Läraruppdraget kan betecknas med två metaforer: skådespelare och hantverkare. Det viktigast en lärare ska göra är att på ett gestaltande sätt skapa en teaterscen av klassrummet. Det andra är att vara ämnes skicklig.
Med dessa två grunder kan man konstatera att sedan kommunaliseringen infördes gick det snett. Kommuner som varit fena på den tekniska och social uppdraget sedan urminnestider började använda samma måttstock på skolan. Det är fullständigt inkompetent sätt att driva ett utbildningsorganisation. En socialsekreterare må ha akademisk utbildning men har ett arbete som ligger långt ifrån yrken som bygger på att förmedla kunnande. Dit hör läraryrket.
Där har vi nog huvudförklaringen varför det gått åt pipsvängen. Dessutom har du fattiga och rika kommuner. Det gör en ojämn resursfördelning eftersom kommunernas intäkter till 68 procent beror på skatteunderlaget i kommunen och skolan sväljer 41 % av kommunbudgeten.
Skolan har sedan 1 juli fått nya styrdokument. Ny skollag, nya läroplaner och förordningar. Skollagen stipulerar dessutom att rektorer och förskolechefer är de som har makten över den inre organisationen. I rimlighets namn borde det innebär att lärarnas tid och uppdrag koncentreras till varje enskild skolas förutsättning. Men så länge inte huvudmännen inser sin begränsning att deras makt slutar vid skolgrinden lär vi få se fortsatt misshushållning tyvärr.
Här kan man bara vänta på att Skolinspektionen plockar fram sina muskler och stänger skolor som inte håller det pedagogiska måttet. Kanske fritidpolitikerna då först börjar inse att de inte har någon makt över pedagogiken. Det har bara förskollärare och lärare med behövligt stöd från förskolechefer och rektorer.
Media SvD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar