Minnenas möten en Allhelgonadag

Allhelgonadagen är en tid att minnas de som gått bort. I går var jag vid graven där mina föräldrar är begravda.

Tacksamhetens tanke gjorde sig påmind. Uppväxten i Eskilstuna med en harmonisk omgivning. Om jag blev extra omhuldad för att jag är ensambarn vet jag inte. Det kan bero på den kärlek mellan två personer som är ens föräldrar. Bilden nedan visar tydligt den speciella kemin mellan dem.

Far med sin bakgrund från Södra Norrbotten i Västra Ormsjö. Med sin förmåga att bryta upp från det trasiga liv som blev efter min farfars drunkningsolycka 12 maj 1936. Han sökte sig söder över till Sörmland och jordbruken kring Bettna. Så småningom hamnade han i Eskilstuna och värnplikten på brandstationen. Här blev han kvar hela livet efter värnplikten. En skicklig yrkesman som låssmed först på Östmark. Senare på ASSA Stenman. Han vara en utåtriktad och social människa med sitt engagemang i pingstkyrkan.

Mor med sin bakgrund från södra Sörmland på Eriksbergs gods utanför Katrineholm och gården Sandvik. Uppväxt i frikyrkliga sammanhang där stugmöten var en del av tillvaron. Hon sökte sig även till andra jaktmarker än hembygden. Hon kom till Eskilstuna efter kriget. Så småningom träffade hon pappa och tycke uppstod. De gifte sig 1951 och ett år senare såg jag dagens ljus. Mor var från början hemmafru som det var brukligt under 1950-talet. Ut på arbetsmarknaden bar det 1965 då hon började som biträde på Eskilstunas åldershem Balsta. Landstinget tog så småningom över vården och hela Balsta flyttades till Torshälla i moderna lokaler.

I griftetalet över mor skrev jag följande:

Mor var ingen offentlig person men hade en oförklarlig förmåga att sätta outplånliga intryck. Det upplevde jag speciellt under sista tiden i hennes liv. En av personalen vittnade om att hon och mor hade sjungit tillsammans ”Pärleporten” och andra sånger.

Sådan här minnen är viktiga att bevara. Minnena från far är mer avlägsna. Det minnet som speciellt satt sin prägel är hur bra han och jag byggde relationen till varandra. Vi var kompisar och mina slutord vid den sänkta kistan i graven blev: Farväl kompis!

Ett annat minne som dyker upp är från min fars officiant pastor Allan Näslund. När hans fru gick bort föll han ned i djup sorg. Efteråt berättade han vägen tillbaka. En bild som kan vara trösterik en dag som denna. Han berättade att det var som han fallit ned i mycket djup grop med becksvart mörker. Där befann han sig länge. Så sakta började han söka runt i gropen. Hittade en pinne att sätta foten på och ta första steget upp. Sökte nästa pinn. Fann den men tappade taget när han sökte efter nästa pinne. Sakta började han om med de pinnar han visste var de fanns. Mödosamt klättrade han uppåt. Så småningom började ljuset falla ned i den övre delen av gropen. Lättare hittade han pinnarna för att ta sig upp till ytan.

Berättelsen är typisk för den sorg jag har efter mina föräldrar. När man tyck sig vara uppe och har känning tappar man fästet. Den smärta det ger kan vara obeskrivbar. Då är det viktigt att försöka ta nya tag. Men vara medveten om att sorgen alltid kommer att finnas. Bejaka den och se de ljusa i de stunder man minns från det liv som en gång vara.

Därför var det skönt att få lägga ned en gravdekoration och tända ett ljus Allhelgonahelgen 2016. Tack far och mor för det liv ni gav mig.