Mer sakprosa i skolan

Läsförståelse är avgörande i den gravt skriftspråkliga värld vi lever i. Skönlitterära texter i all ära, det är inte där kunskap inhämtas. Det görs i de där tråkiga faktaböckerna.

Lars Molin skriver på DN Debatt:

Pisaundersökningarna av svenska skolbarns läskunnighet har skakat nationens självbild. Vi är inte längre bäst; vi ligger under OECD-snittet. Spekulationerna om orsakerna spretar från luddigheter som tidsandan till politiskt önsketänkande eller ren teknikfientlighet (ökad skärmtid). Men om boten råder desto mer enhet: mer skönlitteratur.

Är det det skolan ska göra? Nja, skulle jag vilja säga. går vi till skolans kursplan och ämnet svenska står det bl a följande om berättande texter och sakprosatexter i det centrala innehållet:

Beskrivande, förklarande, utredande instruerande och argumenterade texter, till exempel tidningsartiklar, vetenskapliga texter, arbetsbeskrivningar och blogginlägg. Texternas syften, innehåll, uppbyggnad och språkliga drag.

En viktig faktor som jag minns från min egen skolgång. Det är genom fakta och dess ordförståelse man kan jämföra tidigare kunskap och ny kunskap. Finns relevans? Finns luckor i texten i förhållande till existerande kunskap? Många är frågorna. Det är först när man dyker ned i sakprosan man utvecklar både kunskap och läsförståelsen. För att vara skicklig yrkesman/kvinna är det alltid avgörande att ligga i kunskapsfronten. Ju mer sakprosa man läser ju mer ny kunskap uppstår.

Skönlitteratur är inte förkastlig, den ger möjligen fart till associationer, bildtänkande och kontakt med känslor eller kulturyttringar i olika samhällen. Den ger en inramning för människors villkor och identitets- och livsfrågor. Att förstå sin omgivning och ifrågasätta den samma. Däremot skapar den inte förmågan att utveckla nya kunskaper om naturvetenskap, teknik, samhällsvetenskap, mm.

Hur är det? Har vi rätt balans i skolan kring lärandets innehåll? Anne-Marie Körling pratar mycket i sin bok Undervisningen mellan oss om relationen och innehållet. På sidorna 266-268 beskriver hon lärandet utifrån att elever diskuterar människans biologi och benstommen. Många är orden om vår benstomme: kotor, kulben, plattben, benmärg, gångled, knäskål och ankel.

Om läraren snabbt svara på de frågor har om betydelsen av ord lär sig inte eleven. Det viktiga är alltid diskussionen med frågor och svar mellan lärare och elev. Det här är verkligen nyckeln till läsförståelse. Vad betyder alla dessa ord och hur sätter du ihop dem i ett större sammanhang.

Därför:

Ropen skalla, sakprosa åt alla.

Media DN1, DN2
Källa:
Körling, Anne-Marie (2015) - Undervisningen mellan oss, Lärarförlaget