Lat men smart

Denna något provocerande rubrik brukar jag ta till på personer som har någon form av begåvning. Den ska skiljas från att du inte vill prestera. Min kära mor som är född i fattig Sverige har alltid studsat på detta påstående. I det samhälle hon växte upp betydde ordet lat lika med oduglig. Där var inget annat än praktiskt arbete som var normen. Den som var lat var en som drog benen efter sig och inte lyckades arbeta.

Dagdrömmande och fantasier tillhörde inte föreställnings världen.

Det var en sida av det här med särbegåvningar. Trist nog kan jag tycka att dagens samhälle har en liknande syn på de barn som har särbegåvningar. Speciellt ibland lärare och i vissa fall specialpedagoger. Det är slående när man läser SvDs Idagsida att även de särbegåvade behöver stöd. Problemet är väl att de inte ingår i lärare och specialpedagogers tankevärld. Det är bara barn med neurologiskt handikapp som behöver hjälp.

För det som slår mig är jämförelsen mellan särbegåvade och högpresterande elever. Ta bara distinktionen: kan svaret (högpresterande) och ställer frågor (särbegåvade). Hur många skulle kunna tänka sig att de som ställer frågor är särbegåvade och inte lågpresterande. Skolan är för mycket inriktade på att elever ska kunna svara.

Därför känns det befriande att läsa Camilla Wallströms uttalande i artikeln om särbegåvade barn:

Mycket handlar om att inte hejda de här barnen utan låta dem dra iväg i sina specialämnen. De kan exempelvis läsa matte tillsammans med högre årskurser, men gå i sin vanliga klass resten av tiden. Om de får utveckla sina talanger smittar det dessutom av sig i klassen. Hela samhället tjänar på om intresset för att lära växer.

För övrigt anser jag att skolans uppgift är att både ta tillvara de som behöver stöd för att de har problem med kapaciteten i arbetsminnet som de som har en medfödd särbegåvning.

Media SvD