Kvällens Skolfront handlade om det tredje vanligaste felet i skolan - mobbning eller snarare kränkning. För att köpa sig fri och döva samvetet köper skolor in antimobbningsprogram. Program som visar sig inte vila på en vetenskapligthet och som gör mobbare till kamratstödjare. Hur svårt kan det vara?
Det första som slår mig är den skriande okunskapen och brister i vuxenvärlden. Även om ordet mobbing eller kränkning inte fanns på min tid i skolan så var skolan inte oberörd av vad som hände på skolgården. Kan än idag minnas att bli uppkallad till rektorn och få sig en uppsträckning, så gör ni inte pojkar.
Även om det var ett annat samhälle än idag så var vuxenvärlden mer närvarande och satte normen för hur man beter sig mot andra.
Det som måste till är att skolan förstår sitt strikta ansvar och vad det innebär med förebyggande arbete. Egentligen behövs det inga livsstilsprogram utan lärare som via kunskapsämnena fostrar eleverna. Att bjuda motstånd i kunskapsinhämtningen.
Samtidigt behövs en aktiv dialog om värdeordens innebär i skollagens 6 kapitel och diskrimineringslagen. Både i kollegiet och klassrummet.
För övrigt anser jag att framgångsrika skolor når både kunskapsmålen och de sociala målen.
Media UR Play
Visst behövs det en aktiv dialog, Plura. Men jag kan inte hålla med om din bild. Det finns säkert skolor där man verkligen behöver skärpa sig. Men jag har jobbat på tretton olika skolor och på ingen av dem har jag sett skriande okunskap eller oberörda attityder. Tvärtom är eleverna mycket snabbare att säga till och be om hjälp idag. Så till den grad att man ofta medlar i tämligen små och privata tvister. För inte särskilt länge sedan skulle offret skämmas och skärpa sig. För inte särskilt länge sedan var det en sällsynthet att någon bad om vuxenhjälp vid mobbning.
SvaraRaderaHelena, sitter här och funderar på inslaget i kvällens Aktuellt. Den som just handlar om mobbning med dödlig utgång via e-kräkningar.
SvaraRaderaTror säkert att skolan kan hantera de gamla kända kränkningstyperna. Men är ruskigt dåliga på e-kränkningar. Det vittnade Rädda Barnen i Aktuellt i kväll. Det vittnar BEO också om.
Jag själv kan vittna från de otaliga grundkurser i systematiskt kvalitetsarbete jag kört. I dem har vi läroplanens huvudmoment "Normer och värden" som övningsexempel. När de via fiskbensdiagram lär sig att vaska ut vilka kränkningstyper som finns inom respektive Verbal, Fysisk, Psykisk är man nästa hemma på alla. När vi kommer till e-kräkning är det inte alltid många hästar hemma.
Kanske det finns en större kunskap bland er lärare än vad det finns hos dem som är satta att leda skolan. Om så är fallet är det allvarligt eftersom det är de som har huvudansvaret och får sitta inför domarskranket.
Plura, på vår skola har vi en-till-en och det innebär att vi lärare måste vara mycket mer på hugget när det gäller Internet. Det tycker jag också att vi är. Vi har haft några sådana historier och de har alla haft lycklig utgång.
SvaraRaderaDet är viktigt med den här typen av rapportering, viktigt att vuxenvärlden är mycket mer på hugget. Men när det reduceras till att handla om lärarnas generella okunnighet och ointresse menar jag att man är fel ute.
Helena, vad bra att ni jobbat vidare med frågorna och att ni är på hugget via datorn om e-kränkningar. Vet att ni på Djäkneparkspåret fick beröm för er likabehandlingsplan av inspektionen.
SvaraRaderaNär jag pratar om bristande kunskap är det oftast hur du analyserar-fastlägger-skapar mål-förebygger baserat på skollagen och diskrimineringslagen.
Samtidigt måste jag dock säga att de vittnesmål jag hört finns det attityder att det inte är skolans fel om någon är kränkt. Så inställningen skiftar.
Bekymret är bara att lagen är ytterst tydlig att det är skolan och dess huvudman som har det strikta ansvaret att förebygga detta. Det är inte den kränkte som ska bevisa att h*n är just kränkt eller diskriminerad.