Linjevalets återkomst

Linjevalets återkomst kan man säga när jag läser Inger Enkvist kolumn i SvD. Några beska jämförelser gör hon med Tyskland. Kanske något Skolkommissionen får ta upp om det ligger inom ramen för utredningens direktiv.

Hon noterar att i Sverige blir svaga elever fler och starka färre. Detta är ett signum som borde råda bort på. Det borde vara tvärt om att de svag blir färre och de starka flera. Men hon skriver om den opportuna rädsla i Sverige för att diskutera skolan på ett annat sätt. Hon skriver:

I Sverige är det tabu att inte tro att skolresultat är en följd av resurser, så det ges ännu mer pengar till ett system som lämnar ifrån sig allt fler svaga elever.  

Svaghetstecknet i svensk skoldebatt är avsaknaden att faktiskt ta itu med de riktiga problemen i form av kunskapsresultaten. Många förklaringar finns. Några är att lärarna och rektorer har dålig koll på hur det faktiskt ser ut med resultatutveckling på individnivå, gruppnivå, skolnivå och huvudmannanivån. Utvärderingarna saknar grund för att se hur effekten på satsade resurser ser ut i verkligheten. Det håller Skolkommissionen att titta på med förslag om målsättningsstyrning från staten. (Se länk blogginlägg nedan).

En annan fundering kan vara hur den Tyska skolan är uppbyggd. Har vi något att lära och ta till oss hur grundskolan organiseras. Om jag tittar tillbaka på min egen skolgång och de första åren i grundskolan efter 1962 var det tydliga stadieuppdelningar mellan lågstadiet år 1-3, mellanstadiet år 4-6 och högstadiet år 7-9. Den grundskolan var präglad av en medborgarskola i låg- och mellanstadiet med fokus på basfärdigheter för att bli en samhällsmedborgare. Högstadiet var fokuserat mer på ämnes eller linjeval med realskoleinslag. Nio utbildningslinjer fanns och en skillnad mellan om du läste allmän matematik och engelska eller dito särskild. Den allmänna var för de elever som inte tänkte sig vidare teoretiska studier. Detta påminner lite om det som tydligen finns i den tyska modellen. Inger skriver:

Den tyska modellen innebär en anpassning till elevernas förutsättningar och önskningar och är därför individualiserande, vilket också är ett mål i svensk utbildning. Två gånger per termin diskuterar lärarna om någon elev borde flyttas till en mer eller till en mindre teoretiskt krävande skolform.

I svensk skola vet vi att det inkluderande och kompensatoriska uppdraget är viktigt. Men möjligen har fel inriktning eftersom bara en av svansarna i normalfördelingskurvan som prioriteras. Inger skriver:

I Sverige är skolan helt inriktad på att få så många som möjligt över gränsen till godkänt, eftersom det är antalet godkända som framhålls i jämförelser mellan skolor. Det finns alltför många skolor med en antiintellektuell miljö, där vissa elever öppet struntar i att anstränga sig och andra med kapacitet och vilja att lära sig blir uttråkade. 

Det kan kännas bakåtsträvande att diskutera skolan utifrån detta. Dock behöver diskussionen föras om det trots allt inte vore bättre att skapa en renodlad medborgarskola år 1-6 där ämnes fokus är något mindre. Till att skapa ett linjeuppdelat högstadium med mer ämnesfokus. Kanske det är så att vi även ska göra gymnasieskolan statlig och återinföra ämnesskolan även där. Vi borde minst av allt diskutera om vi kan se skolan på detta sätt och kanske ha Tyskland som underlag för diskussionen.

Media SvD
Pluraword: Drivlinan i statlig målstyrning av skolan