Det är här jag tycker skoldebatten borde föras. Vad innebär detta för fostran och lärande. Är det tysta väluppfostrade barn som sitter i bänken? Eller är det den där smått ifrågasättande barnet vi ska uppmuntra?
Alla tre orden har inte ett givet svar. Alla borde diskuteras i en pedagogisk drivbänk på varje skola utifrån uppdraget i styrdokumenten. För det är ju trots allt utifrån dem som skolan ska leva och verka.
Lånar Ellen Keys citat från boken, som jag tycker sammanfattar skolans uppdrag:
Att vid varje steg barnet möta livets verkliga erfarenheter och aldrig plocka taggarna från dess krusbärsbuskar...
Källa: Körling, Anne-Marie (2011) - Nu ler Vygotskij, Liber.
I utgångspunkten det ifrågasättande barnet som idealet kan man fundera på hur långt ett visst barn nått på vägen kommunikation-relation-innehåll. Kommunicerar barnet genom att slå på sina kamrater, har det murar mot lärarrelation och har det i stort sett aldirg någon innehållslig grund i sitt frågasättande eller tydliggör barnet sina argument, använder sina relationer till läraren och kamrater för att nå fram och använder sina gedigna kunskaper för ifrågasätta. Det är verkligen en lång utveckling och mognad fram till att frågasättandet bygger på genuint kritiskt tänkande.
SvaraRaderaÄr tysta väluppfostrad barn inte någon motpol utan andra elever som också behöver hjälp av skolan för att uppnå riktig kritiskt tänkande och konstruktivt ifrågasättande. Elever där läraren också måste skapa framsteg inom alla tre områdena kommunikation, relation och innehåll.
Jo, det är lång väg till mognad. Vad jag ville belysa var att faktakunskaper kan man ta in som väluppfostrad. Det kan även sju åringar göra via nätet idag.
RaderaSkolans uppdrag är att lära ut hur du kritiskt tänker och vrider på kunskapen du fått. Det finns inget rätt eller fel när det gäller kunskap.
Samtidigt är det viktigt att skapa lusten och nyfikenheten att söka kunskap. Nyfikenheten är ju drivkraften för att tänka utanför de givna ramarna. Det är en del av skolans uppdrag jag tycker åsidosätts. Anne-Marie beskriver det bra på sidan 30-31 i boken.