En aldrig sinande ström av uppslag och tankar flödar på bloggarna kring det här med TV-serien Klass 9A och dess dramaturgi. Ett kan man fastslå, programmet berör. Bra, för då kommer frågor upp till ytan som är viktiga att diskutera och skapa lösningar på.
Med bara fyra månader kvar till den nya skollagen börjar gälla är det hög tid att fundera på det här med hur det pedagogiska samtalet och arbetet ska reformeras.
Rektorna och Förskolcheferna har då makten över den inre organisationen. Man kan hoppas att de utnyttjar tillfället till att skapa en renässans för det pedagogiska arbetet. Det är helt under isen det man ser Mikalskolans har organiserat och drivt pedagogiken på. Här är det också ett behov av ett helt annat pedagogiskt ledarskap. Ett ledarskap som ser med egna ögon.
Samtidigt har vi begåvats med nya styrinstrument i skolan: Skollagen, förtydligade Lpfö98, Lgr11 och ämnesplaner på gymnasiet. Dessa öppnar upp för det pedagogiska arbetet på ett helt nytt sätt. Borta är detaljreglerna men med ett tydligt VAD och VARFÖR för att skapa likvärdigheten.
Men likvärdigheten är på väg att förfuskas redan innan nya Lgr11 börjar tillämpas. Kunskapskraven från Skolverket innehållar krav i alla ämnen för år 3, 6 och 9. Inget däremellan. Här är lärarna utelämnade till sina egna tolkningar av ämnesprogressionen mellan de fasta betygsåren. Eftersom lagen inte tillåter lokala läroplaner kommer tolkningarna att bli lika många som det finns lärare i ett ämne. Därmed är likvärdigheten satt på undantag.
I ljuset av det och diskussionerna kring Klass 9A tror jag de tankar Ann-Marie Körling har på sin blogg är viktigt. Det är hög tid att återupprätta det pedagogiska samtalet mellan skolledare och lärarna. Att skapa ett coachningssytem där lärarprofessionen ständigt utvecklas på den egna skolan, så vi slipper se "visselpipan" och den "blyga violen från Flen" i klassrummet i framtiden.
Blogg Anne-Marie Körling
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar