Kamrater i livet - kamrater i döden - Ormsjöolyckan

Strax före fem på morgon den 12 maj 1936 hördes saluten över nejden. 11 dygns flottning var över. En halvtimme senare förbyttes glädjen av sorg och förstämning när flottningsbåten med 23 man kapsejsade och 14 män drunknade. En av dem var min farfar.

En av få bilder jag har på min farfar är den mest spridda. I knät sitter min far och bredvid farmor Lydia och farbror Nisse. Många är tankarna denna dag då det är 80 år sedan olyckan inträffade. Berättelsen om olycka kan med fördel se i bifogade videoklipp från SVT Umeås program nedan. Där berättar bland annat min, saligen i åminnelsen, farbror Nils Danielsson om familjens öde. I den sekundsnabba tillvaron vi lever idag står i skarp kontrast till hur information färdas då. Det dröjde en bra bit in på förmiddagen innan man i byn Granliden fick reda på olyckan.

Farfar var blott 41 år när han dog. Personligen har jag inte träffat honom. Om jag skulle, som på Gokväll, få bjuda in hemliga gäster vid matbordet skulle jag bjuda in farfar. Skulle vilja fråga massor med saker. Hur var livet i södra Norrland under början av 1900-talet? Hur träffades farfar Lydia Sandkvist, som blev min farmor? Vad var det som drev honom? Det har berättats att han var en snäll man även om han kunde skoja med damerna i byn när det inte fanns något jobb. Uppenbart är att fattigdomen var stor. Barnen fick tidigt hjälpa till. Min far Verner Danielsson fick tidigt i treårsåldern bli vallpojke.

Möjligen skulle jag också bjuda in farmor Lydia. Hon som fick bära det tunga ansvaret att fostra fem barn. Den sista, min faster Karin, var inte född när katastrofen inträffade. Få var gångerna jag träffade henne, eftersom hon bodde i Härnösand på 1950-talet och jag i Eskilstuna. De minnesfragment jag har är inte många. Skulle vilja vet hur det kändes att få ett sådant ansvar för en familj som ensamstående i ett Sverige där inte de sociala näten fanns som idag. Skulle vilja veta hur det kändes att ta minsta barnet och lämna de andra vind för våg för att tjäna som piga hos en bonde?

Många är tankarna en dag som denna. Hur ett ögonblicksverk fullständigt ritar om livet. Hur en hel bygd drabbades när familjeförsörjarna dog. Berättelsen om drunkningsolyckan har jag hört sedan barnsben. Men aldrig riktigt tagit in storleken av för ens jag fick telefon från farbror Nisse att SVT hade gjort ett program om olyckan. När jag tittade på programmet förstod jag vidden och storleken. När till och med DN vid middagstid den 12 maj gav ut ett extratidning och Gustav V kondolerade samtidigt som de 14 kropparna bärgades ut vattnet.

På detta sätt vill jag med berättelsen ovan hedra min farfar denna dag. När de olyckan inträffade fälldes uttrycket: Har vi varit kamrater i livet ska vi vara vänner i döden. Så står det även på minnessten på Dorotea kyrkogård. Hur många kransar det blir idag kan man bar spekulera i. Men detta får vara min virtuella krans. RIP Johan Danielsson.

Om:
Ormsjöolyckan i DN
Tidigare blogg inlägg Ögonblicksverk
SVT video: