Halvt sekel sedan

Mannen som var en stöttepelare i många sammanhang var min morfar Emil Eriksson. Den 14 maj 1966 slutade han sitt jordeliv. Ett halvt sekel sedan.

Morfar var i många stycken en omtyckt person. En man som föddes in i en stor barnaskara på gården Sandvik på Eriksbergs fideikommiss i Sörmland. Hans far var arrendator under baron Bonde. På bilden har morfar fyllt 80 år. En aktningsvärd ålder på den tiden.

Notis ovan gick att läsa i Katrineholms-Kuriren. Det intressant är att det var en lördag för 50 år sedan, lika väl som idag morfar lämnade jordelivet. När jag lärde känna min morfar var det på Annehill i Strångsjö. En ort som på den tiden tågen stannade vid.  Och jag och mina föräldrar klev av vid när vi tog tåget från Eskilstuna.

Somrarna på 1950-talet tillbringade jag hos mormor och morfar. Där lärde jag känna min morfar som en mycket omtänksam man. En man som tog med mig i skogen eller till soptippen. Många andra utflykter gjordes med cykeln som fortskaffningsmedel. Morfar var den som oftast gick ärenden och speciellt var den högtidligt att gå med till stationshuset. Där fanns Strångsjös postfack. Nummer 1 hade familjen Eriksson där både post och tidningen Katrineholms-Kuriren landade.

Resan till soptippen var en upplevelse för en liten grabb. Där lärde mig morfar hur man hanterar olika soppor. Somligt skulle eldas annat deponeras. Mot slutet av sin levnad hade morfar problem med kärlkrampen. Han orkade inte så mycket. Satt mest vid köksfönstret vid sin matplats och tittade ut. Mina jämnåriga kusiner och jag kom att fundera mycket över varför morfar satt med handskar på sig inne mitt i sommaren. Till svar fick jag fryser. Det tyckte vi var lite konstigt som barn.

I sin krafts dagar var han en eftertraktad person. Det har berättats att han hade stor respekt med sig. Var omtyckt av baron Bonde på Eriksberg. Han fick ansvara för timmerkörningen på vintrarna till Forssjö bruk. Han var också en ansedd person i de frikyrkliga sammanhangen. Stugmöten var många på gården Sandvik under åren. Morfar vara som beskrivet i notisen medlem av styrelsen i Filadelfiakyrkan i Katrineholm. Det berättades på min mormors begravning att morfar var pelaren i styrelsen. En som aldrig bråkade men besatt en auktoritet som få. Hans språk och uttalande innehåll inget svängrum för tolkningar. Det han sa så fick det bli utan att han på något sätt försöket diktera villkoren. Han var också som jag tolkar det familjens patriark.

Morfar är den tredje manspersonen i mitt liv som lämnade jordelivet i maj månad. Den första var min farfar 30 år tidigare än morfar 1936 i den stora flottningsolyckan och min far 19 år efter morfar. Dagarna 2, 12 och 14 maj är för alltid inskrivna i almanackan. Ett märkligt sammanträffande som jag tidigare inte tänkt på.

Alltnog morfar var för mig en person som betydde mycket i uppväxten. En person som jag trots min ringa ålder såg upp till och hade mycket att lära mig av. Ovanligt är att jag upplevde att morfar tyckte det var roligt i vårt umgänge. Han hade inte det där avståndstagandet till barn som säkert var mer vanligt på den tiden bland män. Detta är några minnesbilder som jag har såhär denna dag 50 år efter hans bortgång. RIP Emil Eriksson.