Betyg och centralism

Betyg som en centralistisk företeelse verkar locka nationalekonomer. Man undrar om de inte lärt sig någonting av det relativa betygssystemets avigsidor.

Allt från den tid absoluta betyg fanns till dagens mål- och kunskapsrelaterade betygssystem har dess relevans diskuterats. Varje tid med sina frågor och bevekelsegrunder. Noterbart är att centralt rättade prov inte är lika med den kunskap en elev har. Önskan om centralrättning är ett önsketänkande av stort mått. Betyg är en mätare av en individs prestation i olika ämnen. Därtill är skriftliga prov inte lika med en mätning av kunskap. Kunskap är mer än att mäta fakta in - fakta ut.

Kunskap är ett svårgreppbart och icke entydigt begrepp. Det kan uttryckas i olika former som fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet. Därför är centralt rättade prov inte liktydigt med kunskap. Hur kan man genom ett prov vederlägga färdighet och förtrogenhet?

Dessutom gör herrar nationalekonomer från IFN sig skyldiga till felaktigheter när de säger att statistiken bara beskriver genomsnittliga resultat. Då har man uppenbarligen inte läst Skolverkets rapporter om betygsstatistiken för år 6 och 9. Där redovisas betygsfördelningen ämne för ämne. Däremot är det ett problem när skolor i sig använder betygsstatistik för egen del. Den är för individorienterad. Alltså vad har eleven fått för betyg utan att man sammanställer denna för klass eller annan gruppnivå i skolan. Dessutom är betygsstatistik ingen bra kvalitetsindikator. Den säger inte ett skvatt om hur bra processkvaliteten (undervisningen) är lika lite som strukturkvaliteten (skollagen).

Debattörerna skriver följande:

Krisen i det svenska utbildningssystemet är huvud­sakligen en kunskapskris. Därför måste lösningarna på krisen vara sådana som höjer elevernas resultat på kunskapsbaserade prov.

Vad som sägs, men inte uttalas, är att vi behöver ett betygssystem byggt på relativitet. Dagens betygssystem bygger på två fundament. Fundament ett att progressionsmål i varje ämne som speglar undervisningen. I Lgr11 kapitel 2.2 står följande i elevmål för svenskan:

Skolan ska ansvara för att varje elev efter genomgången grundskola kan använda det svenska språket i tal och skrift på ett rikt och nyanserat sätt.

Ett processmål på undervisningen som speglar hur lärarna lyckas med olika pedagogiska metoder förmedla det centrala innehållet i varje ämne. Detta elevmål ska koppas mot de fundamentet två: kunskapskrav, som finns i kursplanen för ämnet år 3, 6 och 9. Kunskapskravet är det som mäter i vad mån en elev tillgodogör sig fakta och har förmåga att utveckla och kombinera fakta i ämnet. Detta kan svårligen fångas av dagens betygssystem genom centralt rättade prov.

Därtill skriver IFN debattörerna:

Men utbildningspolitiken måste nu fokusera på det viktigaste – att vända den svaga kunskaps­utvecklingen.

Med förlov sagt är det inte politikerna som kan vända denna trend. Det är bara väljarna som kan rösta fram kommunalpolitiker som har rätt syn på hur skollagen ska tillämpas. Och kommunpolitiker som därtill kräver att enheterna plockar fram analysresultat per skola för att kunna gör rätt resurstilldelning på faktiska förhållanden.

Mycket kan man önska sig för att få en bättre styrning av skolan. Åter är det inte politikernas uppgift utan rektor och lärare som behöver vända blicken inåt för att skärskåda den egna undervisningen. Att förbättra den utifrån de mål man satt och vilka resultat det ger. Först då skapas kunskapsresultat utifrån de nationella styrdokumenten.

Media SvD
Källa:
Läroplanen Lgr11
Blogginlägg:
Blicka inåt