Regeringsförklaringen är gjord för riksdagsåret 2015-2016. Ett av innehållen i regeringsförklaringen är målet att minska arbetslösheten. Regeringen skriver:

Men nu har arbetet inletts för att vända utvecklingen. Målet är högt ställt. Sysselsättningen och antalet arbetade timmar ska öka så att Sverige år 2020 når EU:s lägsta arbetslöshet.

Ett mål som inte är ett mål utan en icke beskrivning av en slutpunkt. Möjligen kan säga att det är en from förhoppning eller en ambition. Kanske ett medel eller aktivitet. Bekymret med denna och regeringens målsättning är att man skjuter mot ett rörligt mål. Vad gör andra EU länder för att minska sin arbetslöshet?

Målet ska beskriva en slutpunkt. Det ska vara specifikt och spegla en given situation. Det gör inte regeringens mål. Vilken nivå är den lägsta arbetslösheten? Är det 2,0 % av arbetsföra i Sverige eller vad då? Eftersom EU har 28 länder är det viktigt att bestämma sig för vilket land ska vi mät oss emot? Samtidigt om vi tar Tyskland som mätobjekt vilken arbetslöshet har de idag? Vilken åtgärder kommer de att vidta för att sänka sin arbetslöshet? Många parametrar att ta hänsyn till. Då är det inte givet att Sverige kan ha ett mål som är EUs lägsta eftersom alla kommer att sträva efter att ha det lägsta värdet. Målet regeringen satt upp innehåller mängder av målkonflikter och är därmed inte mätbart.

Om regeringen skulle vilja hitta ett mål för att sänka arbetslösheten måste det vara entydigt mot ett mätetal. Låt oss säga 4,5 %. Då kan vi avkräva regeringen ett ansvar när målet mäts 2020.

En annan parameter i målarbetet är acceptansen. Som det ser ut idag verkar bara 38 % av riksdagen vara med på noterna. Målet har inte heller acceptans inom ekonomkåren. Även om de själva svävar betänkligt på hur man ska mäta resultatet.

Realismen är en av de viktigaste storheterna i målsättande. Man brukar skilja på barriärbrytande mål och enkla processmål. Man skulle kunna säga att det regeringen företagit sig tillhör de barriärbrytande. För att detta ska bli realistiskt krävs betydande ansträngningar och nya kompetens för att nå dit. Tyvärr saknas detta i regeringens ambition eftersom det saknas systemkompetens om hur arbetsmarknaden funktionssätt ser ut. Säkert finns den hos Arbetsförmedlingen på tjänstemannanivå men saknas högre upp i systemet.

Däremot har regeringen lyckats med ett tidsättande. Om fem år 2020 ska vi nått dit, men inte vad vi ska ha nått. Det sista men icke så oväsentliga är ansvarstilldelning för målet. Vem i regeringen har ansvaret? Är det Ylva Johansson eller Magdalena Andersson? Eller någon annan. För att få utväxling på ett mål är det viktigt att någon har mandatet att driva arbetet. För tyvärr består den svenska statsförvaltningen av ett antal stuprör i form av Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, m fl. Med dessa stuprör kommer vi fortsatt ha ett problem.

Utöver de klassiska problemen med arbetsmarknaden är att befolkningen inte är en stillastående volym. Ta bara alla nyanlända. En ständigt ökad befolkning gör att målet inhemskt ständigt flyttar på sig. Samtidigt som statistikunderlaget är behäftat med fel. Vilka delmängder innehåller arbetslöshetsstatistiken. Tar vi ungdomar. Är man arbetslös för att man studerar och bara har ströjobb mellan varven?

Många är felkällorna för att verkligen kunna nagla fast att målet nås 2020. Vägen är knölig och otydlig för att minska arbetslösheten.

Källa:
Regeringsförklaringen 2015-09-15.