Tvåspråkighet

En intressant debatt fördes i fredagens Gomorron Sverige om läsförståelse mellan Lars Melin och Ebba Witt Brattström. Ämnet var Fackböcker eller skönlitteratur i skolan? Noterar en sak att i dagens samhälle är vi starkt beroende av den informativa texten som sköljer över oss genom sociala medier och i den digitala världen. Texter som är långt borta från skönlitteraturens språkvärld.

Förr i världen var den informativa texten oftast som min bokhylla ovan, full med facklitteratur för att klara det professionella livet. Idag finns den mer frekvent i digital form. Det är avgörande för att klara samhällsdebatten, både genom tidningsläsande och byråkratprosa från myndigheter, att just träning i det språkbruk som används i dessa texter. Var lär man sig ord som systematiskt, strikt ansvar, culparegler, binärt, longitudinellt, partikelfysik, kvantteorier, differentialekvationer m m om inte i nötande av sakprosa. Den läsförståelsen borde premieras i skolan och höja statusen på, håller jag med Lars Molin om. Hur synliggörs författare av sakprosa?

Andra sidan av läsandet är skönlitteraturen. Den är ursprungligen till för att förstå kulturer och tankemönster i olika tider. Hur tänkte man? Hur förhöll man sig till sin samtid? Samtidigt som den också ger kontakt till språket att uttrycka känslor. Därför har jag en annan bokhylla fylld av skönlitteratur. Här är man lite mer miljöskadad och tycker att boken är den perfekta förpackningen. Den kan man ta på. Jag kan sitta eller ligga å läsa. Samtidigt kan jag få kontakt med mitt inre högläsande och kalejdoskopet av virtuella bilder i hjärnan. Ungefär som det omvända när jag prövat att skriva skönlitteratur. Att man lever med berättelsen.

Tvåspråkighet är viktig för att vara en fullriktig människa. Kombon berikar livet.

För övrigt lyssna gärna till debatten mellan Lars Melin och Ebba Witt Brattström 1 h 50 min in:
Gomorron Sverige 2016-07-22