Underförstått har jag fått vittnesmål om sjukdomens dödliga farlighet. Min affärspartner fru och han fick det i början på 2021. Han klarade sig, hon klarade inte matchen i dödens väntrum. Med stor tacksamhet har jag läst Thomas Wilander berättelse, med Marcus Birro vid pennan. En drabbande bok med underbart språk av Birro. En sann bladvändare om den krigszon svensk sjukvård befunnit sig i sedan mars 2020.
Berättelsen är den nakna berättelsen hur existensen fullständigt går i kras när någon i familjen drabbas av ett dödligt virus. Råga på allt hade vården ingen kunskap om det nya viruset. Kunskapen byggdes upp i realtid under vården av patienterna som var inlagda på IVA. Thomas läkare Johanna, på Danderyds sjukhus, beskriver det på följande sätt:
När denna första patient med misstänkt covid kom blev det stor sak bland oss läkare. Då visste vi fortfarande extremt lite om sjukdomen och hur den smittade, hur allvarlig den var eller vilken fruktansvärd omfattning den skulle få. (s 206)
Idag vet vi hur det blev. Under tiden vården tog hand om patienterna samlade man på sig kunskap. När det lugnade ned sig sommaren 2020 samlade man sig på IVA, Danderyds sjukhus, för att gå igenom vad man lärt sig. Det hade man nytta av inför den andra vågen som kom i oktober 2020. Vårdchefen på IVA, Sanaz, berättar att det var som att uppleva kriget igen. Som barn växte hen upp i Iran med kriget på nära håll. När pandemin kom kom upplevelserna tillbaka både bilderna och händelserna hur det är i ett krig. Akuten var en krigszon där det som i alla kriser gäller att agera på allt som rör sig.
Dessa berättelse från IVA inifrån ska se som bakgrunden till Thomas och Christinas berättelse. Thomas berättelse vid insjuknandet, från fullt frisk, anländande till akuten på Danderyd med de symtom covid har. Där minnena slocknade vid ankomsten till uppvaknandet 36 dygn senare, när han sakta åter tar sig till livet. En berättelse om den mödosamma vägen tillbaka. Om hallucinationer under nedsövningen och hur covid minst två gånger angriper vitala organ som innebär att dörren till döden kan öppnas när som helst. Men hur han tar sig tillbaka.
Det andra perspektivet är Christinas berättelse om helvetet för familjen. Hon och de två barnens utlämnade att inte kunna besöka sjukhuset. Att inte veta hur tillståndet är för Thomas trots samtal dagligen med läkarna. De visste själva lika lite om sjukdomsförloppet. Vreden, sorgen och förtvivlan griper Christina, samtidigt berättar hon hur hon håller fasaden uppe för barnen, så de kan ha så normalt liv som möjligt. Hur hon hittar en svart yta bakom Bromma Blocks där hon i bilen kan låta vreden, förtvivlan och sorgen blomma ut. Här kan hon skrika, gråta och slå ratten utan att störa av omgivningen, ett nödvändig plats att, i botten på den kolsvarta brunnen, få utlopp för sina känslor. Hur hon sedan sakta famlar efter pinnen att sätta foten på för att ta sig upp. Hur vänner och föräldrar till henne och Thomas stöttar för att få vardagen att gå ihop.
Boken är en skakande berättelse om hur haveriet i tillvaron skapar de stora livsförändringarna. De där ögonblicken som totalt förändrar färdriktningen. Berättelsen innehåller det där existentiella, hur lätt det är att rycka på axeln när allt flyter på, till hur påtagligt det andliga gör sig påmind när existensen hänger på en skör tråd. Man är inte lika kaxig när man varit i dödens väntrum.
Länge sedan jag blivit så berörd av en bok, där tårarna stundtals kommer fram. Marcus Birro har verkligen lyckats skriva en känslomässig berättelse, som både beskriver helvetet på jorden, som de trösterika i att komma åter till livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar