Kunskapens trädgård

Kunskapens trädgård

söndag 8 januari 2023

Den nya skolpengen

 

Ska miljonärerna rädda skolan? Den lakoniska rubriken satte SvD (8/1 23) på en artikel om att rika medborgare fungerar som mecenater till företeelser i skolan. Exempel är läxhjälp, berättarministeriet och lovskola. Speciellt har detta förekommit i områden med stora socioekonomiska problem.

En som tagit emot pengar är biträdande rektor Linnea Lindquist på Hammarkullens skola. Hon är tillika en flitig skoldebattör. Efter att Stenastiftelsen satsat 3,5 miljoner kronor på lovskola på lågstadieskolor i miljonprogramsförorter kontrade hon i artikel med följande uttalande:

Rektorn och skoldebattören Linnea Lindquist har sett hur många barn i Angered halkar efter i svenska under sommarlovet. Tack vare en donation på 3,5 miljoner kronor från Stenastiftelsen kunde hon i somras ordna lovskola, med undervisning i svenska och matematik, för 150 lågstadieelever. Dessutom kunde hon hyra simhall och erbjuda barn i området gratis simskola.

En fråga inställer sig hos mig, varför utnyttjar inte skolan statsbidragen för lovskolor? Jag själv har utnyttjat statsbidragen staten för den skola jag arbetar för ger att anordna lovskola. Är det nödvändigt att få allmosor från de välbärgade för detta ändamål? 

Ett annat fenomen som näringslivet observerat är att behovet av framtida begåvningar för forskning och utveckling är ett problem. Här engagerar sig tunga familjer som Wallenberg och Persson. I artikeln skrives följande:

Och nu donerar Wallenbergstiftelsen och Erling Perssons stiftelse pengar till en ny satsning på elever i skolor med låga studie­resultat; tre miljoner kronor ska läggas på ett särskilt program, utarbetat av Nobel­prismuseet och Berättarministeriet, främst riktat mot skolor med högt socioekonomiskt index.
Wallenbergstiftelsen och Erling Perssons stiftelse har lång erfarenhet av att arbeta med strategisk forskning. Här vänder de sig i stället mot grundskolan och barn från familjer utan studietradition.
Jag har inget personligt emot initativ av denna art, men frågan är hur det rimmar med att skolan ska vara likvärdig och offentligt finansierad. Skollagen är restriktiv när det gäller att ta ut avgifter samtidigt som staten via riktade statsbidrag, för olika prioriterade områden, finansierar skolan.
 
Socialdemokratins hjälteberättelse är enhetsskolan och den grundskola vi har där alla ska ha möjlighet att utvecklas utan privatekonomiskt inflytande. Vad man dock döljer är att den enormt viktiga roll som spelades av samhällsförändrande filantroper i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Då som nu finns ett glapp mellan offentlig retorik och verkligt handlande.
 
Frågan är hur vi ska se på att filantropin gör intåg i skolväsendet, är det av goda eller har staten ett större ansvar att finansiera skolan. Frågor som behöver belysas i det arbete som ligger framför i strävan att ändra skolsystemet.
 
Media SvD  
 
  

 

Saknad

 

Svenskar har en saknad sedan folkhemmet försvann. Speciellt efter den stora invandringen på kort tid ställdes mycket på huvudet i Sverige. Inom det politiska systemet var den härskande förklaringen att fattigdom är problemet. Förklaringsmodell för att råda bot på invandringsproblemen är byggt den svenska kulturen - ingenjörens. Överkulturen i Sverige har alltid styrts av en homogen befolkning med samma språk och en rationell syn på utveckling, utifrån storheter som skolresultat, arbetslöshet och bostäder. Samtidigt som vi varit främmande för det som binder samman en grupp eller nation.

Katarina Barrling och Cecilia Garme har förtjänstfullt tagit upp frågan i sin bok Saknad. De går igenom storheter som Snillepanget, Rekylen, Landet utan förflutet, Svensk kultur, Den frustrerade ingenjören, Kollektiv saknad och Den liberala nationalstaten.

Utifrån de två antagonisterna Rousseau och Voltaire förs en dialog kring var gränsen mellan förnuft och känsla går. Här får frågan om kultur en avgörande storhet om varför tolerans, vidsynthet och framtidsinriktning ska klaras mellan människor. Det är som bekant inte institutionerna som skapar utveckling utan människor i samspel med ett gemensamt språk.

Det mångkulturella samhället, som svenska politiker beslutade om 1975, har visat sig svårt att genomföra i praktiken. Man har alltid sagt att Sverige varit ett invandrarland sedan Valloner och andra invandrare kommit hit. Då behöver man sätta den invandringen i relation till att Vallonerna var 900 personer. De som kom som arbetskraftsinvandrare på 1950- och 1960-talet var aldrig tillnärmelsevis ett problem i förhållande till den stor invandring vi sett senaste decenniet. 

På ett personligt plan har jag haft förmånen att se skillnad mellan majoritetssamhällets ingenjörsmässiga syn på hur integrationen borde gå till mot de invandrade gruppernas förutsättningar. Det som är ett tydligt problem är vad för koder och signaler sänder de invandrade kulturerna i förhållande till det rationella svenska. Varför ses socialen och polisen som ett problem bland dessa människor, eller för den delen BUP. Kan det vara så att de har en syn av misstro med sig från sina hemländer på institutioner. Kan det vara så att de invandrare som tidigare kommit oftast varit en del av sitt samhälles elit och därmed haft en högre utbildningsgrad och lättare kunnat anpassa sig till det svenska samhället. För senaste decenniets invandrare har oftast låg- eller ingen utbildningsnivå alls.

Saknad av folkhemmet och den försvunna känslan av det som varit hemtamt kräver mycket av majoritetssamhället. Därför är boken en nyttig tankeställare hur vi ska klar en framtidsinriktad förändring som har med människor att göra för att klara dagens samhällsproblem.     

fredag 6 januari 2023

Angrepp på demokratin

Två år har gått sedan jag satt framför teven och i realtid såg mobben storma kongressen på Capitol Hill i Washington. Bilderna skakade mig, det var så uppenbart att lögner kan styra och känslokorridoren smalnar av så folk är beredda att ta till våld för att få sin sak igenom. När rationaliteten inte är närvarande styr konspirationer och känslor handlandet.

Mycket sas i sociala medier om detta. Minns att jag hade diskussioner med vissa av mina vänner som bor i USA. Synen var inte särskilt samstämmig noter jag såhär efteråt. Lika liten är den det idag. 

När jag tittar på vad som hänt, sedan dess, ser jag att expresidenten är ute i blåsväder med rättsprocesser och kongressrapporter. Vid mellanårsvalet hösten 2022 förespåddes att republikanerna skulle ta hem en jordskredsseger. Av det blev det bara en liten majoritet i representanthuset. Där utspelas just nu en segdragen kamp om talmansposten. Den längsta sedan inbördeskriget. Republikanerna verkar inte vara överens om vem som ska få posten. Kandidaten har i skrivande stund röstats ned elva gånger.

Skillnaden med detta debacle och händelsen den 6 januari 2021 är att omröstningen sker inom demokratisk ordning och den för två år sen var avsättande av en demokratiskt framröstad president på odemokratisk väg genom handgripligen avsätta denne i favör för den sittande. 

Hur viktigt är det inte att vi ständigt värnar de demokratiska spelreglerna. Om detta studerar jag i en intressant bok av Katarina Barrling & Cecilia Garme "Saknaden". Vad är det för något som gör att vi saknar något så mycket att vi kan vara beredda att ändra på det som alltid fungerat, genom ömsesidigt samtal om hur vi vill ha vårt samhälle. Idag är det inte rationaliteten utan känslan som styr diskussionen och vilken grupp som har tolkningsföreträdet. Detta är till förfång för de samtal som är viktig i demokratin, oavsett ideologisk hemvist. Dags att återskapa arenor där det rationella samtalet kan föras för att utveckla samhället, där staten är den mindre delen.