Svenska kärnvärden

Påven blev ofelbar år 1870 under första Vatikankonciliet. Thomas Steinfeld skriver:

tyckte även många av den katolska kyrkans mesta anhängare, att beslutet gav uttryck för en naiv och överdriven tro.  

Liksom påvens ofelbarhet verkar svenska politikers krav, speciellt Anna Kinberg Batra, att svenska kärnvärden ska försvaras. Vad är svenska kärnvärden? Finns de överhuvudtaget?

Nja, skulle jag säga och tar hjälp av Thomas Steinfeld:

Liksom påvens ofelbarhet verkar dessa ”kärnvärden” vara ett försök att fastslå visshet när allting verkar vara ovisst, i tilltagande mån. Och liksom dogmen tål dessa ”kärnvärden” inga frågor om deras faktiska innehåll. Ty vari skulle ”svenska kärnvärden” bestå?

Dogmer bruka beteckna sekter eller läror med den rätta vägen. Sådan ska botas med bildning och ordboksvandring. För i vilken mening är följande ord i värderingsankaret svenska?
Vi börjar med ett ord som solidaritet. Ordboken definierar det utifrån två storheter:

Känsla av samhörighet med och beredvillighet att stödja och hjälpa andra människor.

Gemensam ansvarighet.

Vänstern har lagt beslag på detta ord, sedan 70-talet, med att den enda rätta vägen bygger på definitionen två ovan. Är det den kontext vi idag förknippar med ordet solidaritet? Troligen inte. För mig är det den första innehållsdefinitionen.

Under Almedalsveckan återkom ofta ordet tillit. Givet detta ord har den olika rätta vägar ur ett politiskt spektra. Ordboken definierar det med:

övertygelse om (någons) trovärdighet eller goda avsikter.

Är det något svenskt kärnvärde? Knappast, det är ju ett osynligt kontrakt som jag som person har till något eller någon. Ta bara skolans värld. Vad betyder tillit i den? Mellan politiker och lärare saknas den.

Tar vi sedan det mest monopoliserad ordet av vänstern: jämställdhet. Ordboken definierar det med:

det att vara jämställd.

Jämställd betyder:

som har samma rättigheter och skyldigheter.

Jag vet inte precis om just vänsterns eller för den del borgerligas tolkning är den enda rätta vägen. Jämställd betyder så mycket. Hur ser en relationen man-kvinna ut? Hur ser meritokratin på kunskaper oavsett kön och etnicitet?

Slutligen kommer vi till det knepigaste ordet av dem alla, värdering. Ordboken definierar det med:

(personlig) uppfattning om det (abstrakta) värdet av något.

Det är här politiken, religionen och andra grupperingar gör exkluderingen. Finns det en svensk unik uppfattning? Skulle inte tro det. Det är väl inte alla som definierar svenskhet med folkdans. När jag var i Rumänien som svensk delegat i ISO-sammanhang var vi inbjudna av den rumänska regeringen. Vid en välkomstbankett fick vi den unika inblicken att se de sex olika folkdanserna från varje regionen i Rumänien. En i sig hissnade upplevelse men också ett tecken på att folkdans i sig inte har något med nationella inslag att göra utan en grupptillhörighet. I Sverige har vi skiftande folkdans traditioner. Dalarna och Hälsingland är de mest kända regionerna med helt olika folkdräkter och danser. Någon gemensam folkdans för Sverige har jag inte sett.

Nationell kultur får hittas på andra ställen. Men framför allt kärnvärden kan bara användas i verksamheter som har ett bestämt syfte. I mina utvärderingar jag gjort av näringsliv och offentliga organisationer, via SIQ-modellen (temperaturtagning av verksamheter), bedöms i vilken grad dessa organisationer omfattas av modellens 13 grundläggande värderingar. Ju mer utvärderande och ifrågasättande verksamheten är innehålls deras kärnvärden (core value). Innehållet i kärnvärdena är inte den samma över tid. Det borde politiker och debattörer inse. Därför är följande slutord, som jag lånar från Thomas Steinfeld, avgörande för att omfatta ett samhälles värdeutveckling:

Det är därför som ”värderingar” är motsatsen till bildning. Bildning fungerar tvärtom. Den blir bara bättre när så många som möjligt är med. Den förutsätter en gemensam erfarenhet, helst under samma tid och under samma villkor – så som i ett klassrum.

Media SvD