Skolpolitik med tillit

Skolpolitiken behöver bygga på tillit. Den har saknats i mångt under en rad år. Både mellan politiker som professionen och medborgarna. Alla har en synpunkt på skolan i akt och mening att alla har vi våra egna erfarenheter från vår skolverklighet. Om denna verklighet är jagcentrerad eller delas av en större antal människor avgör vad som är verkligheten.

I Sverige, som i många länder, har vi medborgare överlåtit till våra politiker på nationell nivå att förvalta och utveckla skolsystemet som sådant.

Skolkommissionen gör en intressant analys av det långsiktiga behovet av en samhällsfunktion som skolan. Man skriver med anledning av myndighetsstrukturen inom skolväsendet:

Regeringens styrning bör alltså förändras från detaljstyrning av aktiviteter, arbetssätt och resursanvändning till krav på vilka resultat som ska uppnås kombinerat med breda och tydliga mandat. (s 153)

Mäktar politiker i riksdagen och regeringen med att inte läggar fingrarna i syltburken? Jag är av uppfattningen att den politiska ledningen strategiskt ska styra efter vilka resultat man förväntar sig av systemets alla delar och aktörer. Då uppnår man likvärdigheten.

För övrigt är det professionen som ska välja HUR och VARFÖR när man driver skolor. Inte politiken eller en professionell tyckarkår.

Källa:
Samling för skolan - Nationella målsättningar och utvecklingsområden för kunskap och likvärdighet. Delbetänkande av 2015 års skolkommission. (SOU 2016:38), s 151-153.