Kunskapens trädgård

Kunskapens trädgård

torsdag 29 juli 2021

Ingenjörerna

Tänk dig att du får läsa om ditt eget yrke. Det har jag fått, tack vare Gunnar Wetterberg som satt ingenjörerna på spåret. En odyssé från pyramidernas ingenjörer till dagens ingenjörer som utvecklar det digitala samhället.

Eskilstuna är sedan 1600-talet en utpräglad industristad, sedan livländaren Rademacher kom till staden för att hantera järnet. Här utvecklade Munktell, Stenman, Rinman m fl industrin där ingenjörerna hade en naturlig del av utvecklingen, allt från att lösa problemen med produkterna till att utforma produktionen. Så yrkesvalet var rätt naturligt för en grabb i den miljön, fast inte valet av inriktning. Naturligt hade man valt maskinlinjen, jag valde istället husbyggnad. Har funderat på varför. Kommit fram till att jag nog fascinerades av rivningen och bygget av husen på andra sidan Klostergatan. Där stod grabben många timmar i vardagsrumsfönstret och spana. Det var det gjorde valet av den tekniska linjen i högstadiet på grundskolan vidare till den treåriga fackskolan med att bli fackskoleingenjör i husbyggnad 1971, för att fortsätta på Väg- och vattenbyggnadssektionen på KTH med civilingenjörsexamen 1979 i byggteknik och produktionsekonomi.

Med min egen resa har det varit intressant att läsa historien om oss ingenjörer och betydelsen för att utveckla Sverige, från fattigt bondland till den högindustrialiserade välfärdsstat vi har idag. Från att gått från livet i den närmsta byn, till järnvägens utbyggnad, som möjliggjorde möten med andra. Inte bara möten utan också utbytet av varor mellan olika verkstäder. Volvo är ett bra exempel på detta. Hur Gustav Larsson handlade upp chassi, växellådor, motorer, mm och monterade ihop komponenterna i Torsland från olika verkstäder i Sverige. Det intressanta var att från starten 1928 var det inte personbilarna som gjorde att man överlevde utan tillverkningen av lastbilar. Om vi håller oss kvar i Göteborg, staden kännetecknades inte bara av sjöfartsnäringen utan också av industrierna. Här uppfann Sven Wingqvist det sfäriska kullagret som ett resultat av att lagren på spinn- och vävmaskinerna ständigt gick sönder, eftersom fabriken stod på blåleran i Götaälvdalen. Ur det skapades SKF, ett idag högst internationell ledande verkstadsföretag. Detta företaget skapade Volvo genom Assar Gabrielsson och Gustav Larsson.

Min egen bransch har också betytt mycket för välståndet. Minns själv uppväxten, i först lägenheten föräldrarna hade fanns bara toalett, inte bad. Det fick man gå ned i källare för att göra på bokade tider. Samma var det med tvättande. Där fick man köpa ved och värma upp grytan för att tvätta på bestämda tider, för att sedan torka tvätten i speciella torkrum, som dessutom, i händelse av krig, skulle vara skyddsrum. Tack vare företag som Electrolux och Axel Wenner-Gren fick vi dammsugare, kylskåp och frysar. Via Ruben Rausing fick vi Tetra Pack och en annan distribution av färskvaror som mjölk, grädde och andra drycker. För att återknyta till väg- och vattenbyggarna, det var de som skapade möjligheten att utnyttja råvattentäkter och skapa vatten- och avloppssystem som drogs in i husen genom kommunala VA-system. Vi gick från Lubbe Nordstöms SkitSverige till en hög hygienisk standard med mindre sjukdomar som följd.

Mycket var bekant i berättelsen om oss ingenjörer i boken. Gunnar satte mig också på nya spår, sådant jag inte sett på min yrkesfärd genom livet. Tack för det. Samtidigt bör man komma ihåg när vi läser om dagens kända verkstadsindustrier, de ömsat skinn flera gånger sedan starten. Electrolux från dammsugare till familjens vitvaror, ABB från trefas till global spelare i robotiseringen. Samma med Atlas Copco från gruv- och anläggningsmaskiner till att skapa lufttomma rum. Den som ömsat skinn mest är Ericsson. De har gått från telefoner via växlar till digitala eran med 5G, alltså fem till sex stora teknikskiften har ingenjörerna varit med och gjort på Ericsson.

Med svung och djupa kunskap som Gunnar besitter har han skapat en berättelse värd att läsa utanför tekniker skrået. Med driv i språket förklarar han den samhällsutveckling Sverige varit med om under de senaste dryga 150 åren. Där ingenjörerna varit en väsentlig del, för det är nu så att forskningen i all sin ära bara står för att ska kunskaper om VAD och VARFÖR, know-why, medan ingenjören är pragmatikern som tar kunskapen om naturvetenskap och teknik och drar den till praktisk tillämpning, genom att ständigt pröva den så dess funktion blir användbar, know-how.                   
 

söndag 25 juli 2021

Farsartad utveckling

Diskussionen är livlig och ibland konstruktiv på Twitter. @Jesper_Skolan ställde följande påstående på Twitter (23/7 21):

Det är fortfarande lika farsartat med politik, tjänstemän & skolledare som pratar om vikten av individualisering, utveckling, trygghet & studiero.. samtidigt som besluten om utökat antal elever per lärare & mer arbetsuppgifter för alla klubbas igenom.

Det fick mig att svara följande:

Skillnaden är väl att det första pratas på normerande riksnivå. Det andra tillhör väl den kommunala nivån. De två lär aldrig mötas.

Genom åren jag jobbat med skolan är det en klar skillnad på de olika nivåerna i skolväsendet och sällan möts de. Vad det kan bero på finns det säkert många synpunkter på. En att riksnivån har en föreställning om skolan och den kommunala nivån lever kvar i en gammal lagstiftning innan 2010-års skollag. Förr i världen hade den kommunala nivån större inflytande över undervisningen än vad dagen skollag ger dem möjlighet till. Här har skollagen givit rektorn mandatet över den inre organisationen, inte huvudmännen. Däremot har skollagen lagt ett antal krav på huvudmannen som uppföljning och planering av det systematiskt kvalitetsarbetet, kränkande behandling, elevhälsa, mm.


Det som är oklart i skolans värld är rollen för förvaltningen. Den finns inte fastslagen, varken i kommunallagen som skollagen, vad dess uppgift är. Det framgår enligt figuren ovan. Det som har tillkommit är begreppet skolchef, som uppgradering av skollagen under regeringen Löfven I. En person som har mandatet att se till att både fristående som offentlig huvudmän följer styrdokumenten i skolväsendet. I övrigt är det fritt för kommunerna att forma sina förvaltningar, vilket gör att mycket faller mellan stolarna när det gäller det nationella uppdraget varje huvudman har att följa.

I min fortsatta dialog i Twittertråden skrev jag följande:

De (förvaltningen) har i princip bara två uppdrag, vara servicebyrå åt skolenheten och ärendeberedare åt nämnden. Hur skolenhetens bedrivs är rektor och lärares ensak enligt skollagen.
För att förtydliga ordet servicebyrå tänker jag mig att förvaltningen tillhandahåller resurser för administration, schemaläggning, läromedelsinköp, juridisk hjälp, elevhälsa, mm åt skolenheterna. Ärendehanteringen är sådant som skolplacering, skolplikt, skolpeng, klagomål, mm mot nämnden. Det är väl det senare den Åstrandska utredningen skjuter in sig på i skillnaden mellan fristående skolor och kommunala och skolpengens storlek.

Mycket kan diskuteras om struktur och innehåll i skolväsendet. Ett är klart att mycket övrigt finns att önska om efterföljden av styrdokumenten på utförarnivån (kommun, fristående) som att bromsa ökad detaljstyrning från riksnivån. Det tillämpades i många år fram till att Göran Persson kommunaliserade skolan. Under den tiden innebar att all regel och ekonomistyrning gjordes från staten fram till 1991. Med tiden efter 1991 har det blivit minst 290 olika sätt att styra den numera mål- och resultatstyrda skolan. Tanken var god, genomförandet blev fel. Möjligen borde tankar som fanns i Skolkommissionen dammas av om anpassas till dagens situation för att råda bot på de strukturella problem skolan har. Vi får se hur den politiska hanteringen kommer att rulla ut i det svåra parlamentariska läget vi har fram till nästa riksdagsval 2022.     

torsdag 22 juli 2021

Tio år sedan terrordådet

Alla har någon relation till stora händelser. Man brukar fråga: Vad gjorde du den dagen? För egen del var jag på södra Mälarstranden i fritidshuset. Efter åska och regn under natten till den 22 juli 2011 höll jag på med testning av distanskurser och lite promenad runt sommarstugeområdet. Noterade att det varit sprängning i regeringskvarteren i Oslo när jag såg nyheterna. Det var först dagen, dagen efter  skrev jag följande i dagboken:

Overkligt det som hände i Norge igår. Hur kan någon göra detta?

På kvällen började jag, med det som är modernt idag, att streama program om för att se vad som hänt. Denna gången var det Nrk Live där jag sakta fick till mig vidden av vad ABB, Anders Behring Brevik, gjort. Under tiden efter dådet var det en surrealistisk tillvaro där det ena beskyllningarna efter de andra haglade på sociala medier. Själv skrev jag en hel del på min blogg Pluraword, som jag då haft i nästan ett år, under pseudonymen Plura. Första inlägget handlade om det overkliga. Jag skrev:

Hur jag är försöker tar jag inte in detta. Vad är det som gör att en människa har sådant hat att han kallblodigt planerar och genomför denna handling?

Andra inlägget handla om det Bibeln säger om handlingar som betraktas som synd, att den som icke är skyldig kastar första stenen. Diskussionerna handlade om det som snabbt drogs upp om islam:

Precis lika tycker jag mig nu se i efterskalven av den 22 juli efter den vedrstyggliga i Norge. Inte har vi någon muslim att kanalisera vreden mot. Då börjar vi göra partipolitik av det och höja oss till några goda i förhållande till de höger extremisterna. Otäckt på ren svenska. Politik oavsett färg och ideologier föder vissa extremister och fanatiker. Gäller att hålla rent i den egna farstun. 

Tredje inlägget handlade om grandet i sin nästes öga. Beskyllningar, hat och ondska haglade på nätet. Åter tog jag Bibeln som utgångspunkt i min slutsats:

Än är sanningen den, oavsett man heter Anders Behring Breiviks, Kalle eller Liza, är det inte grandet i medmänniskans öga som är ondskan utan bjälken i sitt eget. Inser man inte det kan man heller aldrig bearbeta det vansinne som skett i Oslo och Utöya. 

Fjärde inlägget handlade om ABB manifest och den fanatism den gav uttryck för. Givet var diskussionernas vågor höga om meningen med dokumentet. Jag dristade mig till att säga att sekter eller extrema rörelser kunde byggas på nätet och inte i verkligheten. En synpunkt som rönte viss uppståndelse, jag skrev:

Det är när rädslan får styra och vi blir bokstavstrogna (fundamentalister) vi skapar en mambo jambo, ett tydligt exempel på  mambo jambo är det som ABB står för. I förlängningen också för att förstå hur ABB kunde handla som han gjorde måste man nog förstå att dagens sociala medier fungera ypperligt som sekter. Där hittar enskilda näring till de handlingar de möjligen gör eller inte. 

Vi har sedan kunnat se hur t ex IS utnyttjat nätet för att tända vreden hos enskilda individer som sedan utfört avskyvärda handlingar. Ta vårt eget terrorbrott på Drottninggatan i Stockholm som styrdes på samma sätt och utfördes av en ensam man, Rakilov. Avslutande inlägget då på min blogg handlade om syndabocken. Skrev följande:

22 juli blossade vår fäbless för att hitta syndabockar upp. Fast denna gång var det en klar syndabock ABB. På honom kunde vi lägga alla våra "synder" och skicka ut honom i öknen. Vad skönt att vi än en gång kunde ta judendomen till hjälp.

Låt oss aldrig i fortsättning försöka hitta syndabockar när vi ska projicera vår rädsla eller avsky. Speciellt efter att sett programmet över de överlevande från Utöya (21/7 21) på SVT. Det är ett högt pris de fått betala och leva med, somliga lider fortfarande somliga har lyckats gå vidare. Sorgen och det hemska som hänt går aldrig över, ärret finns alltid där. 

Åsne Seierstad satte ord på det hemska med boken En av oss. En skrämmande berättelse om att det är en bit av norsk och nordisk historia som berör och vidgar synen hur terror och förvridna åsikter kan få hemska följder. Samtidigt sätter hon fingret på det som diskuteras idag:

...det är så snyggt som media rapporterade om den norska sammanhållningen efter den 22 juli 2011.

Nu förs diskussionen kring om det var en politisk handling genom ABB högerextrema tankar och handlingar riktad mot AUF och den norska socialdemokratin, inte den norska nationen i sig.

Vill ni läsa mina inlägg för tio år sedan finns länkarna nedan och de kommentarer som finns under inläggen.

Det viktigaste denna dag är att minnas tragedin på det personliga planet för de som drabbades av ABB framfart. Lika väl som vi aldrig får glömma dessa brott mot mänskligheten, det när man tar sig rätten att utplåna någon, som inte har samma syn på saker som den som handlar för att nå en högre sak, den enda rätta vägen.

Pluraword:

Overkligheten i naborlan

Kasta första stenen

Grandet i sin nästas öga

Mambo jambo

Syndabocks eländet

En av oss
     

onsdag 21 juli 2021

Klädkod

 

Kläder har alltid varit ett ämne att diskutera och sätta i sitt sammanhang. När jag tittar på bilder från min pappas diabilder från 1967 slås jag av klädkoden av hur viktigt det var att klä upp sig på bjudningar och högtider i ett arbetarhem. Vardagen var fylld av blåkläder i arbetarklassen. För att sticka av vid högtidligheter skulle man göra sig fin. I andra samhällsklasser kunde det vara tvärt om, strikt klädd på arbetet och avslappnat på ledighet i hemmet, med skillnaden att även vid festliga sammanhang var det högtidskläder.

Uppsträckt skulle det vara när det fotades. Bilden överst är från vardagsrummet på Fristadsgatan i Eskilstuna 1967 i mitt föräldrahem. Rak i ryggen skulle man sitta och i mitt fall med blicken in i kameran. Lika dant var det vid julbordet, uppklätt. Här på julbordet 1967. Notera att slips var obligatoriskt på den tiden, trots att man bara var 15 år. Bjöds gäster in, var de som på bilden till vänster längst ned, också uppklädda när de kom på besök. Här Birger Tångström med fru. De var missionärer i Kongo innan de landade i Eskilstuna. Det var pappa som kände dem sedan tiden i Norrland där Tångström var pastor.

Året efter 1968 var tongångarna andra. Jag var då 16 år och började bryta mot klädkoden. Det första som rök var slipsen. Därefter åkte kostymen för att ersättas av jeansjacka och jeans. 68-rörelsen tog aktivt tag i föräldragenerationens klädkoder och en radikalisering startade. Med tiden växte håret och skägget på många ungdomar. Även jag lät det växa under studietiden på gymnasiet och som teknolog på KTH.

Över tid noterar jag att i yrkeslivet blev det mer strikt klädkod beroende på var man arbetade. Inom olika branscher krävs en viss typ av kläder. Speciellt viktigt var det i min roll som rådgivare. Här gällde det att läsa av vad för typ av kläder man behövde vid olika kundbesök och nivå i organisationen man träffades. Under mina fyra olika yrkeskarriärer var det mer strikta klädkoder i tre av dem. De fjärde och sista var det som om tiden stått stilla sedan 68-rörelsen. När jag i mitten av 00-talet började i skolans värld var det åter att klä ned sig. Kom man i kostym och slips var man fel ute.

När den formella yrkeslivet är över finns få krav kvar på klädval. Nu anpassas den bara till de miljöer man rör sig i, utan att fundera på hur det ska påverka omgivningen lika mycket som det historisk gjort.  

måndag 19 juli 2021

Rötter


En pojke på en byväg, med en hund, är symbolen för mina norrländsk rötter. Pojken är jag runt treårs åldern i mitten av 1950-talet, hunden min farbrors vid namn Tello. Byvägen är i byn Granliden några kilometer ovanför Västra Ormsjö, väster om Dorotea.

Översta bilden till vänster visar eleverna i byskolan i Granliden. Gissar att den är tagen någon gång i mitten av 1930-talet. Min far står fjärde från vänster snett framför lärarinnan. Byn var livaktig på den tiden. Mina anfäder etablerad sig i byn och befolkade den genom seklerna. När pappa Verner växte upp bestod den av omkring 140 personer. Flottning, skogsarbete och jordbruk var förekommande näringar. Däribland flyttade man på sommaren från byn upp på fäbodar längre upp i fjälltrakterna. 

Bilden upp till höger är min farbror Nils och faster Eivor fotade tillsammans med kusin Ove samt min andra faster Karin, lägst till vänster i bilden, pappas syster på bron utanför fäboden Grönland. Ett ställe vid vägs ände. När tiden gick omvandlades fäboden till sommarnöje. Jag fick tillbringar några somrar i mitten av 1970-talet där. Idag äger mina kusiner stället.

Efter den stora flottningsolyckan i Ormsjön den 12 maj 1936 förändrades stämningen och förutsättningar både i Västra Ormsjö som uppe i byn Granliden. Farmor blev änka med fyra barn och ett femte i magen. Hur skulle de klara sig. Vad jag fått berättat för mig fick man ersättning och insamlade saker och kläder för att överleva efter olyckan. Det ville sig inte bättre än att farmor inte klarade av ekonomin och omsättningen av växlarna. Familjen spreds för vinden. Pappa kom under kriget till Sörmland och etablerade sig så småningom i Eskilstuna, efter värnplikten på brandförsvaret i samma stad.

Mina band till rötterna på pappas rida är gles eftersom avståndet var stort. Det var ett stort företag att ta sig upp till Norrland innan bilarna blev allmänna fortskaffningsmedel. När pappa var borta klipptes relation definitivt med hans uppväxtmiljö. Inför 80-årsdagen för flottningsolyckan hittade jag en Facebookgrupp för Västra Ormsjö, som jag gick med i. Det visade sig att jag fortfarande har släktingar där uppe frånsett mina kusiner i Dorotea. Med sociala medier kan man upptäcka nya trådar i de rötter man har.

Pluraword:

Kamrater i livet - kamrater i döden, Ormsjöolyckan    

torsdag 8 juli 2021

36 dygn i dödens väntrum

Allt sedan mars 2020, när covid-19 slog in som en pandemi i Sverige, har jag följt den på pressträffar med FHM och andra medierapporteringar. Utöver det har jag i vänkrets och arbetskollegor haft berättelser bortom siffror i rapporteringen. Själv valde jag de första månaderna självvald isolering. Efter det frågade jag min behandlande läkare om jag fick röra mig ute i samhället. Ja, blev svaret, men med kravet att följa FHM restriktioner. I görligaste mån har jag följt det. Samtidigt är jag nu fullvaccinerad och har förhoppningsvis det skydd som behövs för det dödliga viruset. 

Underförstått har jag fått vittnesmål om sjukdomens dödliga farlighet. Min affärspartner fru och han fick det i början på 2021. Han klarade sig, hon klarade inte matchen i dödens väntrum. Med stor tacksamhet har jag läst Thomas Wilander berättelse, med Marcus Birro vid pennan. En drabbande bok med underbart språk av Birro. En sann bladvändare om den krigszon svensk sjukvård befunnit sig i sedan mars 2020.

Berättelsen är den nakna berättelsen hur existensen fullständigt går i kras när någon i familjen drabbas av ett dödligt virus. Råga på allt hade vården ingen kunskap om det nya viruset. Kunskapen byggdes upp i realtid under vården av patienterna som var inlagda på IVA. Thomas läkare Johanna, på Danderyds sjukhus, beskriver det på följande sätt:

När denna första patient med misstänkt covid kom blev det stor sak bland oss läkare. Då visste vi fortfarande extremt lite om sjukdomen och hur den smittade, hur allvarlig den var eller vilken fruktansvärd omfattning den skulle få. (s 206)

Idag vet vi hur det blev. Under tiden vården tog hand om patienterna samlade man på sig kunskap. När det lugnade ned sig sommaren 2020 samlade man sig på IVA, Danderyds sjukhus, för att gå igenom vad man lärt sig. Det hade man nytta av inför den andra vågen som kom i oktober 2020. Vårdchefen på IVA, Sanaz, berättar att det var som att uppleva kriget igen. Som barn växte hen upp i Iran med kriget på nära håll. När pandemin kom kom upplevelserna tillbaka både bilderna och händelserna hur det är i ett krig. Akuten var en krigszon där det som i alla kriser gäller att agera på allt som rör sig.

Dessa berättelse från IVA inifrån ska se som bakgrunden till Thomas och Christinas berättelse. Thomas berättelse vid insjuknandet, från fullt frisk, anländande till akuten på Danderyd med de symtom covid har. Där minnena slocknade vid ankomsten till uppvaknandet 36 dygn senare, när han sakta åter tar sig till livet. En berättelse om den mödosamma vägen tillbaka. Om hallucinationer under nedsövningen och hur covid minst två gånger angriper vitala organ som innebär att dörren till döden kan öppnas när som helst. Men hur han tar sig tillbaka.

Det andra perspektivet är Christinas berättelse om helvetet för familjen. Hon och de två barnens utlämnade att inte kunna besöka sjukhuset. Att inte veta hur tillståndet är för Thomas trots samtal dagligen med läkarna. De visste själva lika lite om sjukdomsförloppet. Vreden, sorgen och förtvivlan griper Christina, samtidigt berättar hon hur hon håller fasaden uppe för barnen, så de kan ha så normalt liv som möjligt. Hur hon hittar en svart yta bakom Bromma Blocks där hon i bilen kan låta vreden, förtvivlan och sorgen blomma ut. Här kan hon skrika, gråta och slå ratten utan att störa av omgivningen, ett nödvändig plats att, i botten på den kolsvarta brunnen, få utlopp för sina känslor. Hur hon sedan sakta famlar efter pinnen att sätta foten på för att ta sig upp. Hur vänner och föräldrar till henne och Thomas stöttar för att få vardagen att gå ihop.

Boken är en skakande berättelse om hur haveriet i tillvaron skapar de stora livsförändringarna. De där ögonblicken som totalt förändrar färdriktningen. Berättelsen innehåller det där existentiella, hur lätt det är att rycka på axeln när allt flyter på, till hur påtagligt det andliga gör sig påmind när existensen hänger på en skör tråd. Man är inte lika kaxig när man varit i dödens väntrum.

Länge sedan jag blivit så berörd av en bok, där tårarna stundtals kommer fram. Marcus Birro har verkligen lyckats skriva en känslomässig berättelse, som både beskriver helvetet på jorden, som de trösterika i att komma åter till livet.     
 

onsdag 7 juli 2021

Återuppstånden

 

Återuppstånden är Stefan Löfven som statsminister vid riksdagens omröstning (7/7 21). Nu kommer han att leda regeringen Löfven III. På fredag vet vi vilka som får hänga med i den ministären. Det intressanta med omröstningen är att det finns en otrogen ledamot, en liberal som la ned sin röst. 

Efter att lyssnat på anföranden av olika partiers representanter noteras att detta är den svagaste regeringen i svensk politisk historia. Regeringsunderlaget är i sin sammansättning oense om politiken. Det enda de var överens var att tolerera Löfven som statsminister. Kommer Annie Lööf och C att hålla vad de lovar att rösta på sin egna budget. Vad händer om Löfven inte håller det avtal som C säger sig ha med honom. MP säger ju nej till de tre punkter som C säger sig ha med S, stärkt äganderätten till skogen, uppluckrat strandskydd och överenskommelsen mellan arbetsmarknads part om arbetsrätten att bli lag.

Nu får riksdagens ledamöter en behövlig semester innan den får ta hand om besvärligheterna i september när budgeten ska läggas på riksdagens bord. Debatten i riksdagen, innan omröstningen, var en klar start av valrörelsen inför valet om drygt ett år.