(...) Förmågan att tillämpa kreativitet stöter dock på patrull, genom den lagomhetsnorm som utvecklats i Sverige under de senaste 20 åren. (...) Här följer en inledning om industrisamhället och informationssamhället.
Vad menas
(...) Tar vi industrisamhället, menar debattörerna då ett samhälle, där industriproduktionen är inriktad på att producera varor, med ett lågt teknikinnehåll i själva framställningen? Eller är det så att varuproduktion inte är förenligt med en modern välfärdsstat? Tar vi framställning av lågteknologiska varor, som toalettpapper, krävs det en hög teknologisk framställningsprocess, för att nå kundsvärden som mjukhet, upplösning av pappret, mm.
Det kan väl inte vara så att vi tror att informationssamhället bara är ett sådant som producerar tjänster som konsulting, banking, transporter, turism, mm. Dessa lovvärda näringar har trots allt en liten exportandel (...) Ett informationssamhälle (idag kallat kunskapssamhälle) måste vara ett sådant som kombinerar tjänsteproduktion med att tillföra den varuproducerande sektorn mervärden, i form av ökade kunskaper, rörande kundbehov, förändringstendenser, tekniska landvinningar och kulturströmningar i samhället, nationellt och internationellt, för påverkan av produktutbudet.
Standadiseringssystem
(...) tar upp standardiseringssystem som kreativitetshämmande. Ett något svårförståeligt påstående. All kreativitet bygger på kunskaper om människor, strukturer och teknik. Om nu standardiseringssystem skulle vara kreativitetshämmande, kan man fråga sig varför den "kreativa" dataindustrin har svårigheter att nå synergieffekter med sina datortillämpningar. Jo, därför att man saknar enhetliga standarder, att överföra information, från en dator till en annan dator med skilda fabrikat. Skulle man enas om en standard, på operativsystemen, skulle tillämpningarna av informationsteknologin skjut fart. (här noterar man säkert att något har hänt. Oavsett olika operativsystem i datorerna så har internetprotokollet gjort det möjligt att läsa detta inlägg eller i andra sociala medier. Då fanns bara något som kallades EDI och var en envägskommunikation.) (...)
Förbättringsmöjligheter bromsas genom lagomhetsnormen, där värderingar, ledarstilar och förmågor styr kulturen i organisationen. Lagomnormen har utvecklats genom ledarstilar som skadat utvecklingen, med en enögdhet från ledarskapet, i form av kontrollverksamhet och dålig insikt om sig själv och hur detta speglar handlandet. Genom ett självbedrägeri, att inte reagera på saker som går galet, har vi kommit dit vi är idag. Där ord och handlande inte går hand i hand.
Under åttiotalet sprangs det sprinterlopp i Sverige, som resultat av yuppiekulturen, för att undvika besvärliga förändringar och ta reda på vad som gått galet. Devalveringarna gjorde att det saknades ett omvandlingstryck, som vi idag upplever tack vare lågkonjunkturen (på detta kom sedan fastighets- och bankkrisen 1992), där möjlighet gavs att höja priset på varor och tjänster samtidigt som man dolde orsaken till höga kostnader. Flera orsaker och skäl underbyggde detta beteende:
- affärer mellan kunder och leverantörer byggde på "snabba klipp", inte förtroende
- svårt och tråkigt att skaffa sig kunskaper
- man "hinner inte"
- pinsamt att visa misstag och fel
- värst av allt, man insåg inte ens att det kunde vara ett problem
Därför måste man börja med att ta bort självbedrägeriet i sitt handlande och sina värderingar. Man måste ta död på jantelagen och attityden "så har vi alltid gjort". Där alla behandlas lika och där alla har lika stor nytta utan hänsyn till skillnader i förutsättningar. För att klara den rensningen måste man, som trädgårdsmästaren, beskära både döda grenar och de friska så skörden blir bättre både kvalitets- och kvantitetsmässigt. (...)
(...)
För att klara denna beskärning, av attityder och handlingssätt, så kreativiteten får ett spelrum måste det skapas en grundtrygghet hos individen. Där man känner sin historia och definierar sitt värde genom anställbarhet. Har man detta klart för sig kan man utvecklas. Det blir naturligt att ta risker och fråga sig "vad kan jag klara av" av detta just nu. Och vad "vill jag bli bäst på?" långsiktigt för att överleva oavsett omvärldsförändringar.
(...)
Förmåga
För att klara de nya kraven som ställs måste tilltron till människors förmåga prioriteras genom systematik och struktur. Där förmågan, enligt Svensk Ordbok, betyder möjlighet att utföra något som enbart beror på inre egenskaper. Därför blir träning och utbildning de viktigaste beståndsdelarna i förändringsarbetet. Där framgången ligger i att ständigt förbättra sig genom att planera-göra-studera-lära. För lidelse utan struktur är som att tillreda pyttipanna. Man blandar ihop olika ingredienser utan inbördes samband.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar