När PJ i sin ledare skriver
Under de närmsta åren avgörs hur framgångsrika de Björklundska reforemerna blir, och detta - det är bara att gilla läget - avgörs i kommunerna.Då är det märkligt att debattörer och skolprofss gnäller och vill ha tillbaka någon obegriplig status. Beslutet om ny skollag, nytt gymnasium och nya läroplaner har tagits i demokratisk ordning. Ett ofullständigt sätt kanske, men är det diktatur vi vill ha? Där någon talar om hur det ska vara.
Kommunalråd och nämndpolitiker måste bli lokala skolpolitiker. Men då inte i den tappning som de gärna vill härma, rikspolitiken. Frititdspolitiken har inget mandat att skapa egna politiska ramar trots det kommunala självstyret. I skolans värld är det inte kommunallagen som gäller utan skollagen.
Enligt den stannar nämndes makt vid förskollans och skolans grind till lekparken resp. skolgården. Innaför är det förskolchefer och rektorer som styr utifrån de nationella styrdokumenten.
Så allt önskemål om återförstatligan är en önskedröm närd av ett fåtal politiker och ett lärarfack. Vad de glömmer bort är att lärarna i den "gamla" statliga skolan var anställda i kommunen, men lönerna sattes av staten, alltså ett dubbelt arbetsgivarförhållande. Samtidigt var skolan ofri genom statens styrning via SÖ och dess länsskolnämnder som i detalj reglerade skolans pedagogik och medelstilldelning. Är det det tvånget dessa ivriga debattörerna för ett åteförstatligande vill?
Nej, bästa investeringen nu är att sätta igång att riva fallfärdiga skolorganisationer där sådana finns eller att göra lämpliga ombyggnader av dessa där så behövs baserad på de krav som nya skollagen ställer på förskolan och skolan. Tyvärr drivs en myt att allt är business as usual trots att vi får en ny skollag. De som tror det har grundligen bedragit sig.
Dit hör att den kommunala politikern måste lära sig vad de är satta att förvalta och driva. Eftersom jag har utbildat fritidspolitiker vet jag att det inte alltid är alla hästar hemma när de ska fatta beslut. Framför allt vet man inte vilka krav man ska ställa, hur man ska följa upp verksamheten eller för den delen hur en konkret utvärdering av resultaten ska göras.
När det är på plats får vi kommuner som Essunga eller Haninge som har både politiker och förvaltningar som fattat galoppen och har alla hästar på banan.
Media SvD
Om fritidspolitikerna misslyckas med skolpolitiken om och om igen och när SKL blir som en extra "statlig" organisation med tveksam demokratisk process och dessutom agerar oansvarigt som arbetsgivarpart då måste det vara möjligt att göra förändringar.
SvaraRaderaKanhända att vi kan låta huvudmannaskapet få göra ett sista försök att visa framfötterna men ska de få ge lärarna ytterligare slag i ansiktet och återigen nonchalera behovet av uppföljning av det viktigaste utan att det innebär några konsekvenser så går det åt skogen med skolan.
Det låter inte lovande när det gäller insatserna för att få bort de obehöriga lärarna. Det låter inte lovande i löneförhandlingen. Det låter inte lovande med att belöna de duktiga lärarna. Det låter inte lovande med höjningen av kommunledningens kompetens. Det låter inte lovande med avbyråkratiseringen av kommunens skolverksamhet. Det låter inte lovande .....
Det är en vanföreställning att skolan blev friare och mindre detaljreglerad genom kommunaliseringen. Kommunaliseringen har ju marknadsförts som en decentralisering, vilken (i kombination med den parallella övergången från resultat- till målstyrning) skulle överföra makt från staten till det lokala planet. Men det ”lokala planet” kom att bli kommunpolitikerna och deras handgångna män. Lärarna hade i realiteten mycket större frihet att organisera sitt arbeta när de styrdes av den mer avlägsna staten i form av Skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna. Kommunerna har sedan de tog över efter hand allt mer börjat lägga sig i och styra lärarnas yrkesutövning, både deras relationer till sina kollegor (att man tvingat in lärarna i arbetslag) och pedagogikens inriktning (här har det framför allt rört sig om att man har påbjudit så kallade elevaktiva arbetssätt och motarbetat så kallad förmedlingspedagogik, populärt kallad ”katederundervisning”). Och den faktor som gett kommunerna makt att genomdriva sin vilja på dessa områden är ytterligare en sak som kommunaliseringen medfört: övergången från tarifflöner till individuell lönesättning. Det var nämligen som så att även staten ville tvinga lärarna att samarbeta mer och sluta med katederundervisning, men hade svårt att genomdriva detta eftersom de inte kunde straffa ”olydiga” lärare med sämre löneutveckling.
SvaraRadera