Rektorer som utvecklar skolan

Skolinspektionens årsrapport 2022 visar intressanta resultat av den regelbundna kvalitetsgranskningen. Fyra områden granskas:

1. Rektors ledarskap
2. Bedömning och betygsättning
3. Undervisning
4. Trygghet och studiero

 

Av granskning kan man se att endast var fjärde rektor har hög kvalitet i sitt ledarskap. En oroande siffra eftersom skolans framgång bygger på att alla har rektorer medvetet driver utvecklingen och analysen i skolan. Att ständigt fråga sig, lärarkåren och övrig skolpersonal: varför blev det så här när vi gjorde sådär.

Här är skolanalysen avgörande för skolans utveckling både av bedömning, undervisning och trygghet. Vet skolan hur det ser ut på gruppnivå hur betyg och bedömning ser ut vid enskilda tillfällen. Finns mätningar per klass, årskurs på hur det faktiska utfallet ser ut i skolan och mot nationella betygsutfall. Utan jämförelse över tid och läge i förhållande till andra vet man inte var man befinner sig.

Skolanalysen är ett underutvecklat område i skolan som behöver mer systematik och uppföljning i tidserier. Här är rektorer avgörande för att driva på utvecklingsarbetet. Då duger det inte att rektorsstolen blir en katapultstol där huvudmännen klåfingrigt sparkar rektorer. Detta oskick bygger på att skolanalysen fattas som grund i de beslut som ligger till grund för den kommunala nämnden eller fristående skolors styrelser.

Bedömning och betygsättning hänger intimt ihop med undervisningen. Dessa båda är kommunicerande kärl. Skolinspektionens granskning poängterar vikten av att det finns förutsättningar för att betyg sätt rättssäkert och likvärdigt. I årsrapporten på sidan 19 skriver Skolinspektionen:

Undervisning är kärnan i skolans uppdrag och ska främja elevernas möjligheter att nå läroplanens mål. Sex av tio skolor behöver förbättra arbetet med undervisningen av de skolor som omfattats av en regelbunden kvalitetsgranskning under året, för att eleverna i en  högre grad ska kunna nå så långt som möjligt efter sina egna förutsättningar.

Den sista delen i meningen är ofta uppe till debatt i hur lärandet ska gå till. Här är det avgörande att rektorer och lärare har ett kollegialt lärande och utvecklande så man har gemensamma förutsättning för hur undervisningen ska struktureras och hur man sätter in de stöd elever behöver. Då inte bara de som inte lyckas nå målen utan lika mycket de elever som är särskilt begåvade. 

Trots den allmänna mediebilden och skodebatten verkar den vara långt borta från de resultat Skolinspektionen kommer fram till i den regelbundna kvalitetsgranskningen när det gäller trygghet och studiero. Merparten eller drygt två tredjedelar av granskade skolor arbetar med kvalitet i hög utsträckning. Oftast är det elevernas möjligheter att ha inflytande över ordning och reda i skolmiljön som avgör. Dock noteras i årsrapporten att studiero behöver utvecklas, eftersom den är starkt beroende av den sociala miljön i klassrummet och starkt kopplad till undervisningens kvalitet.

Källa:

Skolinspektionens årsrapport 2022, Dnr: SI 2023:2142     

Årliga rapporten från Skolinspektionen

Årets rapport från Skolinspektionen är som en godispåse - Gott och Blandat. Här finns listat alla de möjligheter till förbättringar av skolan kan arbeta med att bli bättre. Rapporten är diger med fakta på 67 sidor. I detta blogginlägg fokuseras på den del som handlar om resultatet av riktad tillsyn. Av 473 beslut är 273 relaterade till brister i uppdraget. Med andra ord nästa hälften av tillsynen innebär att skolan inte följer kraven i sitt uppdrag i förhållande till de nationella styrdokumenten.

 

På skolenhetsnivå kan noteras att 7 av 10 problem är riktad direkt till undervisningen. Områdena är föremål för debatt både bland lärare och politiker. Speciellt de 32 procenten som handlar om undervisningsuppdraget där kärnan ligger på extraanpassningar och särskilt stöd. Här finns mycket övrigt att önska.

De exempel som ges i rapporten handlar ofta om att lärare, speciellt obehöriga, inte vetat om att det fanns behov av stöd. Någon hade inte ens kunskap om vad extraanpassningar var för något. Vidare att elever inte fått sitt behov av särskilt stöd utrett av skolan. Ofta rapporterar lärare till rektor och elevhälsan men inget händer.

En annan brist är uppföljningen av åtgärdsprogrammen. I ett fungerade arbete ska åtgärdsprogrammen omfatta vilka delar i ämnet som eleven ska få stöd i och hur eleven över tid lyckas nå utsatta åtgärder. Helst ska utvärderingen göras med två månaders intervaller för att kunna följa utvecklingen. Rapporten visar på att skolorna både saknar uppföljning och framförallt inte vet vad resultatet av insatta åtgärder ger för resultat.

Ovan beskrivna tyder på att det saknas rutiner och metoder för att utvärdera åtgärdsprogrammen.

Det andra stora området, trygghet, studiero och kränkande behandling, som flitigt diskuteras i skoldebatten står för 27 procent av bristerna. Här visar rapporten på behovet av att värdegrundsarbetet intimt måste knytas till undervisningens trygghetsskapande oavsett ämne. Studieron är starkt koppling till kvaliteten i undervisningen. Problemen på dessa områden, i kombo med kränkande behandling, är knutna till hårt språkbruk, fysisk kränkning som slag och sparkar. Därtill finns det stora problem kring  fall där rasism, sexistiska och homofobiska kommentarer kan vara en del av elevernas vardag. Behovet av en lärmiljö som både omfattar social, pedagogisk som fysisk miljö med ständigt skolanalys och systematiskt förbättringsarbete är avgörande.

Avslutningsvis visar denna rapport i delen om Skolinspektionens rapport att 7 av 10 skolor behöver utveckla sin verksamhet för att möta Skolinspektionens kvalitetskriterier. 

Källa: 

Skolinspektionens årsrapport 2022, Dnr: SI 2023:2142    

Flickan med en lapp om halsen

 

Många är berättelserna om de finska krigsbarnen som kom till Sverige under andra världskriget. Själv har jag fått en berättelse till mig hur det var för lite grabb att fly från Sovjetunionens krig i norra Finland. Hur bomberna yrde i flykten och hur pojken så småningom hamnar i Sverige och adopteras. Han får ett nytt liv och nya framgångar i Sverige trots sin bakgrund. Innan en större allmänhet fick reda på hans bakgrund gick det många år han höll det för sig själv innan han berättade sin historia.

Maria Bouroncle berättelse om Hilja bär samma svärta. En berättelse i en verklighetsbaserad roman om två syskon som tvingas lämna allt och alla bakom sig. Hur utsattheten präglar tolvåriga Hilja och hennes lillebror Antti med deras flykt från Karelen till den lilla byn Vesene i Västergötland.

Berättelsen spinner kring utsattheten och rotlösheten när Hilja kastas ut i en omgivning med nytt språk och ingen eller få som kan finska. Trots omständigheterna lär hon sig snabbt uppskatta sin nya tillvaro på gården hos tant Maria och tystlåtna Artur. Hur hon på upptäcktsfärd i det nya hittar en sorg och historia kring en mörk hemlighet i familjen hon kommer till.

Berättelse är en del av de många berättelser som finns kring den mörka tiden på 1930- och 1940-talet värd att läsa.

Ett år av krig

Ett år av krig i Ukraine där vi ser förödelsen är stor i östra delen av landet. För ett år sedan skrev jag att det första som offras är sanningen i kriget. Med den moderna tekniken kan vi i realtid se hur kriget utvecklar sig med den massiva förstörelsen som Putin ägnar sig åt. Samtidigt har han och ryska statsledningen konsekvent ljugit som duktiga kålsupare. 

Putin bet sig i tummen när han trodde det skulle ta en kort tid att erövra Kiev. Verkligheten blev en annan, än idag är Kiev fritt och huvudstad i Ukraine, inte provinsstad i Ryssland. Zelenskyi har skickligt hållit sig och befolkningen vid liv under detta år även om antalet döda i kriget är stort. Både civila och militär har fått sätta livet till för det grymma angreppskrig Ryssland utför.

Krigsbrotten är många som Putin ytterst är ansvarig för, likt Hitler och Stalin gjorde sig skyldiga till under andra världskriget. Hitler tog den enkla utvägen genom sitt självmord. Stalin klamrade sig fast till sin död, hur det kommer att sluta för Putin står skrivet i framtiden.

Hur länge kriget kommer att pågå vet vi inte heller. Bästa alternativet är trots allt att Ukraine vinner kriget mot Ryssland. För det vi ser idag är som "på östfronten intet nytt". Fredssamtal är bara möjliga den dagen nederlaget kommer för Putin och hans oligarker.

Samtidigt har västvärlden aldrig tidigare varit så enade genom en yttre fiende. Vi får hoppas att denna enighet håller så länge att vi slipper rapporterna om att på östfronten intet nytt.    
 

Socialtjänsten - en köttkvarn

Nu har vi vittnesmål om hur det är i socialtjänsten och deras personal uttrycker sig i en artikel, SvD (20/2 23), att den är som en köttkvarn. I artikeln går att läsa:

Efter den senaste våldsvågen i Stockholm har socialtjänsten hamnat i fokus. Över 25 grova brott sedan i julas kan kopplas till kriminella gäng. Ett stort antal av de misstänkta är under 18 år, flera så unga som 13 år.

När det gäller unga kriminella är det socialtjänsten som har det stora ansvaret – vilket även polisen gång på gång påpekar – och det är socialsekreterarna som står i frontlinjen.

Det som ska uppmärksammas är att socialsekreterarna oftast är nyutexaminerade och därmed knappast har erfarenhet av hur man hanterar denna kategori klienter. Därtill går det att notera att de nyexaminerade socionomerna inte har någon utbildning kring hedersproblematik och gängvåld.

Merparten av våldet i utanförskapsområdena sker mellan unga killar med invandrarbakgrund. Där många tyvärr fortfarande går i skolan. En problematik som hamnar i knät på elevhälsan i skolan. Här finns mycket att göra eftersom samverkan mellan de sociala myndigheterna och polisen är obefintlig. Skolan kan i vissa elevärende pendla mellan att göra orosanmälan till socialen och polisanmälningar. Vad man då noterar är att varje myndighet jobbar i sina stuprör och blir en extra börda på skolans elevhälsa att hantera elever med kriminellt beteende eftersom gängen rekryterar unga icke straffmyndiga unga.

I Skottland skapade man något som heter Skottlandsmodellen för tidig samverkan mellan olika offentliga aktörer som bygger på ett strukturerat samarbete mellan elever, vårdnadshavare och personer inom skola, socialtjänst, polis, sjukvård och ideella organisationer. Modellen syftar till att tidigt kunna erbjuda stöd till elever som behöver det. Modellen använder ett välbefinnandehjul som ska göra det enklare för dem som möter barnet att identifiera eventuella problematiska situationer som uppstår i ett så tidigt skede som möjligt.

Modellen är ypperlig för att bryta dagens svenska system med stuprör och sekretess mellan myndigheterna. Ska problemet med gängkriminella unga skolelever brytas måst en samverkan ske mellan olika aktörer. Socialtjänsten ensamt kan inte bygga det förebyggande arbetet, lika lite som skolans elevhälsa förgäves ska försöka stadga upp elever och dess utbildning.

Det viktiga i en ung människas liv är att bli sedd och hjälper dem som individer att må bra och kunna utvecklas till en god samhällsmedborgare. Därför borde de politiska initiativen vara att se till att lagstiftning premierar samverkan och att olika aktörer har rätt kompetens kring heder och kultur som skiljer sig från den svenska synen för att framgångsrikt bryta de kriminella gängens makt.

Media SvD, Tidskriften Elevhälsan   

 

  

 

 

Förnuft och känsla

 

Man blir påmind om inlägg jag gjort tidigare i livet. Bilden ovan är från ett sådant från 2014 i tidskriften Kvalitetsmagasinet. Två saker styr kvalitetsarbetet, i alla typer av organisationer, struktur och kultur. Möjligen även arbetssättet, fast det är en delmängd av strukturen.

Orden struktur och kultur är synonymer för förnuft och känsla. Båda avgörande föör hur välutvecklad en verksamhet är. Ju mer händelsestyrd verksamheten är, ju mer känslostyrd är den. Här härskar det negativt akuta, som alltid kortsiktigt ska lös just dagens problem, byggt på att skapa en känsla av vi lyckades undvika just detta problem. Vad denna verksamheten inte ser är att den skapas nya problem, vilket gör att man ständigt är i ett negativt nedåtgående spiral.

Här har ledarskap en avgörande faktor. Översätts detta till skolans värld behöver skolans olika nivåer skapa en struktur med långt och tålmodigt förbättringsarbete. Allt från huvudmannanivån via skolledning ned till lärare. Avgörande är att bygga en kultur som bär upp tre avgörande faktorer för skolans framgångsrika arbete: eleven i centrum, pedagogisk ledarskap i lärmiljön och ständiga förbättringar. Allt detta finns sanktionerat i styrdokumenten för skolan, speciellt i skollagen.

Jag skrev i debattinlägget 2014 följande: Kommer skolreformerna att misslyckas eller anträder skolan resan att skapa resultat utifrån systematiskt kvalitetsarbete?

Nio år senare efter att jag ställt frågan noterar jag att vissa har lyckats skapa resultat. Merparten har tyvärr inte rört sig nämnvärt ur fläcken. I debatten ondgör sig många att det här med systematiskt kvalitetsarbete stör undervisningen eller tar tid från lärarna att undervisa. Samtidigt har politiker i kommuner en klåfingrighet att lägga sig i vardagsfrågor som stör verksamheten samtidigt som man har skapat en katapultstol i rektorsskapet. Man byter rektorer som man byter skjorta när det inte går som man tänkt sig på den politiska nivån i nämnden. Det kortsiktiga sättet är ett frätande gift i allt kvalitetsarbete och motarbetar alla förbättringar för att skapa de resultat alla efterfrågar. Här krävs handfast skolanalys med tillhörande handlingsplaner för att lyfta resultatet bland elever.

Låt struktur och kultur bli de långsiktiga ledorden för att förbättra skolans resultat. Utan struktur blir det hela havet stormar. Utan kultur, som stödjer långsiktighet, blir det en osund och destruktiv verksamhet. För att lyckas är det alltid de små stegens värld som lägger grunden för framgång.     

Sveriges statsministrar

Essäsamlingen Sveriges statsministrar under 100 år är en matnyttig serie essäer om Sveriges 22 statsministrar från Karl Staaff till Fredrik Reinfeldt. Boksamlingen kom ut i början på 2010-talet med huvudredaktörerna Mats Bergstrand och Per T Ohlsson.

Vissa projekt tar lite tid att genomföra. Läsandet av denna essäsamling började jag 2017 och avslutade i början av februari 2023. En läsning som både givit inblick i svensk demokratisk historia som personberättelser om varje statsminister och dess närmsta omgivning. Det historiska perspektivet ger inblick i vilka vägskäl respektive statsministrar haft och vad det lätt fram till för olika handlingar, vilket förklarar varför det i vissa fall ser ut som det gör idag.

Berättelserna är tidsdokument som glider fram i tiden och hur distinkt de är när en person inte finns eller avslutat sin period som statsminister. Annorlunda blir det med den sista berättelsen om Fredrik Reinfeldt, den skrev ett år före valet 2010 och är intressant hur författaren till essän spekulerar i hur det ska gå för Alliansen. Idag vet vi hur det gick, Fredrik Reinfeldt fick regera ytterligare fyra år.

All kunskap berikar förståelsen för hur demokrati och samhälle utvecklas över tid. En sanning är dock att varje generation måste vinnas för demokrati så att vi inte låter samhället styras av aktivister och förespråkare att en fråga är så viktig att vi åsidosätter de demokratiska processen för att lösa problemet.    

Den nya skolpengen

 

Ska miljonärerna rädda skolan? Den lakoniska rubriken satte SvD (8/1 23) på en artikel om att rika medborgare fungerar som mecenater till företeelser i skolan. Exempel är läxhjälp, berättarministeriet och lovskola. Speciellt har detta förekommit i områden med stora socioekonomiska problem.

En som tagit emot pengar är biträdande rektor Linnea Lindquist på Hammarkullens skola. Hon är tillika en flitig skoldebattör. Efter att Stenastiftelsen satsat 3,5 miljoner kronor på lovskola på lågstadieskolor i miljonprogramsförorter kontrade hon i artikel med följande uttalande:

Rektorn och skoldebattören Linnea Lindquist har sett hur många barn i Angered halkar efter i svenska under sommarlovet. Tack vare en donation på 3,5 miljoner kronor från Stenastiftelsen kunde hon i somras ordna lovskola, med undervisning i svenska och matematik, för 150 lågstadieelever. Dessutom kunde hon hyra simhall och erbjuda barn i området gratis simskola.

En fråga inställer sig hos mig, varför utnyttjar inte skolan statsbidragen för lovskolor? Jag själv har utnyttjat statsbidragen staten för den skola jag arbetar för ger att anordna lovskola. Är det nödvändigt att få allmosor från de välbärgade för detta ändamål? 

Ett annat fenomen som näringslivet observerat är att behovet av framtida begåvningar för forskning och utveckling är ett problem. Här engagerar sig tunga familjer som Wallenberg och Persson. I artikeln skrives följande:

Och nu donerar Wallenbergstiftelsen och Erling Perssons stiftelse pengar till en ny satsning på elever i skolor med låga studie­resultat; tre miljoner kronor ska läggas på ett särskilt program, utarbetat av Nobel­prismuseet och Berättarministeriet, främst riktat mot skolor med högt socioekonomiskt index.

Wallenbergstiftelsen och Erling Perssons stiftelse har lång erfarenhet av att arbeta med strategisk forskning. Här vänder de sig i stället mot grundskolan och barn från familjer utan studietradition.

Jag har inget personligt emot initativ av denna art, men frågan är hur det rimmar med att skolan ska vara likvärdig och offentligt finansierad. Skollagen är restriktiv när det gäller att ta ut avgifter samtidigt som staten via riktade statsbidrag, för olika prioriterade områden, finansierar skolan.

 

Socialdemokratins hjälteberättelse är enhetsskolan och den grundskola vi har där alla ska ha möjlighet att utvecklas utan privatekonomiskt inflytande. Vad man dock döljer är att den enormt viktiga roll som spelades av samhällsförändrande filantroper i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Då som nu finns ett glapp mellan offentlig retorik och verkligt handlande.

 

Frågan är hur vi ska se på att filantropin gör intåg i skolväsendet, är det av goda eller har staten ett större ansvar att finansiera skolan. Frågor som behöver belysas i det arbete som ligger framför i strävan att ändra skolsystemet.

 

Media SvD  

 

  

 

Saknad

 

Svenskar har en saknad sedan folkhemmet försvann. Speciellt efter den stora invandringen på kort tid ställdes mycket på huvudet i Sverige. Inom det politiska systemet var den härskande förklaringen att fattigdom är problemet. Förklaringsmodell för att råda bot på invandringsproblemen är byggt den svenska kulturen - ingenjörens. Överkulturen i Sverige har alltid styrts av en homogen befolkning med samma språk och en rationell syn på utveckling, utifrån storheter som skolresultat, arbetslöshet och bostäder. Samtidigt som vi varit främmande för det som binder samman en grupp eller nation.

Katarina Barrling och Cecilia Garme har förtjänstfullt tagit upp frågan i sin bok Saknad. De går igenom storheter som Snillepanget, Rekylen, Landet utan förflutet, Svensk kultur, Den frustrerade ingenjören, Kollektiv saknad och Den liberala nationalstaten.

Utifrån de två antagonisterna Rousseau och Voltaire förs en dialog kring var gränsen mellan förnuft och känsla går. Här får frågan om kultur en avgörande storhet om varför tolerans, vidsynthet och framtidsinriktning ska klaras mellan människor. Det är som bekant inte institutionerna som skapar utveckling utan människor i samspel med ett gemensamt språk.

Det mångkulturella samhället, som svenska politiker beslutade om 1975, har visat sig svårt att genomföra i praktiken. Man har alltid sagt att Sverige varit ett invandrarland sedan Valloner och andra invandrare kommit hit. Då behöver man sätta den invandringen i relation till att Vallonerna var 900 personer. De som kom som arbetskraftsinvandrare på 1950- och 1960-talet var aldrig tillnärmelsevis ett problem i förhållande till den stor invandring vi sett senaste decenniet. 

På ett personligt plan har jag haft förmånen att se skillnad mellan majoritetssamhällets ingenjörsmässiga syn på hur integrationen borde gå till mot de invandrade gruppernas förutsättningar. Det som är ett tydligt problem är vad för koder och signaler sänder de invandrade kulturerna i förhållande till det rationella svenska. Varför ses socialen och polisen som ett problem bland dessa människor, eller för den delen BUP. Kan det vara så att de har en syn av misstro med sig från sina hemländer på institutioner. Kan det vara så att de invandrare som tidigare kommit oftast varit en del av sitt samhälles elit och därmed haft en högre utbildningsgrad och lättare kunnat anpassa sig till det svenska samhället. För senaste decenniets invandrare har oftast låg- eller ingen utbildningsnivå alls.

Saknad av folkhemmet och den försvunna känslan av det som varit hemtamt kräver mycket av majoritetssamhället. Därför är boken en nyttig tankeställare hur vi ska klar en framtidsinriktad förändring som har med människor att göra för att klara dagens samhällsproblem.     

Angrepp på demokratin

Två år har gått sedan jag satt framför teven och i realtid såg mobben storma kongressen på Capitol Hill i Washington. Bilderna skakade mig, det var så uppenbart att lögner kan styra och känslokorridoren smalnar av så folk är beredda att ta till våld för att få sin sak igenom. När rationaliteten inte är närvarande styr konspirationer och känslor handlandet.

Mycket sas i sociala medier om detta. Minns att jag hade diskussioner med vissa av mina vänner som bor i USA. Synen var inte särskilt samstämmig noter jag såhär efteråt. Lika liten är den det idag. 

När jag tittar på vad som hänt, sedan dess, ser jag att expresidenten är ute i blåsväder med rättsprocesser och kongressrapporter. Vid mellanårsvalet hösten 2022 förespåddes att republikanerna skulle ta hem en jordskredsseger. Av det blev det bara en liten majoritet i representanthuset. Där utspelas just nu en segdragen kamp om talmansposten. Den längsta sedan inbördeskriget. Republikanerna verkar inte vara överens om vem som ska få posten. Kandidaten har i skrivande stund röstats ned elva gånger.

Skillnaden med detta debacle och händelsen den 6 januari 2021 är att omröstningen sker inom demokratisk ordning och den för två år sen var avsättande av en demokratiskt framröstad president på odemokratisk väg genom handgripligen avsätta denne i favör för den sittande. 

Hur viktigt är det inte att vi ständigt värnar de demokratiska spelreglerna. Om detta studerar jag i en intressant bok av Katarina Barrling & Cecilia Garme "Saknaden". Vad är det för något som gör att vi saknar något så mycket att vi kan vara beredda att ändra på det som alltid fungerat, genom ömsesidigt samtal om hur vi vill ha vårt samhälle. Idag är det inte rationaliteten utan känslan som styr diskussionen och vilken grupp som har tolkningsföreträdet. Detta är till förfång för de samtal som är viktig i demokratin, oavsett ideologisk hemvist. Dags att återskapa arenor där det rationella samtalet kan föras för att utveckla samhället, där staten är den mindre delen.