Kunskapens trädgård

Kunskapens trädgård

torsdag 31 december 2015

Gott Nytt 2016

Året 2015 är snart över. Året har inneburit många chanser till att sätta pränt på tankar. Tankar som bara behövts uttryckas för att se om det burit. Som alltid är det svårt att sia hur stor frekvens är på enskilda inlägg. Det mest klickade detta år var Resultatet dalar i grundskolan (1/10 15). Spännande att se att just skolresultat får många att gå igång.

Vad det nya året innebär är i skrivande stund ett vitt blad. Men framför allt bästa läsare, på något vis finns det ett ljus i bakom alla träden som brukar skymma sikten.

Får tillönska er som följer min blogg ett Gott Nytt 2016

onsdag 30 december 2015

En reaktionär syn på kunskapsskolan

Diskussionen om skolan och dess vara tycks aldrig sina på förslag vad som ska gör den bättre. Senast i raden är Gabriel Heller-Sahlgren i GP med en krönika om Kunskapsskolans fall. Bitvis är analysen klar, men när slutsatserna dras blir det snömos av det hela.
Att hoppa på progressivismen som roten till det onda måste innebär att man eftersträvar en konservativ eller reaktionär syn på skolan. Låt mig ta några märkliga slutsatser från krönikan på vad skolan borde göra för att få upp kunskapsresultatet.

Kravet på elevinflytande i skollagen och läroplanen ska bort. Det samhälle som förminskar eleven som bara en mekaniskt ting att skriva in kunskap i huvudet tillhör dåtiden. Elevers lärande är i mångt beroende på i vilken grad de får vara med och själva agera. Givet ålder och progression i lärandet ökar graden av inflytande. Den som tror att lärarna sitter inne med förmågan att förmedla kunskaper till elever som sitter stilla och tysta har nog inte förstått hur den lärande hjärnan fungerar. Givetvis har pedagogiken slumrat in när det gäller att låta barn ägna sig åt självstudier utan att lärare är med och vägleder och ställer de utvecklande frågorna.

Centrala prov och relativa betyg. De hör givetvis ihop i den skolan som jag gick i. Kanske en humanare skola på ett sätt eftersom man lägst kunde få betyget 1 men alldeles för få 5:or. En sak som de uniforma tänkandet speglar är att det skulle vara mer rättvisande och mätande av kunskap har nog grovt missförstått konkurrensens fördelar och nackdelar. Om man har något så när kunskap om sannolikhetslära och man har givna mätpunkter är det lätt att inse när man ska lata sig i skolan och när det är dags att lägga i växeln för att skaffa sig betyg för att ta sig till nästa utbildningsnivå. Effekten av detta är att man konkurrerar ut plugghästarna. Dessutom speglar relativa betyg bar relationen fakta in - fakta ut på ett uniformt kontrollerat satt och det speglar på inte sätt kunskaper. Kunskaper en kombo av fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet.

Det jag däremot kan hålla med om är att ordet lust och talang är mantra som stör för att anstränga sig. Färdighetsämnen som läsa, skriva och räkna utvecklas endast genom att ständigt öva. Har du dessutom talang för något fördjupas kunskapen genom att träna och åter träna. Utöver dessa basfärdigheter ska skolan ge dig studieteknik, förmågan att ifrågasätta och kunna bena upp problem på ett logiskt sätt. För kunskap är inte huggen i sten utan måst förnyas ständigt i kontext över samhällsutvecklingen.

Media GP  

Progressivismen
Progressivismen

tisdag 29 december 2015

Skolmyter à la Jessica Schedvin

Inte ofta jag gör ett eget blogginlägg om andras bloggande. Detta får definitivt bli ett undantag. Blev verkligen inspirerad av den djärva och kloka Jessica Schedvin. En lärarstudent som älskar sitt yrkesval att bli lärare i svenska som andra språk. En gren inom skolan som verkligen behöver de bästa lärarna.
Hon är klok som en bok när  hon skrivet på sin blogg om de tio mest spridda myterna om svensk skola. Vill citera några.

Myten nummer fem om lärarna hinner inte undervisa:
En mäklare säljer inte bara hus. En läkare träffar inte bara patienter. En politiker håller inte bara tal. Om jag bara ville undervisa hade inte jag valt läraryrket. En del av yrket är också att genomföra studiebesök, bedöma elever, bemöta föräldrar, rätta nationella prov, delta i fortbildning och i arbetslagsmöten. Och andra saker som det ofta gnälls om i lärarrummet, men det är det jag vill göra. Annars är jag inte lärare.
Läraryrket är så mycket mer än att stå i klassrummet och undervisa. Ta bara ett närbesläktat yrke skådespelare. Ta Magnus Härenstam som exempel. Magister Härenstam var en av landets bästa pedagoger. Tänk bara på Fem myror är fler än fyra elefanter. Eller den sista föreställning Morsning & goodbye. Inte bara att stå framför kameran eller på scen i en och en kvart. Det ska till manus, öva in repliker, testa framträdandet, mm. Mycket mer än dra själva framträdandet som är den mindre delen av jobbet.

Myt nummer sju om skolans resultat faller:
Det är en större utmaning att gå i skolan idag än vad det var för tio år sedan. Skolan är en helt annan värld idag än vad det var för 50 år sedan. Det som var viktigt igår är det inte idag. Kunskap förändras och blir mer eller mindre relevant. Jag förnekar inte att resultaten på nationella prov och andra mätningar inte är där det borde vara, men den riktiga frågan borde handla om vad kunskap faktiskt är och hur det bedöms. Sedan kan vi ta oss an frågan om hur resultaten ser ut.
Kunskap är ett komplex fråga. Det fastslås även i Lgr11. Där står: Kunskap kommer till uttryck i olika former - såsom fakta, förståelse, färdighet, förtrogenhet...Jessica tar upp tidsperspektivet. Jag själv gick i den där perioden för 50 år sedan. Då var det mycket fakta rabbel och förståelse. I varje fall inom matematik och språk. På den tiden var betygssystem helt väsensskilt från dagens. Men den stora frågan idag är nog även hur hamnar bedömningarna i ett så pass luddiga kunskapskrav. Hur pass skickade är lärare till bedömningar utifrån kunskapskraven som inte satt betyg på flera decennier? Jag lägger inga värderingar i detta men det finns många felkällor för att bedömningen ska vara så objektiv som möjligt. Samtidigt finns det brister i hur skolor faktisk mäter och analyserar resultaten på elev och gruppnivå. Här finns mycket att önska sig. Trots att forskningen envetenhet hävdar att kunskaper inte kan mätas.

För övrigt anser jag att läraren är så viktigt att kvaliteten på de som faktiskt går ut lärarutbildningen måste ha kvalitet i sitt lärande den dagen de ställer sig i klassrummet eller sitter i arbetslaget.

Tack Jessica för att du inspirerade mig.

Blogg:
Jessica Schedvin: Tio myter om skolan

Andra bullar

Andra bullar gäller synen på huvudmän och skolor som inte uppfyller det nationella kraven och målen. Bara under december månad har Skolinspektionen gjort föreläggande om vite på tio stycken. Både huvudmän och enskilda skolor.
Bara i Göteborg har fyra skolor fått beslut om vite under december om de inte uppfyller kraven i besluten. Det är en oroande utveckling att huvudmän inte lyckas med sitt uppdrag. Allvarligast är Göteborg som framskymtar med en otydlig organisation av skolorna. Göteborg saknar en central politisk nämnd som sköter skolfrågorna. Det har man skjutit ut på stadsdelarna. Stadsdelarna verkar sedan ha högst olika syn på hur skolorna ska skötas. Denna konstruktion fanns i Stockholm en gång i världen med känt resultat. Därför centraliserade man skolorna till en central utbildningsförvaltning. Malmö har gått en liknande väg.

Den största bristen i hos de offentliga huvudmännen är hur man följer upp och analyserar skolors resultat enhetsmässigt. Framför allt saknas en diger kunskap om hur skolorna förhåller sig mot nationella mål. Om jag minns rätt är det hela 9 av 10 huvudmän som saknar ett eget systematiskt kvalitetsarbete (skollagen 4 kap 3 §). När jag själv hjälper huvudmän som hamnat i detta läget är det en kombination av okunskap och oförmåga att se strategiskt på de beslut man ska ta. Nämnd och styrelse saknar oftast ett strukturerat och dokumenterat sätt att planera, följa upp och utveckla förskolorna och skolor. Man har för lätt att se från ovan och trycka ned budgetar i skolan. Man har dessutom dålig koll på att de investeringar och resurser man sätter till ger avsedd effekt.

Därtill saknas en koppling mellan enheterna i förskolan och skolan och dess behov och de resurstilldelningssystem som finns. Skollagen sätter krav på att åtgärder (skollagen 4 kap 7 §) ska bygga på utbildningens behov utifrån enhetens verksamhet. Det är här Skolinspektionen skjuter in sina beslut på just bristen på uppföljning och analys. Det gäller både individresultat, processresultat och strukturfunktion.

Vi får hoppas det blir bättre under 2016 på vitesfronten mot huvudmän som inte uppfyller kraven i skollagen. För det vore intressant att se om de föreläggande om vite som görs faktiskt ramlar ut som faktiska betalningar. Än har det inte skett vad jag känner till.

För övrigt anser jag bristerna hos huvudmännen drabbar eleverna i slutändan. Man missköter det kompensatoriska uppdraget skolan har.

Media GP
Lärarnas Nyheter

måndag 28 december 2015

Kostar på att tänka till

Kostar alltid till att tänka utanför invanda mönster och metoder. Gäller speciellt inom förskoleverksamhet i kommunal regi.
Ett lysande exempel från Malmö är med en fristående förskola vars ägarna ger sin syn på anställning och arbetsvillkor. På den förskolan har man satsat på bra grundbemanning, medarbetarna är med att fattar beslut för att få tid till planering och dokumentation, hälsovård, stresshantering, kommunikation, mm. De senare faktorerna innebär mindre sjuktal och därmed mindre kostnader för vikarier mm.

Fråga inställer sig om detta är möjligt i en politiskt styrd förskola? Offentliga förskolor på kommunal basis har lika stor möjlighet att organisera verksamheten på liknande sätt. Skolinspektionen har tolkat hur förskolechefernas ansvar ser ut utifrån skollagen. Där står bland annat:
I kommunala förskolor finns också möjlighet för en nämnd att delegera viss ytterligare beslutsrätt till förskolechefen. Det rör beslut i frågor om exempelvis anställningar, inköp, upphandlingar och mottagande i förskola.
Det innebär i praktiken att kommunen kan flytta ned ansvar och befogenheter till förskoleenheten. På detta vis förverkligas skollagens ansvarstilldelning där förskolechefen har ansvaret för den inre organisationen på enheten. Enligt Skolinspektionens tolkning är det:
Förskolechefen ska särskilt verka för att utbildningen utvecklas. Förskolechefen har ansvar för att besluta om sin enhets inre organisation. Dessutom ansvarar förskolechefen för det systematiska kvalitetsarbetet, formerna för barns inflytande, föräldramedverkan samt kompetensutveckling för personalen. (skollagen 2 kap 9, 10 §§).
Om den politiska nämnden (huvudman) är framsynta skapas delegationsordningar på ett sätt att besluten om den dagliga verksamheten flyttas ut på enheterna. För det är där man vet hur vardagen bäst fungerar. Ska besluten filtreras genom förvaltningen med detaljstyrning blir det fel. Både rent verksamhetsmässigt som legalt.
Förskolans pedagogiska uppdrag styrs ytterst av läroplanen. Den ska tillämpas på varje enhet i en målstyrd kontext. Varje enhet har sina metoder och pedagogiker för att realisera utveckling och lärande. Då går det inte med centrala direktiv att styra vardagen. Därtill har inte tjänstemän på förvaltningen den kompetens som fordras för att ha synpunkter på den pedagogiska vardagen.

För övrigt anser jag att förskollärare och barnskötare är de viktigast resurserna för att skapa en förskola som fokuserar barnens utveckling. Barnen ska alltid stå i centrum.

Media Sydsvenskan
Källor:
Skollagen (2010:800)
Förskolechefens möjlighet att delegera och förskolans organisation,  Informationsblad Skolinspektionen


söndag 27 december 2015

Den röda hinnan

Det finns lobbyister och lobbyister. En med blå hinnan en med röd hinna. När man läster Daniel Suhonen bok Partiledaren som kom in i kylan får man den röda hinnan att blänka. I en rafflande samhällsanalys i avsnitten Den nya politiken (s 345 pocket) och Från Saltsjöbaden till Almedalen (s 349 pocket) får läsaren sig till livs en analys om hur näringslivet äter sig in i politiken.
En beskrivning om in ätande från Timbro och Svensk Näringsliv hos Moderaterna. Bland annat skriver Daniel Suhonen:
Grundproblemet är strukturellt och har drivits fram av näringslivets intresse att tränga in och göra marknad av offentlig sektor. Stora värden står på spel. Bara 2011 tog man ut 9 miljarder i vinst i välfärdsverksamheter. Men det handlar inte bara om vård, skola och omsorg. Totalt stod i Sverige kommuner, stat och landstings köp från privata företag för 770 miljarder kronor under 2013. Räknas även köpen från statliga och kommunala bolag in landar köpesumman över en biljon kronor per år, en fjärdedel av svensk BNP. (s 349 pocket).
En intressant analys. Den pekar på något fundamentalt annat i debatten om vinster i välfärden. Det är är inte bara vård, skola och omsorg som skapar vinster i välfärden. Ta bara alla vägbyggen, järnvägsbyggen och bredbandsbyggen. Även dessa är välfärdstjänster som ger vinst i välfärden för de företag som tillhandahåller dessa tjänster.

Den röda hinnan skiftar dock färg när Daniel Suhonen som chef och lobbyist på den fackliga tankesmedjan Katalys uttalar sig i Expressen och andra debattforum. Då är de den del av välfärden som gubbarna oftast hanterar borta. För då har vi den gamla välkända välfärdspolitiken av S och LO märke. Då går det inte ann att behäfta dem med krav på avsaknad av vinst. Lika lite som att det offentliga åter ska bygga vägar, järnvägar och bredband. Det skulle se ut om Trafikverket både vara en föreskrivare och en producent. Ungefär som det var under Vägverkets, Vattenfalls och Banverkets tid.

Samtidigt har jag inte lyckats få klart för mig vad den röda hinnans debattörer och politiker menar med vinst i välfärden. Vad är vinst? Om vi för en stund ska försöka mig på att definiera vinstbegreppet ur ett företagsekonomiskt perspektiv. Menar debattörerna något av följande vinstbegrepp:
  • Bruttovinst (Intäkter - kostnader)
  • Resultat före avskrivningar (efter avdrag av övriga externa kostnader)
  • Resultat efter avskrivningar
  • Resultat efter finansiella intäkter och kostnader
  • Resultat före skatt
  • Reavinst vid försäljning
Alla utom den sista är hänförd till finansiering via skatteintäkter och borde vara de mått man mäter vinst på. Det innebär att vinsten är det som blir kvar när alla kostnader för rörelsen är tagna. Ställs denna vinst i relation till omsättningen ligger rörelsemarginalen på normala storheter för en verksamhet mellan 4 - 8 procent.

Så det här med vinst i välfärden är ett tveeggat svärd. Dels ur ett genusperspektiv. Dels ur ett rent ekonomiskt perspektiv. Så länge debatten fokuseras på ett driftbegrepp som inte bygger på fakta är det skär ideologi med en röd hinna. I så fall lika skadlig som all maktutövande av olika eliter. Den röda S-märkta har historiskt delats mellan politiken och näringslivet. Markus Wallenberg lär ha sagt att Tage Erlander var chef för den offentliga sektor (s 349 pocket). Jag gissade att Dodde såg sig själv som chef för den privata sektorn.

För övrigt anser jag att skattemedel ska användas så effektfullt som möjligt. Det finns inget självändamål med att driva verksamhet i offentlig regi.

Media Expressen
Källa:
Suhonen, Daniel (2014) - Partiledaren som klev in i kylan, Leopard förlag    

fredag 25 december 2015

Tanken och förmågan - nyckeln i kunskapssamhället

Kunskapssamhället sägs var det nya samhället långt bort från industrin för att skapa välståndet. Om vi för en stund stannar upp och funderar på detta så krävs lite tankemöda för att fundera på vad står begreppet kunskap för. I grundskolans läroplan Lgr11 pratas om kunskap och lärande. Lärandet är något som varje individ måste göra. Inget som en lärare kan plocka in i elevens huvud. Redan där inträffar en begränsning rent biologiskt. Genom biologins nyckfullhet och hjärnans funktion skapas olika former av hinder. Ovan på detta att kunskaper inte är ett entydigt begrepp. Kunskaper kan vara fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet.
Om vi börjar att fundera på hur utbildningen kan bidra med humankapitalets utveckling låt oss för en stund fundera över följande inlägg av Johan Eklund (SvD 24 december 2015):
Vid en diskussion om arbetsmarknaden är det lätt att göra misstaget att se arbetskraften som ­något homogent. Så är naturligtvis inte fallet; kunskaper, förmågor och kompetenser – humankapitalet – skiljer sig åt mellan olika individer. Human­kapital består av en uppsättning färdigheter och kunskaper vilka gör individen produktiv och förmögen att arbeta. Långt ifrån alla dessa förmågor går att förvärva genom utbildning. Alla former av utbildning är inte heller förenade med uppbyggnad av humankapital, vissa bör i stället betraktas som konsumtion.
Om vi relaterar humankapitalet till detta som ska bidra till välståndet måste man fundera över vad är det för kunskaper i skolan som är viktiga. Vi har givetvis basfärdigheter som läsa, skriva och räkna. Dessa är fundament för övrig vetskap. Men dessa basfärdigheter måste ständigt tränas för att hållas vid liv. Om vi då svänger över till utbildningens nytta för arbetsmarknaden och humankapitalet måste funktionssättet ändras. Logiken i industrisamhället måste göras om. Det är här det skär sig i den politiska ideologin. Den generella välfärden med ihop tryckt lönespridning fungerar inte i ett kunskapssamhälle.

Om Nybyggarsverige 2.0 ska bli en realitet måste utbildning löna sig. Här har Sverige ett problem. Om välståndet ska bygga på entreprenörsanda i detta samhälle är det två saker som måste ske. Utvecklingen av den digitala arena måste skapa nya former. För genom denna utveckling ändras arbetsformer och informationsspridningen. Kunskap i digitaliserad form blir mer en fri nyttighet. Här kan vi bara studera mediehusen och deras problem med en affärslogik som bygger på det fysiska sättet att distribuera kunskap. Eller ta bara det här med Kodakmoment. Kodak är ett minne blott medan vi aldrig till förn publicerar så många digitala Kodakmoment på sociala medier genom våra smartphone.

När logiken ändra våra livsmönster och sättet att framställa varor och tjänster är det viktigt att inse att det inte bara är humankapitalet som spelar roll. Leif Edvinsson var tidigt ute med att definiera begreppet intellektuellt kapital.
En verksamhet, oavsett om det är offentlig eller privat, består av de pengar som behövs för att driva verksamheten som människorna i den. Av figuren ovan ser ni att utöver det förgängliga humankapitalet innehåller det något som kallas strukturkapital. Jag brukar ställa frågan när jag håller utbildningar eller rådgiver en tjänsteverksamhet: Vad händer om humankapitalet går ut ur dörren på kvällen och inte kommer tillbaka dagen därpå?

Problemet med att ha alla verksamhetskunskap i huvudet är uppenbart. Inte nog med att humankapitalet över tid kan förstöras hos individen genom sjukdom eller andra funktionsnedsättningar i hjärnan är det direkt farlig när någon av nyckelspelarna inte dyker upp i verksamheten igen. Hur många tjänsteföretag eller för den delen industriföretag med stort kunskapsinnehåll har inte dukat under av just den anledningen. Därför är det livsavgörande att bygga upp strukturkapitalet i verksamheten som stannar kvar efter fem.

Skandia är ett tydligt exempel på både hur illa det gick och hur viktigt att bygga struktur var. Flera av de bolag som kraschade på 90-talet och som sedan överlevt byggde struktur för att överleva. Då är det viktigt att inte bara fokusera kundkapital utan också sättet att organisera verksamheten. Hur för vi in nya tankar i verksamheten och hur ser vi till att skapa flödet i verksamheten. PJ Anders Linder skriver just om kunskapen i en krönika i GP:
Vi vill ha ett Kunskapssamhälle, började allt fler människor tänka. Men varför bryr vi oss då så lite om just kunskaperna och så mycket om allting annat som har med skolan att göra? - See more at: http://www.gp.se/nyheter/ledare/gastkronikor/1.2936446-linder-ar-en-annan-framtid-for-skolan-mojlig-#sthash.n6WhnBUi.D6gUlPvL.dpuf
Vi vill ha ett Kunskapssamhälle, började allt fler människor tänka. Men varför bryr vi oss då så lite om just kunskaperna och så mycket om allting annat som har med skolan att göra? - See more at: http://www.gp.se/nyheter/ledare/gastkronikor/1.2936446-linder-ar-en-annan-framtid-for-skolan-mojlig-#sthash.n6WhnBUi.D6gUlPvL.dpuf
Vi vill ha ett Kunskapssamhälle, började allt fler människor tänka. Men varför bryr vi oss då så lite just åt kunskaper och så mycket om allting annat som har med skolan att göra?
Det är nästa del i hur vi ska bevara och utveckla kunskapens innehåll hos kommande generationer. En del i denna "överföring" är också förmåga att generationer emellan hitta sätt att digitalisera erfarenheter och kunskaper. Att göra den begriplig och tillgänglig för vidareutveckling.

Dessa tankar har jag funderat på under julen 2015. Låt oss vidareförädla detta med kunskaper och förmågor och sättet att organisera samt distribuera dem. Industrin kommer att finnas kvar och utvecklas, men på ett nytt sätt. När jag för drygt 20 år sedan frågade människor i industri varför de var intresserade av tjänstekvalitet fick jag till svar: de varor vi framställer innehåller mycket kunskap. Det tydliggjordes för mig när jag hade förmånen att se in i en av Sveriges kronjuveler. Noterade att en lastbils värde bestod till 80 procent av förpackad kunskap. Detta kunskapsinnehåller har inte minskat över tiden.

Så låt budskapet skalla: Mer kunskap till välfärden. Hög tid att bryta upp existerande välfärdsmodell för att till fullo få utväxlingen i kunskapssamhället.

Media SvD, GP
Wikipedia:
Kunskapssamhället  
       

onsdag 23 december 2015

God Jul

Så har julen kommit med stormsteg. Vart tog tiden vägen. Många har tankarna varit. Orden har satts på pränt på min blogg. Mycket har handlat om skolan. Den viktiga för vår välfärds framtid. En del boktips har det blivit, som kanske ges möjlighet att sätta tänderna i under julen. Några politiska tankar och analyser har också sett dagens ljus på min blogg.

Nu tar jag och växlar ned med lite julfrid. Får tillönska alla som på ett eller annat sätt följer mig en fröjdefull god jul.

söndag 20 december 2015

Avslöjandet om politiken kurvara sig

Opinionsmätningar eller köksbordstyckande som Birger Schlaug brukar kalla denna typ av mätningar för har presenterats av SvD/Sifo. Kan hålla med honom om hysterin att ständigt sträcka ut handen för att se hur dagsaktuella frågor påverkar de politiska partierna.
Ensidigt fixering vid opinionssiffror som procentsatser av valmanskåren är föga intressanta. Det är först när man börjar studera trender i siffror som det börjar bli riktigt intressant. Några sådana finns i den senaste opinionsundersökningen presenterad av SvD/Sifo.

En intressant jämförelse är hur män respektive kvinnor ser på S och SD över tiden. Den dominerande trenden är att kvinnor är stabilt röda medan män har en stabilt uppåtgående trend mot bruna hållet. De senaste mätningarna visar att hela 24,73 procent män kan tänka sig rösta på SD. Hela 6,8 procentenheter har flyttat sig från S till SD för männen. För kvinnorna har en marginell förflyttning gjorts med runt 3 procentenheter. Här har LO-kollektivet ett problem med stor andel män som är sympatisörer med SD.

Tar vi relationen män och kvinnor i valmanskåren kopplat till partier noteras intressanta skillnader. För M är det drygt 3,6 procentenheter mer män som sympatisera med partiet än kvinnor. För de övriga Allianspartierna är kvinnorna ca 1 procentenheter högre än männen. Tittar vi på de rödgrön är det övervägande kvinnodominans i valmanskåren. MP har 3,3 procentenheter, S har 7,79 procentenheter och V har 1,89 procentenheter mer kvinnor som sympatiserar. Slutsatsen av det måste bli att kvinnor är mer vänster än höger i valmanskåren. Extra pikant blir det när man studerar relationen i SD. Där är det hela 12,3 procentenheters övervikt åt det manliga hållet.

Ytterligare intressanta trender är hur valmanskårens politiska hemvist är i olika åldrar. Där kan man notera att S lever på fornstora dagar. Det är hela 36,3 av pensionärerna som sympatiserar med S. Ett momentum för ett gammalt statsbärande parti. Deras väljare är döende och därmed partiet. För om sanningen speglas av de yngsta 18-23 är det endast 19,4 som sympatiserar. En differens på 16,9 procentenheter. Är det så att den generella välfärden inte spelar lika stor roll för välfärdens barnbarn som deras mor och far föräldrar? Är det så att det jultal som Stefan Löfven höll vid Nobelmuseet tillhör gårdagens samhälle. Ett samhälle som effektivt exkluderar de som inte är innanför. Talet om att inte dela upp samhället i A och B kan låta förrädiskt bra. Men hur i all sin dagar ska de som kommer till Sverige någonsin komma in i värmen. Alla har vi börjat någonstans. Förr i världen fanns det enkla ingångsjobb oavsett om man bara hade grundskolan bakom sig eller var akademiskt utbildad.

Med den medvetna ihop tryckande av lönestrukturen som gjorts under åren har incitament och drivkrafter försvunnit för den stora delen av medborgarna. Är det så vi vill ha det?

För ser man på blocken över ålderspyramiden överlever rödgröna i de yngre åldrarna tack vare MP. Detta svänger dock när vi kommer till 30-49 årsgruppen. Där är Alliansen störst med hela 42,8 procent av valmanskåren.

Mycket intressant kan man se när man tittar på siffrorna över våra politiska val. Men ett som lyser igenom är att det inte är samma stabila valmanskår som förr i världen. S valmanskår dör ut. MP möjliga tillväxt genom hög andel i unga år. På Allianssidan finns inga enhetliga trender. Det politiska landskapet är inte entydigt. Det intressanta är dock om någon av blocken lyckas skapa framtidsbilden av Sverige. Folkhemsbilden är utdöende. När kan vi se någon presentera Nybyggarsverige 2.0 som välfärdstat?

Media SvD1, SvD2       
 

lördag 19 december 2015

Ämnesbetyg och progression

Stress och kursbetyg som sållningsfaktor verkar äntligen få regeringen att fundera på nyttan med ett gymnasium byggt på kurser.
Vet inte om jag själv skulle orkat uppför trappan till Rinmansgymnasiet om man ständigt skulle tänkt på slutbetyg i varje matematikkurs eller för den delen andra ämnen. Det var tuff nog att studera och hantera hormonstormarna. Därför tycker jag det är en välgärning att Aida Hadzialic ger gymnasieutredningen i uppdrag att studera för- och nackdelar med ämnesbetyg. Hon skriver på DN Debatt:
Så gott som varje gång jag besöker en skola kommer frågan om betygen och betygssystemets utformning upp. Många elever berättar för mig att de upplever att det nuvarande betygssystemet bestraffar dem för det de inte kan, snarare än att belöna dem för det de kan.
Nuvarande ordning är rätt orimlig. Hur ska man som 16-åring på höstterminen år 1 förstå att man får ett slutbetyg i t ex matematik som kommer att påverka möjligheten att avlägga gymnasieexamen tre år senare. När jag själv tittar på mina matematikböcker var det många häften kopplade till årskurs och utbildningsinriktning. I mitt fall NT (Natur och Teknik). Hittar jag bar på år 3 fanns det sex häften utgivna av Hermods. De sex häftena behandlade storheter som komplexa tal, differentialekvationer, vektorfunktioner, primitiva funktioner och integraler, talföljder, kombinatrik och sannolikhetslära. Ta bara det här med kombinatorik, "på hur många sätt kan man...". En del av den sköna logikens lagar. Matematik är inte bara beräkning utan snarare logisk tänkande för att hitta alternativa vägar till att lösa ett problem. För att du ska lyckas med detta måste du haft en progression i kunskapen. Det har man inte som normal 16-åring.

Aida Hadzialic säger också:
Kritiken handlar bland annat om att de motverkar ämnesfördjupning, att de orsakar stress och att de gör att fler hoppar av gymnasieskolan i förtid. Vidare är många kritiska till att betygen i för hög utsträckning påverkas av elevens sämsta prestation vilket gör att betygen upplevs som bestraffande.
Ämnesfördjupningen är avgörande för kunskapsutvecklingen. Läser man ett program på gymnasiet som är inriktat på teknik och naturvetenskap är det avgörande att förstå sambandet mellan ökade krav i matematiken och dess tillämpning i tekniska ämnen. Då går det inte att snuttifiera ämnen med kurser.

Säkert finns det olika vägar att lösa undervisningen på gymnasiet. Det vore bra om man ser över kurserna och helst slopar dem och återinför ämnesundervisning. Per Måhl tar upp i sin krönika i Skolvärlden att kursbetygen ska ersättas med ämnesbetyg. Dock håller han kvar vid kurser. Det blir snarare en tekniks beräkningsgrund för slutbetyg med hans förslag till ämnesbetyg. Om det är en lycklig väg framåt kan man fråga sig.

Helén Ängmo får lite till att lägga sin panna i djupa veck för att se hur hon ska lösa uppdraget. Den som lever få se. Men det viktiga är att att inse att progressionen är avgörande för all kunskapsutvecklingen.

Media DN, http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2015/12/21/minister-oppnar-amnesbetygens-aterkomst
Skolvärlden
Blogg Pluraword:
Studentens lyckliga dagar  

söndag 13 december 2015

Köttberget checkar ut

Missvisande pratas det om köttberget. Per Nuder hamnade lite fel i sin beskrivning av rekordgenerationen.
Fakta borde ha varit på plats när den fd finansministern pratade om köttberget. Nu är det så att alla som är födda under 1940-talet inte tillhör rekordgenerationen. Det är efterkrigsbarnen som föddes mellan 1945 - 1954 som är köttberget.
Personerna på bilden är de 40-talister som föddes efter kriget.  Alla med en bakgrunder som inte betecknades medelklass. Själv tillhör jag den senare delen av rekordgenerationen född 1952. Mitt ursprung på mödernet är småbrukande arrendebönder på Eriksbergs gods i Sörmland och fattiga västerbottniska inlandsförhållande.
   Bilden är tagen av farfar och farmor 1926 med min blott 2-åriga far i farfars knä. En lycklig familjebild som skulle gå i kras 1936 i den stora flottningsolyckan i Ormsjö där min farfar drunknade. Familjen splittrades och far tog sig ned till Sörmland.

De som var föräldrar under 1940- och 50-talet tillhörde landets begåvningsreserv som aldrig haft en levande chans att skaffa sig utbildning. Företrädesvis fanns de inom industrin som skapade välståndet vi har idag. Vi som hade "turen" att födas in i rekordgenerationen med föräldrar som tillhörde begåvningsreserven och skapandet av en skolan som finansierades med allmänna medel fick den gyllene möjligheten att göra klassresan.
Klassresan var inte lika tjusig som dagens klassresor som prins Daniel eller prinsessan Sofia gjort. Men många av oss arbetarungar fick möjligheten att förverkliga en bildningsresa. Från läroverk eller gymnasium till akademiska studier. En resa som jag är tacksam att få gjort. Där kunskapen var i fokus på ett annat sätt än i dagens skola. Där matematik var ett språk i sig. Där framgång och teknik spelade en stor roll. Kanske främst för att jag växte upp i en industristad som Eskilstuna. Där tedde det sig naturligt att vi grabbar skulle bli ingenjörer. Många av mina ungdomsvänner blev just det och befolkade ortens industrier. Andra, som jag, flyttade på oss. I mitt fall till huvudstaden och KTH.

I den här resan finns det några lärare som betydde mycket för mitt studieintresse. Min mellanstadielärare Ulla Sydegård på Slottskolan som yttrade de bivingade orden: han kan bara han vill.
Via mina lärare på Rinmansgymnasiet. Professorer och universitetslektorer på KTH som matematikläraren Leo Ullemar och professor Arne Elmroth. Utan dessa hade jag säkert inte haft drivet att skaffat mig akademiska examen och betyg i teknik, ekonomi och juridik.

I Nobeltider är det speciellt roligt att naturvetenskapen höjs till skyarna. Men jag håller definitivt med Alice Teodorescu:
På Nobeldagen spelar det ingen roll vem du är, varifrån du kommer eller vilken Gud du tillber. Det enda som spelar roll är vad du har gjort. Meritokrati i sin renaste form.
Så min vision är att oavsett vilka förutsättningar du har ska skolan ge de verktyg som varit viktigast för mitt livslånga lärande. Logisk tänkande via matematiken kombinerat med kritiskt tänkande. Med dessa två studietekniker är det möjligt att skapa ny kunskap byggd på fakta.

Media Gp

lördag 12 december 2015

Pedagogisk promenad - se med egna ögon

Grundläggande ledarskapstänk inom Toyota är "genchi genbutsu" - se med egna ögon. Ingen kommer upp till högsta ledningen utan att ha kunskap om vardagen på golvet. "Skit under naglarna" är viktigare än akademisk examen.
I min och Hans-Olof Hanselids bok Det pedagogiska kretsloppet - från mål till resultat beskriver vi metaforen för skolan som en verksamhet med Kvalitetshuset - SER-huset. Där är ständiga förbättringar ett kungsord för utbildningen. Problemlösning ska alltid ske där problemet uppstår (s 108).
Till min stora glädje notera jag att Anne-Marie Körling pratar om lära sig att se (s 26-27) i sin senaste bok Undervisningen mellan oss. Hon berättar om sin utbildning i Nya Zeeland till lärare om rumslig medvetenhet och lärande. Detta finns så mycket att läsa av i skolan, klassrummet, gympasalen, aulan och matsalen. Eller varför inte skolbiblioteket.
Både rektorer och lärare borde ha pedagogisk ledning genom att se med egna ögon hur saker fungerar. Det kan vara allt från observationer till auskulteringsprogram. Anne-Marie Körling utvecklade den pedagogiska promenaden i syfte att:
  • se skolan hur den faktiskt gestaltar sig
  • möta den som arbetar där
  • möta eleverna
Flera punkter finns att hämta i boken. Jag skulle också vilja lägga till att varje plats och skola jag kommer till tar jag just detta grepp, att gå och se med egna ögon. Man får snabbt en bild om verksamheten. Är det en organisation som med ordning och reda eller en stökig dito. Hur synlig är informationen. Hur blir jag bemött när jag träffar personer i verksamheten.  Oftast stämmer detta intryck sedan när nulägesanalysen är gjord.

Glömmer aldrig första gången jag började arbete med att utveckla skolor. Året var 2001. När jag besökte Ältaskolan i Nacka fick jag snabbt revidera den bild jag hade om skolelever. De var ouppfostrade ungar som slog i dörrar mm. Den bild jag tycker förmedlas även idag. Döm om min förvåning. Här öppnad grabbar i 12 års ålder dörren när jag kom. Berättade också hur jag skulle ta mig till lokalen samlingen skulle vara i. Ältaskolan hade erhållit Utmärkelsen Svensk Kvalitet 2001.
Inger Wahlström som var rektor för Ältaskolan på den tiden var en av pionjärerna i Sverige på kvalitetsarbete i skolan. Hon var en rektorn som inte håll sig bakom skrivbordet utan hade pedagogiska promenader. Samtidigt var hon tidig med att plocka hem portfolie-metoden från Nya Zeeland till Sverige.
  
Pedagogiskt ledarskap är avgörande för skolan som klassrummet. Både rektorer och lärare måste praktisera att se med egna ögon hur verksamheten fungerar. Låt oss få ett lärande av att se. Börja med pedagogisk promenader NU!

Källor:
Danielsson, Roger J & Hanselid, Hans-Olof (2013) - Det pedagogiska kretsloppet - från mål till resultat, Skoldialogen
Körling, Anne-Marie (2015) - Undervisningen mellan oss - pedagogiska utmaningar, Lärarförlaget

onsdag 9 december 2015

Flykt från utsatta skolor

Flykten av lärare från utsatta områden verkar var senaste trenden. I en artikel i Lärarnas tidning konstateras:
utbildade lärare söker sig i allt högre grad till skolor där eleverna har välutbildade föräldrar.
När jag twittrade och lite tillspetsat skrev att lärarna bidrar till segregationen blev det en twitterstorm. Några kommentarer är:
  • Det fria skolvalet gäller alltså bara föräldrar. Lärare ska inte få välja efter samma princip?
  • Många lärare kämpar år ut och in i utsatta områden innan de ger upp. Vems är ansvaret?
  • Så lärare bör söka sig dit arbetet är som mest krävande? Annars osolidariska?
Tydligen ett känsligt ämne. Givetvis tillhör jag dem som definitivt anser att lärare lika väl som andra yrkesutövare har rätt att välja det jobb man själv vill. Bekymret uppstår i politiskt styrda verksamheter dit skolan hör. Huvudmännen är de som har totalansvaret för verksamheten. Olle Burell (S) skolborgarråd i Stockholm säger:
Så länge vi är fixerade vid avgångsbetygen kommer fler lärare att söka sig till skolor med höga betyg. Vi måste bli bättre på att i stället uppmärksamma skolornas framsteg.
Noterar att det finns skillnader mellan vad politiken uppfattar som problemet och lärarkåren. Från fackligt håll skjuter man in sig på legitimationen. Johan Törnroth, Lf Stockholm:
befarar att det i första hand blir legitimerade lärare som lämnar skolor med alltför hög arbetsbelastning.
Anledning sägs vara deras ökade ansvar för betygssättningen. Säker en anledning. En annan är bristande kommunal ledning och organisation. I Göteborg saknas en kommunövergripande styrning som ställer till problem med ledning och uppföljning. Det är i Göteborg som den största flykten från utsatta skolor sker.

Ska bli intressant att följa hur Skolverkets arbete med de utsatta skolorna med dåliga resultat. Hur kommer det att minska segregationen och få upp kunskapsresultaten? Om det inte hjälper kan man fråga sig vad som behövs för att förbättra resultaten. Ska man gå mot modellen i Malmö som la ned Rosengårdskolan och bussar elever till attraktiva skolor? Eller som Rinkebyskolan en gång stod för genom sin förre rektor som lyckades dra till sig lärare som gjorde att eleverna gick från värstingar till att idag blivit väletablerade samhällsmedborgare. En del av dem dessutom med doktorsgrad. Den som lever får se. Skolan behöver definitivt skapa intressanta pedagogiska miljöer för att få utveckling på arbetsmiljön som kunskapsresultatet.

Media Lärarnas tidning

tisdag 8 december 2015

Styrkraften i skolan

Skolverket har gjort en undersökning över hur det ser ut med tillämpningen av de nya styrdokumenten i skolan.
Det intressanta är att kursplanernas centrala innehåll verkar fått ökad styrkraft i undervisningen. Utredningen kommer fram till följande:
En del i den ökade styrkraften verkar hänföra sig till att kursplanerna nu föreskriver ett obligatoriskt centralt innehåll som undervisningen måste behandla. Det handlar då inte om en målstyrning av verksamheten, utan en styrning av processen. Till målstyrningens bärande idéer hör en frihet i medlen att uppnå målen. Begreppet likvärdighet vilar på samma idé om att olika vägar kan leda till samma mål.
Samtidigt verkar lärarna var missnöjda över att friutrymmet har minskat. En insikt de borde haft redan 1994 när Lpo 94 kom. Läroplanerna innehåller riktlinjer för undervisningen (processen) som lärarna bort haft kunskap om. Tyvärr fick man då för 21 år sedan ingen sådan kunskap.

Noterar också att det verkar skralt med kunskapen om skolans styrning i de politiska leden. I Göteborg verkar det mest oroande med kommunalrådet förskolan som tror att det enda styrdokumentet är den kommunala budgeten. Budget är viktigt men resurstilldelningssystem ska bygga på skolenheternas behov och inte en budget i balans.

Den fundamental kunskap man kan vänta sig av det politiska systemet i kommunerna är kunnandet om hur lagar fungerar och griper in verksamheten. Skolans yttersta styrdokument är skollagen. Den gäller före lagar som kommunallagen. Speciallagar tar alltid över allmänna lagar. Därmed är det kommunala självstyret begränsat när det gäller skolväsendet. Skollagen skiljer på begreppet utbildning (verksamhet) och undervisning. Den senare är ett förhållande med de statliga styrdokumenten kommunpolitiker inte har någon makt över. Däremot har kommunen på strategisk nivå det övergripande ansvaret för verksamheten och det är där styrkraften ska sättas in.

Källa:
Skollagen (2010:800)
Skolreformer i praktiken, Skolverket

lördag 5 december 2015

Rektor att leda kunskaporganisationer

Kunskapssamhället kräver annan typ av ledarskap. I det samhället vi lever i är kunskap viktigare än resurser. Den som har kunskap får makten i offentlig verksamhet och organisationer. Trots att de är politiskt styrda. Rektorer måste då ha förmågan att förena utbildningen med förmågan att utveckla medarbetarnas professionella kompetens.
Rektorsrollen blir viktigare. Då kan den inte förknippas med hur den var förr i världen med tjusiga attribut som på bilden ovan. Kanske ska de vara mer som allas vår Linda, rektorn som lyckades lyfta Ronnaskolan i Södertälje.
Ett antal repliker har kommit på Näringslivets forskningsberednings debattinlägg. Ett inlägg från Lärarförbundet som pratar om att rektorer snarare flyr från administration. Från några organisationsforskare som säger så här:
Professionell verksamhet karaktäriseras i hög grad av autonomi, det vill säga på att vi litar på att de professionella arbetarna – i detta fall lärarna – kan och vill genomföra sitt arbete med hög kvalitet. 
Vilket i sig bygger på mycket hur privata kunskapsverksamheter fungerar som tidningsredaktioner, konsultföretag och mäklare. Men där ordet autonomi inte innebär att medarbetarna har fritt valt arbete. Skolan är som en teater. Teaterföreställningen är hårt uppstramad med struktur och dokumentation. Ta bara sådana begrepp som manus, dekor, musik och kostymer. Allt viktigt för att föreställningen ska gestalta  pjäsen. Men trots detta är varje föreställning unik.

Två ytterligare repliker har kommit. En från Camilla Waltersson Grönvall (M) som tar upp att det behövs ytterligare en utredning som styrningen. Man undra om M inte läst professor Olof Johanssons utredning Rektor och styrkedjan. Däremot poängterar hon detta med lärarledarskap:
Ledarskapet i skolan och i klassrummet är en avgörande faktor för att eleverna ska nå kunskapsmålen.
Däremot säger den fjärde repliken från Daniel Suhonen m fl med bestämd uppfattning att:
det som avgör en skolas resultat är inte rektorn utan skolans elevsammansättning. En rektor på en skola med de sämsta resultaten kan mycket väl ha gjort ett bättre jobb än en rektor på en skola med toppresultat.
En negation som heter duga. Om du har en duktig rektor på en skola som ger sämre resultat är inte en duktig rektor. En duktig rektor har alltid förmågan att få skolan att fungera. Se bara på Rinkebyskolan i Rinkeby, Stockholm, och dess förre rektor. Han hade förmåga att knyta till sig duktiga lärare. Ta bara berättelsen om Stavros Luca. Elever som han hade, trots elevsammansättningen, gick från värstingar till att idag ha höga akademiska examina. Detta i ett område som är starkt behäftat av utanförskap.

Det måste vara andra saker som gör att ledarskapet lyckas. Låt oss se vad forskningen säger om effektiva skolor. Om rektor är fysiskt och själsligt närvarande med god insyn i lärarnas vardag skapas något. Ledarna och lärarna samverkar där runt de pedagogiska utvecklingsfrågorna och ledarna förankrar sina ställningstaganden hos personalen innan ett beslut fattas.

Sammanfattar vi forskningen säger den följande:
  • Rektorn är närvarande i lokalerna och har en "High personal profile" i skolans aktiviteter.
  • Rektorn har ett gott kollegialt samarbete med andra mer erfarna rektorer.
  • Rektor är tydlig i sitt visionära ledarskap och har förmåga att konkretisera visioner och mål som lärarna också accepterar och arbetar efter.
  • Rektorskapet är tydligt, didaktiskt och pedagogiskt inriktat.
  • Rektor har en nära samverkan med lärarna och har god insyn i lärarnas vardag.
  • Rektor förankrar sina ställningstaganden hos personalen i högre utsträckning innan ett beslut fattas.
  • Rektor har positiv förväntan på lärarna i deras utvecklingspotential.
  • Rektor stöttar lärarna i sitt arbete med elever, föräldrar och i sitt pedagogiska utvecklingsarbete.
Sammanfattningen ovan korresponderar väl med det jag inledde inlägget med. Det fordras att rektorer både kan driva utbildningen (=verksamheten) och samtidigt ha förmåga att utveckla skolans medarbetare.

Media DN1, DN2, DN3, DN4
Lärartidningen
Tidigare blogginlägg Pluraword:
Rektor, att vara - att inte vara
Makten och härligheten över skolan
Källor forskning:
Hultman Spindlar i känsliga nätverk (1998)
Mortimore m.fl. School matters (1995)
Persson Skolkulturer (2008)   

 

onsdag 2 december 2015

Makten och härligheten över skolan

Makten och härligheten över skolan är inte i första hand förvaltningens. Skollagen definiera bara två delar i skolan:
  • Huvudman = kommunfullmäktige och utbildningsnämnd
  • Förskolechefer och rektorer = chefer för en förskoleenhet eller skolenhet
Det är det centrala att känna till. Förvaltningen är bara en springpojke åt politiken. Samma gäller i fristående skolor. Där är styrelsen lika med huvudman och bolagets VD bara verksamhetsgenomförare. Rektorer är den pedagogiska verksamhetens genomförare. Så både skolchefen och VD har oklara roller ur skollagens synvinkel. Saken krånglas ytterligare till av att skollagen är en speciallag som står över alla allmänna lagar som kommunallagen och aktiebolagslagen.

Med detta sagt vill jag spinna vidare på det intressanta inlägget om rektorers ledarskap som Näringslivets forskningsberedning tagit fram och behandlas i ett debattinlägg på DN Debatt 151202.
Debattörerna lägger fram tre punkter för att ge makt och ansvar till rektorerna. Under punkt ett pratar man om de hierarkiska nivåerna från kommunfullmäktige ned till rektorn. Det intressanta är att antalet beslutsnivåer behöver minskas. Dock verkar kunskapen hos Näringslivets forskningsberedning om Skollagen (2010:800) vara bristfällig. Skollagens 2 kapitel 10 § slår fast att: Rektorn och förskolechefen beslutar om sin enhets inre organisation och fattar i övrigt de beslut och har det ansvar som framgår i denna lag eller andra författningar. Det som brister är inte att rektorer har lagen på sin sida. Lagen ger redan idag den makt och ansvar som efterfrågas. Problemet ligger som vanligt i politikernas oförmåga att tillämpa gällande lagstiftning.

Under punkt två tar man upp det här med inriktning. I politiska organisationer är det ytterst vi medborgare som väljer våra ombud i riksdag och kommuner. Demokrati har sina fel och brister. Dit hör styrningen av den verksamhet man är satt att förvalta på kommunal nivå. Lutar vi oss åter mot skollagen säger den i 2 kap 9 §: Det pedagogiska arbetet vid en skolenhet ska ledas och samordnas av en rektor. Det pedagogiska arbetet vid en förskoleenhet av en förskolechef. Dessa ska särskilt verka för att utbildningen utvecklas...En ställföreträdare får utses för en rektor eller förskolechef. Åter är det inte brist på legala rättigheter utan en obefintlig tillämpning av regelverket. Delegationsrätten finns redan men tillämpas knappt.

Sista punkten i förslaget nummer tre upp utvärderingen. Utvärdering är en vit fläck på karta i skolväsendet. På Skolverkets och Skolinspektionens konferens i mitten på november förmedlades deras kunskap om bristerna i uppföljningen. Nulägesbeskrivningen av en förskola och skola ska föras på individnivå, processnivå och strukturnivå. De fallgropar som myndigheterna kunnat se är:
  • samlar data från vissa skolformer och verksamheter - dock inte alla
  • svag koppling till nationell statistik
  • begränsad data för att bedöma utveckling
  • svagt statistiskt stöd till rektorer och lärare
Faktabaserade beslut är ofullständiga. Dessutom är det beklagligt att Näringslivets forskningsberedning fokusera på den svagaste kvalitetsindikatorn, betyg. Det säger föga om en skola är bra eller inte i sin undervisning. På konferensen betonade man från myndigheterna att det behövs fler kvalitetsindikatorer. Speciellt på process- och strukturnivå. Det förvånar mig mycket att näringslivsrepresentanterna som undertecknat debattartikel inte med ett ord nämner det de själva ägnat sig åt i sina företag.

Ta Leif Östling, fd VD på Scania, har hela sitt yrkesverksam liv städat Scania. Han har gjort det utifrån tankar från Toyota. Deras tillverkningen bygger på enstycks produktion, göra rätt från mig, rätt till dig, en stabil processgrund som bygger på stabilt normalläge med prioriteten: säkerhet/miljö, kvalitet, hålla tid och ekonomi/kostnad. Om detta har jag och mina kollegor byggt ett Kvalitetshus - SER-huset i vår handbok "Det pedagogiska kretsloppet - från mål till resultat". Det beskrivs bl a i blogginlägget "Tuffa tider".

Vad som behövs är ett nytt ledarskap hos rektorer. Då ska rektoresutbildningen göras om och helst ligga på våra Handelshögskolor. Dessutom behöver skolor fundera på ledarrekryteringen. Med dagens ordning att gå från att vara lärare till att bli rektor är ingen garanti för att man är en duktig ledare. Därför behöver en systematisk inskolning ske på lägre nivå innan klivet tas till ett rektorsjobb.

Många är tankarna om rektorer och skolledningar. Merparten är trots allt brist i kunskap hos den politiska organisationen på kommunal nivå över hur tillämpningen på skolområdet ska gå till. Huvudmannen har ett totalansvar för utbildningen, men det är bara verksamheten (1 kap 3 §). Undervisningen (1 kap 3 §) är en affär mellan staten och lärarna via läroplanerna. När den insikt sjunkit ned kanske vi kan se förbättringar och får en ledarskap som ständigt utvärderar skolan.

Media DN
Tidigare blogginlägg i ämnet:
Tuffa tider 
Kedjan har hoppat av
Slimma överrocken
Källor:
Skollagen (2010:800)
Danielsson, Roger J och Hanselid, Hans-Olof (2013) - Det pedagogiska kretsloppet - från mål till resultat, Skoldialogen

måndag 30 november 2015

Fred till varje pris

Fred till varje pris är inte alltid framgångsreceptet. Tänk om inte Winston Churchill vunnit striden om att fortsätta kriget mot Hitlertyskland. I Knut Stålbergs bok "Två kära ovänner" får jag ny kunskap.
Det visade sig att de konservativa med Lord Halifax och torys ledare Chamberlin försökte skapa fred med Hitler i den vevan Frankrike fallit. En diplomati som inte kommit fram i dagens ljus långt efter andra världskrigets slut. När Frankrike fallit i Nazitysklands händer var det bara två som ville fortsätta kriget, Churchill och De Gaulle.

En fundering är hur skulle Europa sett ut om dessa tvås linje inte vunnit. En fred till varje pris och Nazityskland kanske fortfarande funnits. Hur skulle vi i Sverige förhållit oss? Skulle vi blivit en lydstat? Perspektiven hissnar när man tänker efter. Inte alltid att fred är det bästa i korta perspektivet, på villkor som en diktator styr. Vi vet ju att Chamberlin fredsavtal med Hitler var inte värt bläcket ens det skrevs med.

Tankarna är många såhär drygt 75 år efter Frankrikes fall. Man kan åter notera att det finns en officiell bild. På sådant som hemligstämplats och med tiden lyfts fås nya infallsvinklar i ett historiskt perspektiv. Dit hörde att det var en hårsmån från att Churchill hade blivit avsatt och Storbritannien möjligen varit en fri nation men inte Europa.

Källa:
Ståhlberg, Knut (2011) - Två kära ovänner, Norstedts     

lördag 28 november 2015

"Det löser sig" - synsättet

Skoldebatten tenderar ibland att fokusera den slappa ordningen "det löser sig"-synsättet. Ett synsätt som S haft. Nu verkar det var på väg tillbaka till mer detaljstyrning. Återfallsförbrytare med andra ord. En inte särdeles framgångsrik syn. Om man inte har föräldrar som kan hjälpa barnen är det skolans uppgift.
Min skolfröken svarade min mor följande: Roger kan bara han vill. Mor undrade om jag hade det svårt i skolan. Vilket jag inte hade men tycket det var erbarmligt och tråkigt. Speciellt i kontexten av att ha problem med läsa och skriva. Man betraktades som dum, vilket tärde på självförtroendet. Men jag hade och har en enorm vilja att lära mig nytt. Givet att jag inte hade föräldrar som kund berodde det på mig själv. Detta är i en skola formad av 1946 års skolkommission och 1960-tal.

Alice Teodorescu kommer tillbaka till det här med skolan som den sociala arena som både står för kunskap och social fostran. Hon säger i DNs lördagsintervju (151128):
Det meritokratiska synsättet är en högst liberal värdering, att man oavsett förutsättningar ska kunna ta sig någonstans. Socialdemokratin i Sverige förvaltade det väldigt väl, fram till att man slutade göra det, det beklagar jag.
Det löser sig för dem som får hjälp hemifrån, alla andra behöver ett system som ställer upp de kraven. Därför tror jag att det för sådana som mig och Daniel Suhonen (känd socialdemokratisk debattör), vilket han har sagt i någon intervju, var viktigt med läxor och betyg. Det blev ett sätt att på papperet visa att vi är lika duktiga som alla andra. Det kanske största sveket i den moderna skolan är att vi har gått över till att man ska lära sig och lägga upp sin undervisning själv.
Det här är säkert som att svära i kyrkan. Jag tillhör den generation som mätts sedan första termin i skolan med betyg varje termin. Till och med i "ordning och uppförande". Mig veterligen har jag inte tagit skada av detta mätande. Det gav en tydlig signal att anstränga sig när det behövdes. Debatten och synsätten på undervisningsmetoder och annat har gått över styr. Vad många inte förstår är att skolan inte är en homogen företeelse. En logik styr förskolan där lek-omsorg-lärande hänger ihop i undervisningen. Förskoleklassen är brygga mellan förskolan och skolan. De första 6 åren i skolan har en egen logik. Där är fokus baserad på basalt lärande av läsa, skriva och räkna. Utan dessa färdigheter är allt annat lärande svårt. Har du inte detta blir det svårt högre upp i skolsystemet.

Sverige som har varit ett invandrarland länge har haft möjligheter att integrera de som kommit. Det verkar ha tappats bort på vägen. För det bästa med skolan är just det Alice Teodorescu säger:
Skolfrågan är också högst instrumental i frågor om integration
Låt oss börja bygga en skola som åter lyckades med det som tidigare invandrade svenskar fick. En väg in i det svenska samhället.

Media DN

torsdag 26 november 2015

I sanningens namn

Nora Linde är huvudpersonen i Viveca Sten senaste bok i serien "Morden i Sandhamn". Den som letar efter ett mord i denna överklassmiljö blir nog besviken. Mer fängslande är de berättelse som Viveca spinner i denna bok. En bok om ekonomisk brottslighet, människorov och pedofili.

Boken beskriver starkt också detta med mobbing eller pennalism. Något som sätter ljuset på hur det ser ut och accepteras i vissa samhällsklasser. Viveca väver en spänning om försvinnandet av ett barn, är det barnarov eller mobbing i seglarläget på Lökholmen.

Boken är en bladvändare trots avsaknaden av mord. Men belyser trasiga relationer på ett kittlande och hudnära vis.

onsdag 25 november 2015

Utökade krav i samverkan

Med friskolereformen har det varit lite si och så med samverkan vid övergången mellan de olika skolformerna. Samarbetet som tidigare fanns mellan förskolan, grundskolan och gymnasieskolan när de drevs inom kommunerna var betydande har min kollega berätta. Han säger att övergångarna och samtalen var mer strukturerade och fullödig.

Skolverket har fått i uppdrag av regeringen att komma med förslag till att stärka fritidshem och förskoleklassen i läroplanen. I det sammanhanget förtydligar man även övergången och samverkan för att stärka upp detta i den konkurrensutsatta skolan.
I dagens läroplaner för förskolan Lpfö 98/10 och Lgr11 är riktlinjerna allmänt hållna. Med förslaget från Skolverket till regeringen har kraven förtydligats och skärpts. För förskolan har riktlinjerna skärpts för förskolläraren. Från en riktlinje till två. Förslaget har flyttat uppmärksamheten på behov av särskilt stöd från arbetslaget till förskolläraren vid övergången till förskoleklass och fritidshemmen. Samtidigt läggs tonvikt vid ord som kontinuitet och progression. Utöver det föreslås att arbetslaget samverkar med vårdnadshavaren inför övergångar. Den delen finns inte i nuvarande Lpfö 98/10.

För grundskolan har motsvarande riktlinjer införs ner mot förskolan. Riktlinjerna har ökats från tre till fyra. Riktlinjerna fokuserar på ordet samverkan i dess olika former. Det rör sig om utbyte av kunskaper och erfarenheter om barnet. Vårdnadshavaren får en naturligare del i lärarens samverkan med förskolan och fritidshemmet. Dessutom får läraren krav på sig att uppmärksamma elevens behov av extra anpassningar eller särskilt stöd vid övergången. Ordet kontinuerligt är kungsordet när det gäller samverkan.

Om regeringen antar Skolverkets förslag blir det tuffare krav på samverkan. Kanske en återgång till de former som fanns innan kommunaliseringen och friskolereformen.

Källa:
Skolverket: Förskoleklass och fritidshem
Lgr11, förslag till text om övergång och samverkan, Dnr: 2015:201
Lpfö98, förslag till text om övergång och samverkan, Dnr: 2015:201 

lördag 21 november 2015

Världens bästa förskola - fyrtio år

Världens bästa förskola skapades för fyrtio år sedan. De som politiskt var förgrundsfigurer i dess tillkomst var Birgitta Dahl och Ingvar Carlsson. Ingvar Carlsson var den som var ordförande i Barnstugeutredningen. Redan då diskuterades omsorg eller pedagogik. Ingvar Carlsson var redan från början inne på att det skulle vara en kombo av dem båda.

Birgitta Dahl berättar på seminariet om kampen från sent 50-tal och framåt om kvinnans rätt till en jämställd tillvara där sambeskattning var ett hinder. Hur hon och några S-kvinnor förde kampen mot gubbarna som fått allt på en räkmacka. Ingvar Carlsson berättar om sitt trixande med en karriärhustru och problemet med barnpassningen under dagens arbetetid. I den webbsända seminariet berättar han om vedermödorna hemma i Tyresö. Så småningom byggdes ett dagis nära husknuten.
Nedersta bilden är den vy Ingvar Carlsson sedan kunde se när hans barn var för gamla att gå i förskolan.

Bengt Westerberg berättar om behovet att sätta tryck på kommunerna för att få utbyggnaden av förskolan att fungera. Genom att öppna upp för fler än bara föräldrakooperativ att driva verksamhet. Eftersom behovet av förskolor var så stort lyckades man att skapa en förskola som klarade efterfrågan på platser genom att öppna upp för andra att skapa "Pysslingen" liknade företag. Dessutom började man titta sig runt om pedagogiska metoder. Man tog sig till Italien och plockade hem Reggio Emilia.

Ylva Johansson berättade om arbetet när förskolan flyttat från Socialdepartementet till Utbildningsdepartementet. Om arbetet att utveckla en läroplan för förskolan. En intressant exposé över betydelsen att barn lär sig och kan föra diskussioner vid middagsbordet hemma. Speciellt kanske kring naturvetenskap och teknik.

Det unika med svensk förskola är kombon lek-omsorg-lärande. Med läroplanens tillkomst blev fokuset mer på lärandet. Det förädlades ytterligare genom att läroplanen reviderades 2010 för att gälla från 1 juli 2011. Här har fokuset blivit större på utveckling och lärande i en tematiskt lärande.

Professor Ingrid Pramling Samuelsson, Göteborgs Universitet, tog upp vilka utmaningar världens bästa förskola står inför. En av dem är förskollärarna. De som har en utbildning som inte bygger på läroplanen. Där tycks det vara en dålig förståelse till det uppdrag förskolan har. Själv minns jag vid ett utbildningstillfälle om systematiskt kvalitetsarbete. Några kursdeltagare kom från fristående förskolor. De hade prioriterat omsorgen och inte lärandet eftersom den gamla lagstiftningen inte hade krav på att alla skulle använda en nationell läroplan. Kursdeltagarna räckte upp läroplanen i luften och undrade vad denna skrift var för något? Hur ska vi använda den i vardagen?

Andra utmaningar är att definiera begreppet undervisning i förskolan. Vad är det för något och vilken didaktik är relevant för förskolan. Här kan man fundera en stund på förskolor som bygger på Mulleskolans (I Ur och Skur)- eller Montessoripedagogiken. De har skapat didaktik och undervisningsprocesser för lärandet. Hur kan liknande görs i förskolor som inte har en speciell pedagogik.

Förskolan är den skolform som har mest frekvent kontakt med vårdnadshavarna. En fördel i utvecklingen av lärandet och barnets utveckling. Den samverkan saknas i den vanliga skolan. Den styrkan borde förstärkas. Frågan i detta sammanhang är hur det här med uppföljning, utvärdering och utveckling ska göras i förskolan. Denna del av läroplanen har uppfattats som bara ett fokus på dokumentation och en börda.
Tanken bakom denna del av läroplanen är att försöka skapa struktur och systematik i förskolans utveckling och lärande. I min och Hans-Olof Hanselids handbok har vi praktiskt beskrivit hur detta kan gå till. Med dagens teknik är detta med dokumentation inte betungande. Det finns inte en given metod. Här är det fritt fram för förskolorna att välja den teknik man vill. Det viktiga är innehållet och hur man kan använda den för att utveckla barns lärande och pedagogiken. Vad fungerar och inte? Några dokumentationsmetoder man kan använda är:
  • videodokumentation i lärandet
  • portfolio
  • pedagogisk planering
  • bilder
  • spaltdiagram
  • blogg.
Ytterligare en utmaning är sättet att organisera förskolan. Vilket perspektiv ska man ha? Vems villkor ska gälla? Barnets eller de vuxna. Här kommer frågan om barngruppernas storlek in. Det är kanske inte storleken i sig som är avgörande utan mixen hur man sätter ihop barngrupper. Hur man än ser på barngrupper är det en social arena. En arena där barn ska lära sig att socialisera. Här dyker det vikta momentet kränkningar och trakasserier in. En svår konst att hantera i barns självblivande med vad som kan tänkas vara kräkningar. Vad är goda umgängesformer? Vad får man gör och inte göra mot varandra? Här dyker även skilda kulturer upp i det mångkulturella Sverige och kulturkrockar mellan svensk kultur kontra barns kultur från andra länder. I Kina är lek lika med att vara lat och har inget med lärande att göra ur ett kinesiskt perspektiv. 

Den kanske största utmaningen är dock jämställdheten. Förskolans tillblivelse under sextiotalet var ett jämställdhetsprojekt för att lösa kvinnors rätt till egen försörjning. Då behövde barn tas om hand för att det skulle vara möjligt för kvinnan att förvärvsarbeta. Idag har vi ett annat jämställdhets bekymmer. Den om professionens sammansättning. I barns vuxenblivande är förebilder avgörande. Eftersom barn har två sociala arenor, förskolan och hemmet, behöver de manliga andelen i den sociala arena förskolan öka. Enkönade arbetsplatser har aldrig varit av godo. Därför behöver förskolan utvecklas på samma sätt som samhället på 60-talet fast i omvänd ordning.

Världens bästa förskola står inför stora utmaningar för att behålla tätpositionen. Hög tid att börja vandringen inom de områden jag beskrivit ovan. Hur vill vi att förskolan ska se ut om fyrtio år?

Utbildningsutskottets seminarium den 18 november 2015:
Förskolan 40 år
Källa:
Seminariet 151118
Danielsson, Roger J & Hanselid, Hans-Olof (2015) - Det pedagogiska kretsloppet - ett kvalitetslyft för förskolan, Skoldialogen 

fredag 20 november 2015

Obligatorisk bedömning

Riksdagen beslutade den 19 november 2015 att obligatorisk bedömning ska börja tillämpas i årskurs 1 från läsåret 2016/2017. Lagen träder i kraft 1 juli 2016. Beslutet togs med stor majoritet i riksdagen med 272 röster.
Detta obligatoriska bedömning bygger på att skollagen ger regeringen eller den regeringen utser möjligheter att komma med föreskrifter om hur huvudmannen ska använda bedömningsstödet i skolan. Skolverket har redan idag möjlighet att tillhandahålla bedömningsstöd. Se länk nedan.

Lagändringen omfattar obligatorisk bedömning i svenska, svenska som andraspråk och matematik. Motiveringen från regeringen och utbildningsutskottet är att tidigt fånga upp barn med behov av stöd på ett tidigt stadium. De enda som la en reservation till beslutet var V. De förde som argument att man inte vill påföra ytterligare krav på lärarna. Samtidigt som V argumenterade om att huvudmännen ändå inte kommer att bry sig eftersom det ytterst är pengar som styr.

V ställde sig utanför och röstade på sin egen reservation med 17 röster till ett införande av obligatorisk bedömningsstöd. Övriga 272 röstade bifall till utskottets betänkande och 60 st var frånvarande vid voteringen.

Mer info på följande länkar:
Skolverket: Bedömningsstöd
Utbildningsutskottet: Betänkande

tisdag 17 november 2015

Skolans möjligheter

Skolverket och Skolinspektionen har berört det viktigaste i skolan, ett systematiskt kvalitetsarbete, under sin konferens i november. Den bärande möjligheten är ordet analys. En utmaning för skolan.
Analysens betydelse är viktig. Den bygger på att se samband och mönster som leder till att rätt saker görs utifrån de givna förutsättningar man har. Skolans resurser kostar redan idag mycket pengar. Frågan är vad för effekter vi får av dessa pengar.

Noterar vi huvudmannen (kommunfullmäktige/nämnd/styrelse) och dess nivå saknar nio av tio en analys innan åtgärd. De åtgärder man gör får de den önskade effekten man är ut efter? Här är det inte solklart att de satsade resurserna ger önskat resultat. Men framför allt har huvudmannen aktiv dialog med rektorer och rätt stöd till dem? Är förvaltningen eller bolagsledningen en bromsade eller stödjande funktion eftersom denna enhet inte är reglerad i skollagen.

Bilden ovan har tre mappar. Varje mapp innehåller kraven på vad analyser ska innehålla och vad som ska rapporteras mellan nivåerna. På enhetsnivå behövs analys av hur den samlade gruppnivåns (klass, arbetslag) resultat ser ut. Hur är kvaliteten i beslutsunderlagen både internt och till de rapporter som ska till huvudmannen. På lärarnivån behövs analyser utifrån elev och styrdokument. Framför allt den viktiga analysen som innebär anpassning av undervisningen och vilka utmaningar och stimulans behövs.

Skolans utmaning och möjlighet ligger i att analysera resultaten på individ-, process- och strukturnivån. Utmaningen ligger i att samla data från olika skolformer och verksamheter. Koppla den utgående från nationella mål i skollagen och de skolformsvisa läroplanerna. Den stora utmaningen är att inte bara snegla på analyser på individnivån. Den är säkert bra i relationen lärare och elev. Men säger inte något nämnvärt om processen (undervisningen) och strukturen (rutiner, stöd- och ledningssystem).

Utmaning för skolan ligger i att bygga sina styrkedjor på ett sätt så det finns en styrkedja byggd på någon form av pedagogisk struktur. Ett råd jag brukar ge är att ta läroplanens kapitel två och dess huvudmoment som den gemensamma strukturen. På detta vis underlättas analysen oavsett om du befinner dig på huvudmannanivå eller skolnivå. Processnivån beskrivs lämpligast utifrån ett årshjul som bestämmer aktivitet och rutiner.

Mera tankar kring kring navet i skolutvecklingen det systematiska kvalitetsarbetet har jag skrivit här: Har ni hört det förut och Professionen är stark, men systemet brister.

söndag 15 november 2015

Dumma farbröder

Barn är naturliga när de frågar kring saker som är hemska. Frågan VARFÖR är ständigt närvarande. Speciellt det som inträffade i Paris fredagen den 13 november 2015. Enda rimliga svaret till ett barn som frågar varför gör de så är: Dumma farbröder gör dumma saker ibland.

Mina tankar har idag ockuperats av vad min mor bruka säga. När jag föddes och hon såg mina som spädbarns händer osystematiskt röra sig tänkte hon tanken: Hur kan så små oskyldiga händer senare utföra grymma saker. En omöjlig tanke för min mor. Den tanken slår mig idag. HUR kan det komma sig att terroristerna som en gång var små oskyldiga barn göra så grymma handlingar? Vad är det som gör att det blir kortslutning i hjärnan? Men framför allt hur kan man få in i huvudet att man kommer till paradiset genom att döda andra.

Är inte så bevandrad i islam och dess olika trosinriktningar. Även om de tre världsreligionerna är sprungen ur samma stamfader Abraham funderar jag över ett av Guds tio budord: Du ska icke dräpa. Hur griper det in i självmordsbombarnas gärningar att dräpa andra för att komma till paradiset.

Något måste gått fundamentalt snett när indoktrineringen från salafisterna när de lyckas hjärntvätta unga män och kvinnor att utföra sådana handlingar.

Samtidigt har minnesallén idag rört sig mot den dag jag fyllde 50 år och blev grattad av mor på den spanska solkusten.
Kortet jag fick den dagen var en mycket rörande hälsning från mor till en son. Tårarna rann nedför kinden när jag läste texten:
Från livets första steg
han testar vad han  får.
Han skrapar sina knän
och torkar bort en tår.

Men barkbåten ha gjort
förs ut på öppet hav
när sonen ska bli man
och möta nya krav.

Hans pojkrum blir nu tomt 
för söner är ett lån
och ständig närkontakt
byts ut mot telefon.

Men trots att åren går
och han blir stora karln
förblir han alltid son
och älskad som ett barn.

Det gör det nu också när jag tänker på vad mödrarna till terroristerna utfört sina handlingar i Paris. Är det fortfarande alltid en son och älskad som ett barn?

Smärta, sorg och helig vrede kan man känna över en människas illgärningar. Men som i mobbning är det inte fruktbart att söka vem som utfört handlingen utan söka de strukturer som gör det möjligt. Då som nu gäller det att rasera onda strukturen. Så gjordes när Tredje riket föll, när Sovjetunionen föll och Röda Khmererna föll i Kambodja. Förhoppningsvis kanske vi kan strypa strukturerna kring terroristerna genom att bränna pengarnas väg till dem. Den som lever får se.

Wikipedia: Abrahamitiska religioner        

lördag 14 november 2015

Svartrockanars dödsdans

Svartrockarna verkar blomma ut i en dödsdans. För andra gången 2015 har frihetens huvudstad blivit symbolen för terrorism, oförsonlighet och jihadism.
Fredagen den 13 november 2015 skrivs in i historieböckerna som den blodigaste attacken på kosmopolitik, kulturell mångfald och yttrandefrihet. De som utförde dådet i Paris måste var totalt störda individer även om de på ytan kan verka normala.

Låt oss vara observanta på strömningar i samhället som begränsar mångfald och tolereras. När man börjar skönja intolerans i den offentliga rummet är det fara å färde. Tendenser i Sverige börja spela främlingsfientligheten i händerna. Vänster är duktiga på etikettering. De verkar ha svårt att skilja sig från Marx och 1800-talsläror.

Den dag kulturen blir ängslig och böjer sig från censuren från rappare och andra diverse organisationer med mer eller mindre grumligt budskap är vi på ett sluttande plan utför. Oavsett om dessa organisationer finns på vänster eller höger kanten på det politiska spektra skapar de en osund samhällssyn. Jag tycker Suzann Ostens uttalande om vår ängslighet är viktig att lägga på minnet:
”Jag tror inte att oro och känslor är farliga.” Farligt blir det däremot när kulturen tassar, sorterar bort och plockar ner.
Kulturen är just det som den nordöstra delen av Paris representerar. När angrepp på det som skapar mellanmänsklighet görs har vi förlorat det som franska revolutionen, upplysningen till studentupproret 1968 står för. 
      
Media SvD, Expressen

onsdag 11 november 2015

Gideons ring

En naken ung kvinna springer på vägen i sommarnatten är upptakten till Carin Gerhardsen femte bok om Hammarbypolisen. Conny Sjöberg med kollegor får ett ovanligt fall på halsen. En våldtäktsring härjar i de högre samhällsklasserna.
Där våldtäkten har signum av gagn-bang och förslagenhet att hålla sina aktiviteter hemliga. Den biträdande polismästaren är inblandad men har hittills inte kunnat bindas för gärningarna. Tankarna går till kapten Klänning och verklighets polis med samma böjelser när man i rask takt läser Carins bladvändare. En berättelse som är skickligt vävd där lösningen kommer som ett antiklimax först i slutet.

Har ni inte läst boken. Gör det. Man blir aldrig besviken på Carin Gerhardsen.

söndag 8 november 2015

Måns och Hjalmar

Två socialt utvecklade människor valde den onämnbara utvägen, att ta sina egna liv. Måns bara 13 år och Hjalmar en vuxen slöjdlärare. Hur kan det vara möjligt?
Claes Jenningar öppnar sin bok med de två berättelserna. Den om Måns, hans egen son. Andra om slöjdläraren Hjalmar. Båda öppna och sociala individer. Men båda orkade inte med det de var utsatta för. I Måns fall när bästisen S vänder sig mot honom. När det ideligen fortsätta konflikterna genom åren äter hål på Måns för att föräldrarna till S inte sätter gränser för barnet och låter barnet fortsätta med sitt dåliga beteende.  En skola som försöker få Måns att passa in och ändra på sig.

Skola och förvaltning kan inte hantera relationer eller för den delen följa regelverket. En studie i rädda och små själar som försöker sig på konsten att leda. Ett ledarskap som är feghetens. Där man säger en sak gör en annan. Men framför allt döljer informationen för Måns föräldrar.

Det andra som slår mig. Var är den tysta massan?

Den andra skakande berättelsen är om Hjalmar. En socialt utvecklad lärare som älskar sin elever till den milda grad att han grabbar tag i en utåtagerande elev i slöjdsalen. Bara för att lugna ned honom och för att han inte ska skadas bland verktygen. Där eleven sedan anklagar Hjälmar för misshandel. En Kafka liknande berättelse där rektor, föräldrarna och Hjalmar är överens om att ingen misshandel förekommit. Ett halvår senare blir skammen för stor för Hjalmar när juridikens kvarnar malt färdigt. Hjalmar väljer den enda utväg han såg, att ända sitt liv.

Bara dessa två berättelser är värda att köpa boken. Här får vi kalejdoskopet över de strukturer som gör det möjligt att unga och gamla kan välja den yttersta av vägar. Om skam, utanförskap, socialt inkompetenta lärare, rektorer, förvaltningar och politisk nämnd. En politisk nämnd som varken har förmåga eller kunnande att handla efter regelboken eller efter empatiska förhållningssätt.

Källa:
Jenninger, Claes (2015)- En skola fri från mobbing, Beijbom Book

PS.Återkommer mer i ämnet när jag läst färdigt boken eller under resan.DS  

torsdag 5 november 2015

Kan själv

Kan själv sa jag redan som 2-åring. En bra drivkraft för att ha ett nyfiket förhållningssätt till att utveckla och upptäcka ny kunskap och första stapplande användandet.
Varvande av teori och praktik är avgörande många gånger för att skapa sig ett kunnande. I längden är det inte ett framgångsrikt sätt att utveckla sig. I ett tidigare inlägg har jag berört det här med att lära av andra. Denna grundläggande värdering enligt SIQ-modellen har en utvecklingstrappa i fyra nivåer. Den första nivån är just kan själv. Inte så framgångsrikt i längden att själv göra alla misstag ständigt. Att återkomma i återvändsgränder. En mycket energikrävande metod.
Ett bekvämt nästa steg blir då att åka snålskjuts. Att ta hjälp av någon att få igång utvecklingen. Här fås hjälpen att styra och driva fram ett nytt beteende i lärandet. Ett tillstånd som i längden att bara vara tandempar till den som styr cykeln ger ett handikapp att utveckla sig. Det är först när man byter plats på cykeln som utvecklingen kommer.
När man lärt sig att själv styra är det viktigt att börja samverka för att lära sig. Tredje nivån är just samverkan. Vilka finns det runt mig som jag har tillit till och hur kan man koppla ihop lärandet med. Samverkan ställer stora krav på nätverket. Nätverket är aldrig starkare än den svagaste länken. Därför kräver samverkan både givande och tagande för att lära. Många kanske skulle säga att detta är höjden av lärande. Nja, skulle jag säga. Finns en fjärde nivå.
Benchmarking är det högsta nivån av lärande. Här samlas man kring att hitta riktmärken, prestationsjämförelser och prestandamätningar. På detta sätt kan man lära sig av någon som är bra på något samtidigt som någon annan kan se hur jag löst en sak jag är bra på.

Denna form av lärande av andra praktiserade jag tillsammans med några rektorer i ett rektorsnätverk under 00-talet. Med underlag i mätningar enligt Skolindicator fick rektorerna fram index på olika områden. Med hjälp av studier av mätdata utkristalliserades olika riktmärken. Någon var bra på IUP. Vad gjorde den skolan för att få höga mätvärden. Hur såg processen ut? Hur tillämpades den? Hur skulle de andra i nätverket utnyttja den kunskapen för att själva utveckla sin IUP?

Så här arbetade rektorsnätverket vidare med varandra som modeller för att lära. Givet detta sätt att arbeta var det inte bara att försöka kopiera vad andra gjort utan jämföra och applicera på sen egen verksamhet. Samtidigt som man delgav sina kompisar i nätverket hur man själv arbetade på det man var bra på.

När jag idag ser tillbaka på detta nätverk som både samverkade och gjord benchmarking undrar jag hur mycket som görs medvetet och aktivt idag. Sociala medier innehåller delar av det här med kollegialt lärande. Tyvärr är den enkelriktad och har stort inslag av kan själv genom att kopiera vad andra gjort. Detta är inte framgångsrikt i strävan att bli bättre. För det som saknas är ett systematiskt sätt att angripa de förbättringsåtgärder man tänkt sig. Här krävs ett arbete efter definition av vad problemet är. En handlingsplan och en systematik i form att planera-göra-utvärdera-förbättra. Det som är sentens av skollagens 4 kap 3-7 §§.

Högt tid att skolan börjar skapa en ny era av lärande för sin verksamhet. Det må vara att skapa röda trådar i ämnesdidaktiken, sättet att göra utvecklingssamtalet, elevinflytandet, mm. Här ligger skolans utveckling mot ökade kunskapsresultat.

Källor:
SIQ-modellen, SIQ
Mognadsinticator för utveckling av grundläggande värderingar, Indicator Institute
Benchmarking, Wikipedia
Lära av andra, Pluraword