Split vision

Tunnelbana saktar in och stannar på station Tekniska Högskolan. Ut väller skinnjackorna och jeanskillarna på väg till dagens studier på det anrika KTH. Dörrarna stängs om palestinaschalarna och näbbstövlarna åker en station till. Fast några näbbstövlar förirrar sig upp mot Engelbrektskolan för vidare färd till "Aphuset". Jeanskillarn strävar uppför Qscarsbacke till dagens föreläsningar och övningar.

Bilden är från 70-talet och får bilda ramen för mitt 100 inlägg på denna blogg. En tillbakablick på en i stora delar bekymmersfri tillvaro som teknolog på KTH och student på Stockholms Universitet. Återblickar tillhör inte det vanliga i mitt liv men väcktes idag av Göran Erikssons analys i dagens SvD om arvet efter Olof Palme.

I den akademiska världen på 70-talet förekom en split vision. Den allmänna bilden var att den var radikaliserad. Riktig på det sätt jag beskrivit i bilden av de som fortsatte ut till Frescati, men inte på Teknis. Frånsätt våra vänner som gick på arkitektur nere vid Karlavägen. I folkmun hade Celsings betongskapelse för sektionens hus kommit att kallas Aphuset. Vi andra gick i de traditionstyngda lokalerna norr om Valhallavägen med Lill-Jansskogen in på knutarna.

Här förekom ytterst sällan några politiska diskussioner. Studier var det viktigaste, att ta sig ut från lärosätet på de stipulerade 4 åren. Möjligen var vi lite samhällstillvända i radikal vänsteranda. För under 1974 inträffade den första bensinsransoneringen i landet sedan kriget och energifrågor blev en het fråga bland oss som studerade på Väg o Vatten. Speciellt i ämne som byggteknik och byggfysik började vi laborera med energisnålare och tätare hus. En diskussion som på nytt dykt upp i debatten på 2000-talet fast då ur en klimatsynvinkel.

Om det inte var några politiska diskussioner på Teknis var nog teknologerna att betrakts, utifrån min synvinkel i varje fall, mera i tiden av de högervindar som Göran Eriksson bekriver i artikeln. När jag sedan under en tid fortsatte att åka tunnelbana en station till till Frescati var det ungdomsdagis man mötte.

Från att varit van vid hårda studier under några år var det rena söndagskolan att komma ut till Stockholms Universitet. Här frodades näbbstövlarna och palestinaschalarna i sin politiska diskussioner. Vänster radikalismen fanns fortfarande kvar i slutet av 70-talet. Precis hade den arbetslagstiftningen kommit som vi än idag lever med. När övningsuppgifterna skulle göra insåg vi teknologer snabbt att vi var tvugna att välja ämnen efter det som då var politikst korrekt för att få godkänt på uppgifterna. Väsenskilt från det vi var vana vid från Teknis.

Denna lilla berättelse är ett färgat tidsdokument över det radikala sjuttiotalet med både vänstervindar och högervindar. Gängse bilden att den akademiska världen på den tiden var vänsteradikal är ur min synvinkel felaktig. På de tekniska högskolorna levde fortfarande axiomet arbetsmarknad-utveckling-utbildning. Detta kan vara värt att ha i minnet. Men vad vi bidrog till på den tiden var att utveckla tekniken i en riktning som idag är vardagsmat för gemeneman - det som kallas energisnålt och klimatsmart.

Media SvD