Farsartad utveckling

Diskussionen är livlig och ibland konstruktiv på Twitter. @Jesper_Skolan ställde följande påstående på Twitter (23/7 21):

Det är fortfarande lika farsartat med politik, tjänstemän & skolledare som pratar om vikten av individualisering, utveckling, trygghet & studiero.. samtidigt som besluten om utökat antal elever per lärare & mer arbetsuppgifter för alla klubbas igenom.

Det fick mig att svara följande:

Skillnaden är väl att det första pratas på normerande riksnivå. Det andra tillhör väl den kommunala nivån. De två lär aldrig mötas.

Genom åren jag jobbat med skolan är det en klar skillnad på de olika nivåerna i skolväsendet och sällan möts de. Vad det kan bero på finns det säkert många synpunkter på. En att riksnivån har en föreställning om skolan och den kommunala nivån lever kvar i en gammal lagstiftning innan 2010-års skollag. Förr i världen hade den kommunala nivån större inflytande över undervisningen än vad dagen skollag ger dem möjlighet till. Här har skollagen givit rektorn mandatet över den inre organisationen, inte huvudmännen. Däremot har skollagen lagt ett antal krav på huvudmannen som uppföljning och planering av det systematiskt kvalitetsarbetet, kränkande behandling, elevhälsa, mm.

Det som är oklart i skolans värld är rollen för förvaltningen. Den finns inte fastslagen, varken i kommunallagen som skollagen, vad dess uppgift är. Det framgår enligt figuren ovan. Det som har tillkommit är begreppet skolchef, som uppgradering av skollagen under regeringen Löfven I. En person som har mandatet att se till att både fristående som offentlig huvudmän följer styrdokumenten i skolväsendet. I övrigt är det fritt för kommunerna att forma sina förvaltningar, vilket gör att mycket faller mellan stolarna när det gäller det nationella uppdraget varje huvudman har att följa.

I min fortsatta dialog i Twittertråden skrev jag följande:

De (förvaltningen) har i princip bara två uppdrag, vara servicebyrå åt skolenheten och ärendeberedare åt nämnden. Hur skolenhetens bedrivs är rektor och lärares ensak enligt skollagen.

För att förtydliga ordet servicebyrå tänker jag mig att förvaltningen tillhandahåller resurser för administration, schemaläggning, läromedelsinköp, juridisk hjälp, elevhälsa, mm åt skolenheterna. Ärendehanteringen är sådant som skolplacering, skolplikt, skolpeng, klagomål, mm mot nämnden. Det är väl det senare den Åstrandska utredningen skjuter in sig på i skillnaden mellan fristående skolor och kommunala och skolpengens storlek.

Mycket kan diskuteras om struktur och innehåll i skolväsendet. Ett är klart att mycket övrigt finns att önska om efterföljden av styrdokumenten på utförarnivån (kommun, fristående) som att bromsa ökad detaljstyrning från riksnivån. Det tillämpades i många år fram till att Göran Persson kommunaliserade skolan. Under den tiden innebar att all regel och ekonomistyrning gjordes från staten fram till 1991. Med tiden efter 1991 har det blivit minst 290 olika sätt att styra den numera mål- och resultatstyrda skolan. Tanken var god, genomförandet blev fel. Möjligen borde tankar som fanns i Skolkommissionen dammas av om anpassas till dagens situation för att råda bot på de strukturella problem skolan har. Vi får se hur den politiska hanteringen kommer att rulla ut i det svåra parlamentariska läget vi har fram till nästa riksdagsval 2022.