Kunskapens trädgård

Kunskapens trädgård

lördag 8 januari 2022

Högläsning

 

Högläsning brukar vara ett sätt att snabbt lära sig språk, speciellt som barn och elever i lägre åldrar. Med tiden har ljudböcker blivit ett populärt sätt att ta  till sig berättelser. Själv har jag genom åren haft problem med att lyssna, har oftast flutit bort i min egna värd och läsandet blivit en ljudmatta som jag efteråt undrat över vad jag hört. Ungefär som en del föredrag och undervisning eller sammanträden, vilken förmåga har den som sänder budskap att fånga lyssnaren. Ämnet kan vara hur intressant som helst, kan inte den som förmedlar budskapet nå fram spelar innehållet ingenting.

I mitt huvud har jag en inre röst som läser det jag skrivit. Den rösten ger mig en bild av berättelse jag skrivit. När jag nu lyssnar på högläsningen av min bok blir det en helt annan berättelse att ta till sig. Märker att just rösten hos den som läst in boken avgör om jag koncentrerar mig och vill höra mer. Hur jag lever mig i berättelsen. Här verkar det som kvinnors röst har något särskilt som gör att jag lyssnar. Om det beror på en skolad röst eller inte låter jag vara osagt.

En annan fundering är hur hämnade det är för språkutvecklingen att bara lyssna och inte läsa en bok i pappersform eller e-bok. Här finns många åsikter i vad som är rätt. Noterar bara att rösten och inlevelsen hos den som läser i ljudfilen avgör värdet av att lyssna och för lyssnaren att ta till sig berättelse samt hur intresserade lyssnaren sedan blir att själv läsa, oavsett vilket format boken har.    
 

torsdag 6 januari 2022

De expansiva och vinsterna

Ständigt dessa vinster, ett bekymmer i skoldebatten. Marcus Larsson skriver i det fjärde utdraget i eSvD (6/1 22) från sin bok, De expansiva, om det här med vinster. Jag lika väl som Marcus har ett gemensamt, det är inte vinstsumman i sig som är skolans problem. Sedan skiljer vi oss åt när han skriver:

Det är hur och varför vinsten uppstår som är problemet, inte vinstsumman i sig, och problemet blir större och större ju högre andel elever som går i koncernernas skolor. Det här är anledningen till varför vi inte kan ha en skolmarknad som tillåter huvudmän som drivs med vinstincitament. Aktiebolagen, och i synnerhet skolkoncernerna, måste bort från den svenska skolan.

Om vi för en stund stannar vid aktiebolagsskolor som huvudproblemet eller snarare skolkoncernerna är det en sanning med modifikation. Oavsett vilken ekonomisk form du har för en verksamhet är alltid syftet att skapa överskott i verksamheten. Detta för att överleva de tider då en verksamhet av en eller annan anledning går med förlust. Det spelar ingen roll om det är en ekonomisk förening, handelsbolag, stiftelse eller aktiebolag som skolverksamheten bedrivs i, alla måste göra överskott eller det allmänheten kallar vinst. Frågan är sedan berättigad att fundera över hur mycket av överskotten som kan delas ut till ägarna. Det är här S satte ned foten på sin kongress i november 2021 och vill förbjuda utdelningen till ägarna.

För att se hur "farlig" det här med vinst är är det viktigt att se storlekarna på vad totalkostnaden för skolväsendet är. Senaste redovisningen från Skolverket redovisar att totalkostnaden för skolväsendet är 308,5 miljarder kronor. Där totalkostnaden för grundskolan är 127,1 miljarder kronor eller 41,1 procent av vad som plöjs ned på att barnen ska få den kunskap som är grundläggande för alla i samhället. 

Bryter vi med kostnader på de olika driftsformerna kostar den kommunala skolan 108,6 miljarder kronor och de fristående 18,4 miljarder kronor. Jämför man statistiken vad varje elev kostar skolan är den kommunala skolans totala kostnad per elev 118 200 kronor och i den fristående 108 100 kronor. Gör man jämförelse på vad de olika delarna kostar redovisar Skolverket att undervisningen i de kommunala skolorna kostar 6 500 kronor mer per elev än i den fristående. Lokaler och inventarier kostar mer per elev, 600 kronor, i de fristående skolan. Skolmaten som nästa kostnad är 700 kronor dyrare i den fristående skolan än kommunala. Lärverktyg och skolbibliotek är även där dyrare i fristående skolor, 400 kronor än kommunala. Däremot är kostnaden för elevhälsan 650 kronor per elev dyrare i den kommunala skolan än fristående. Sista posten övrigt (svy, administration, mm) kostar den 4 900 kronor per elev mer i kommunala skolor än fristående.

Bilden är komplex när vi kommer till kostnaderna mellan de olika driftsformerna i skolan. Vilka delar som ger överskott kan man diskutera. Mig veterligen finns ingen studie där man försökt se vad som orsakerna är till kostnadsskillnader. 

Om det nu är så som Marcus Larsson skriver att vinsten i de fristående skolorna är 1 miljard kronor är den försumbar i relation till vad skolan kostar totalt. Andelen i förhållande till kostnaderna är mellan 0,7 - 0,3 procent beroende på hur man räknar.

Däremot är slutsatsen kring aktiebolagsskolor problematiskt. Valet av associationsform styrs ytterst av lagstiftningen för de olika formerna och i slutändan skattelagstiftningen. Varför vi fått växande antal skolkoncerner i Sverige är främst beroende på hur grundarna ska få sina livsverk att leva vidare. De former som funnits att säkra fortlevnaden på är antingen genom att nästa generation tar över. Finns inte denna har rikskapitalet stått till buds för att överlevnaden ska finnas. Slutligen har några av skolkoncernerna börsnoterats, där avkastningskraven är tydligast. Hela denna utveckling var nog inte någon rikspolitiker medveten om varken när reformen kom på 1990-talet och när nya skollagen kom för 11,5 år sedan.

Problem finns i skolväsendet på systemsidan, dit hör finansieringen. I och med Göran Perssons kommunalisering, som lever kvar även i dagens skollag, är det bäddat för denna debatt. Speciellt som det är varje kommun som finansierar skolan utifrån sina kommunbudgetar. Vill vi få en förändring tillstånd ska fokuset snarare vara på hur vi skapar lagstiftning som säkrar skolan och barnens rättigheter till kunskap och bildning oavsett vem som driver skolor.

Media SvD
 

onsdag 5 januari 2022

De expansiva och lagstiftningen

Landet byggs med lag. Det är fundamentet i en demokrati. Utan givna spelregler får vi ett samhälle präglat av anarki. I två tidigare blogginlägg, kring utdrag ur Marcus Larsson bok De expansiva, har jag försökt beskriva hur skolväsendet ser ut. Givetvis har jag inte alla fasetter, men under mina år i skolväsendet och tolkning av juridiken finner jag några saker att påpeka.

I utdraget av boken i SvD (5/1 22) skriver Marcus Larsson:

Låt mig poängtera en gång till: inget juridiskt fel har begåtts i något av de här fallen. Men jag tycker att det är uppseendeväckande att politiker i så hög utsträckning först stiftar lagar som gynnar koncernskolor, och sedan äger eller rekryteras till koncernskolorna efter sin politiska karriär. 

Det är bra att han noterar att det inte är några juridiska fel begångna hos de som fattar besluten. Däremot föreligger några sakliga problem. Tre lagar är central i skolväsendet. Dessa är Skollagen, Kommunallagen och Aktiebolagslagen. De två senare är så kallade allmänna lagar medan Skollagen är en speciallag. I svensk rätt tar speciallagarna över de allmänna lagarna vid tolkning av förvaltningsrätten i rättsväsendet.

Studerar vi Kommunallagen innehåller den regler kring kommunfullmäktige och dess möjlighet att skapa nämnder. Det enda juridiska kring befattningshavare är kommundirektören i Kommunallagen. Alla övriga har endast rådgivande roll och myndighetsutövandet sker i nämnderna och kommunfullmäktige. De illustreras i följande bild.

När Marcus Larsson beskriver hur besluten i Järfälla, kring etablering av enskilda gymnasieskolor, är det helt riktigt att det är politikerna i nämnden som fattar demokratiska beslut. I detta fall med en borgerlig majoritet. Att förvaltningen har ett annan rekommendation till beslutet är inget konstigt i sig eftersom de har en konsultativ roll mot huvudman, nämnden. Enda tjänstemannen förvaltningen som har en lagreglering är skolchefen utifrån reglerna i Skollagen (2010:800). En befattning som i huvudsak ska övervaka att huvudmännen följer de nationella styrdokumen som finns i skolväsendet.

Nästa sak att fundera på är Marcus Larsson andra mening citerad ovan. Håller med att det skulle vara ytterst allvarligt om förtroendevalda politiker i Riksdagen extraknäckare som styrelseledamöter eller äger skolor samtidigt som de stiftar lagar. De exempel som beskrivs i utdraget av boken är i merpart politiker på kommun eller region nivå. Ingen av dessa politiker är i närheten att stifta lagar utan har endast ett demokratiskt genomförande uppdrag. Ett exempel som nämns på en fd rikspolitiker är Gunilla Carlsson, biståndsminister i regeringen Reinfeldt och hennes styrelseuppdrag i IES. Två saker som man kan ta upp kring rikspolitiker och dess agerande efter avgång från Riksdagen. Hur lång ska karantänen vara innan man får försörja sig inom näringslivet och då speciellt inom välfärdssektorn. Det andra är vilka villkor som gäller för rikspolitiker för att misstankar om jäv inte ska uppkomma.

Slutledningen som Marcus Larsson gör i andra meningen i citatet och de exempel han beskriver haltar betänkligt eftersom de politiker som beskrivs har sin hemvist på kommunal nivå och inte riksnivån.

Debatt om skolväsendets uppbyggnad och system är viktigt. Däremot är det viktigt att man försöker hålla isär strukturer och nivåer när ska dra slutsatser. En sak som inte är fullt enkelt med en så pass komplex materia som skolväsendet är. Varje skolform (förskola, grundskola, gymnasiet, komvux och sfi) har sin egen logik och juridik, som griper in på olika sätt. Därför är det ytterst svårt att dra generella slutsatser med sådana skiftande logiker i skolväsendets alla delar.

Media SvD
  
 

tisdag 4 januari 2022

Politiker och skolkoncerner

Känslorna svallade på Twitter (3/1 22) när jag publicerat mitt inlägg om politiker och skolan. En kritik var från Marcus Larsson, författare till boken De expansiva. Hans kritik var befogad när jag påpekade bristen på exempel på S-märkta politiker som utnyttjat systemet. I dagens utdrag (4/1 22) behandlas just det graverande exemplet från kommunala S-politiker i Kungsbacka.

När jag läst nya utdraget slås jag av att de skolpolitiker man framför kritik mot inte har befunnit sig på den lagstiftande nivån, med undantag av Per Egon Johansson som var statssekreterare åt Mats Odell i Bildt-regering på 1990-talet. Övriga befinns på den kommunala nivån. Kommunala förtroende val politiker har enligt gällande skollag endast två uppgifter. För det första att finansiera skolan i den egna kommunen, både sina egna och de enskilda. Det andra uppdraget är att ge tillstånd till att bedriva enskilda förskolor. I övrigt har de i uppdrag att genomföra det nationella uppdraget som slagits fast i skolväsendets styrdokument.

Jag hade varit mer orolig om det varit en strid ström av förtroende valda i riksdagen, som stiftat lagarna om skolan, som direkt efter avgång hoppar in i skolkoncerner. Några fall finns, dock har de bara haft ledningsbefattningar i den löpande verksamheten eftersom det är huvudman som styrverksamheten. I de enskilda skolorna är det styrelsen i respektive associationsform som utgör huvudman.

De exempel som återges i utdrag i SvD hänför sig till den tiden regelverket såg annorlunda ut. Göran Perssons kommunalisering inledd marschen bort från den centralstyrda skolan. Regering Bildt införde sedan de fristående skolorna och elevpengen. Dock ska man veta att dåtidens Skolverk var de som gav tillstånd att bedriva enskilda skolor och på ytterst rudimentära kriterier. Med tiden har förändringar gjorts i regelverk och boskillnaden i beslutsfattandet i staten. Idag är det Skolinspektionen som ger tillstånd för att skolor i skolväsendet för bedriva utbildning frånsett komvux och förskolor.

Med tiden har regelverket även skruvats åt när det gäller tillståndsgivningen. Idag görs sedan 2019 en ägar- och ledningsprövning av tillståndssökande och även redan existerande utövare. Dessutom ligger det på Utbildningsutskottets bord ett förslag om skärpta regler kring ägar- och ledningsprövningen.

Historien är alltid viktig att ha när man ska diskutera de skevheter som uppstår i system. Som bekant är hållbarheten i ett system beroende på hur svagaste länken ser ut. Man ska alltid förbättra de svaga länkarna för att få stabila system. Frågan är bara om det är nyttigt att riva upp och bygga nytt.

Media SvD 
 

måndag 3 januari 2022

De expansiva - soppa på en spik

 

Svenska Dagbladet har på kultursidorna utdrag ur olika böcker om skolan. Den tredje boken som förmedlas är Tankesmedjan Balans bok De expansiva (3/1 22). Med stor häpnad läser jag utdraget. Något tunnare bevisföring var det länge sedan jag läste. Mönster och samband saknas i analysen eftersom den bevisföring som används är bara en prick i en delmängd av alla skolor.

Används mängdläran och vi tittar på hur grundskolans delmängder ser ut består den till 85 % av offentliga grundskolor (övervägande delen kommunala) och 15 % enskilda grundskolor. När Balans gör sin analys och slutsatser bygger den på en enskild aktör i delmängden enskilda grundskolor. Med en sådan försumbar mängd går det inte att göra de slutsatser som görs. Blir som när gumman skulle koka soppan och gubben ville krydda den med en spik, ovanligt tunn och smaklös.

Därtill undra man hur rubriksättarna fått till det. Mig veterligen är de exempel som anförs bara MP förra skolpolitiska talesperson och Fp minister för universitets frågor som varit förtroendevalda. Vad jag kan utläsa är den före detta MP politikern endast en ledningsperson i Kunskapsskola. De övriga exemplen på person från den politiska svärden har "bara" varit tjänstemän i borgerlig regeringar.

Däremot finns det historiskt många S politiker som startade fristående skolor på 1990-talet. Om dem talas det inte alls. Många av dem blev välbeställda när de sedan såld skolorna till bland annat riskkapitalet.

Debatten om skolan är viktig för att rätta till de saker som inte riktigt fungerar som tänkt. Då krävs det att debattörerna håller sig till stringens och vederhäftiga resonemang byggd på fakta som ger generella mönster och samband.

Media SvD  

torsdag 30 december 2021

Gott Nytt 2022

Sista skälvande tiden när 2021 lägger sig ner och dör är det dags att fundera på året 2022.  Blir det en Moulin Rouge år med mycket sprattel? Tankarna är många inför ett nytt år. Vet att jag närde en förhoppning att 2020-talet skulle bli som 1920-talet med glädje och framtidstro. Ack, bara tre månader in på 2020 blåste det effektivt bort med den pandemin vi levt med sedan dess. Optimist som jag är ser tecknen god ut att detta år 2022 blir ett ljusare år. Hur det kommer att se ut vet jag inte, men allt tyder på nya utmaningar till det bättre.

Tillönskar alla trevlig och 

Gott Nytt 2022

 

onsdag 29 december 2021

Ärkeängeln

Åter en Ehrendorff-deckare har sett dagens ljus. Här i en miljö som skiljer sig från första deckaren Uppbrottet. Ljudboken finns att beställa, men kommer först in på 2022. Beskrivningen av boken är som följer:

En råkall novembermorgon hittas en man hängd i Lill-Jansskogen. Håkan Kistlund på länskrim i Stockholm fattar misstankar och tillkallar sin gamle vän kriminalkommissarie Roland Ehrendorff. Fallet blir upptakten till en serie mord och förvecklingar, ända upp i statsledningen. Med Säkerhetspolisen och FRA inkopplade.

Roland Ehrendorff hamnar oförskyllt i rampljuset. Som Sveriges skickligaste mordspanare befinner han sig på fel plats när den tredje statsmakten gör sin spektakulära inbrytning. Den beryktade och mest garvade kriminalreportern Fredrik Präntare har fått nys om händelsen. Han nästlar sig förbi avspärrningarna och får sitt scoop. Mediedrevet är igång och Roland Ehrendorff får springa gatlopp i spalterna.

Ärkeängeln är en förtätad berättelse om lögn och svek. Där personer blandar religion, psykopati och karisma i en dödlig brygd. Där den osynliga makten alltid skyddar de sina.