Kunskapens trädgård

Kunskapens trädgård

tisdag 31 juli 2012

Krock mellan statlig styrning och kommunal ekonomi

Läser att kommunerna kommer att gå tuffa tider till mötes. Då är risken stor att den största budgetposten i kommunen skolan kommer att få stryka på foten med nya budget neddragningar enligt den kända principen, osthyveln.

Det är skrämmande.

Sveriges framtid bygger på att kommande generationer ska ha kunskaper för de är framtidens sjuksköterskor, bilmekaniker, lärare, m fl. Om de inte får fullgod utbildningen, enligt det statliga kraven som sjösattes för ett år sedan, bryter det kommunala budgettänkandet emot statens krav på genomförandet av undervisningen.

Kanske dags att börja prata om kommunalt självstyret. Är det nyttigt att staten har krav på genomförandet medan kommunerna spolierar det genom sina budgetprocesser. Även om skolan varit kommunal verksamhet genom alla tider var det innan 1990 så att staten styrde både medelstilldelning via länskolnämnderna som pedagogiken via SÖ. När kommunaliseringen genomfördes släpte staten all budgetstyrning och införde en mål- och resultatstyrd skola över en natt. De statsbidrag som numera skickas till kommunerna är det fri dispositions rätt på, att utnyttjas till skrytbyggen eller barn.

Det kanske är så att staten också skulle börja fundera på hur det det statliga uppdraget ska styras förebyggande. Både i pedagogiska termer som budgetmässiga. Det kan inte rimligen vara så att 290 kommuner självständigt kan spoliera de statliga kraven på undervisningen. Då är Skolinspektionens uppdrag reaktiv i så måtta att kontroll i efterhand av uppfyllandet av regler blir ineffektivt. Även om inspektionen fått juridiska muskler har man inte makten över hur kommuner finansierar sitt uppdrag som genomförare i skolan.

Så den stora politiska diskussionen i skolan framöver är inte det som diskuterats hittills. Utan hur ser vi över det kommunala självstyret. Ska kommunerna har självstyret över den viktiga samhällsektorn skolan? Hur ska staten styra budgetmedel man tillställer kommunerna? Det är den politiska utmaningen i skolväsendet de kommande åren. Inget annat!!

Media SvD

söndag 29 juli 2012

Staten och kapitalet

Rubriken en känd proglåt från 70-talet. Lika aktuell idag som då. Genom tiderna har kapital- och jordägare gått armkrok med socialdemokratin för att skapa den jordmån vi hittills har lev under.

Med en sådan politik har de stora alltid fått det bättre. Det illustreras bra i boken "Jorden de ärvde". Där har man medvetet från S håll låtit feodala system härska under epitet kulturarv och "arbetande kapital". För det finns inget så dött kapital som det som binds i jord.

Alliansregeringen har under sina sex år vid makten inte uppmärksammat det faktum att kanske det feodala systemet skulle få råda för företag som växer. Med ett "arbetande kapital" som är fridlyst för de som är entreprenörer och ska bygga upp företag. Tyvärr är idag möjligheten att finansiera tillväxten starkt begränsad av de tillgångar man som privatperson har. Inte nog med att man bara kan förlita sig på realtillgångar bundet i jord måste man betala fastighetsskatt. För de stora jordegendomar som ligger i fidiekommissen finns ingen fastighetsskatt.

Så det bästa regeringen skulle kunna göra är att skapa ett nytt frälse i landet. Ett frälse i form av de som vågar satsa sina pengar i verkliga riskprojekt. Inte sådana som rikskapitalbolag ägnar sig åt, de befinner sig redan på en mogen marknad. Samtidigt som man ändra i välfärdsystemen. Bertil Ohlin predikade under hela sin politiska gärning välfärdsstaten utifrån frihet, trygghet och tillväxt. I Sverige blev det bra fokus på trygghet och storkapitalet.

Tyvärr ser jag för mycket av det hos Alliansregeringen också. Reinfeldt och Borg är för mycket av bevarare av det "gamla". Ska vi få fart på jobbpolitiken måste ett antal mekanismer i välfärdsbygget antingen rivas eller göras om i en omfattande ROT.

För övrigt anser jag att frihet och tillväxt måste bli ledstjärnan i det nya välfärdsbygget.

Media SvD

torsdag 26 juli 2012

Avkoppling är även att meditera

Meditation har varit på tapeten under Idagsidorna i sommar. En reaktion på det här direktbehovs samhället vi lever i. Ständigt uppkopplad å nå bar. Samtidigt som vi kan få information ständigt.

För det första tror jag det är viktigt att ha ett eget förhållningssätt till när och var man söker information samt svara på mejl. Oftast är inte mejlen akuta så det måste svaras i vändande mejl. Samma gäller kommentarsfälten på social medier. När det är sagt vill jag ändå säga att visst är arbetsperioder eller andra betungande perioder i livet stressande.

Det viktiga jag lärt mig, den hårda vägen, är att lyssna på kroppens signalerna. Att verkligen stänga dörren mot omvärlden och bli så där nödvändigt opersonlig. Det kan också vara viktigt, om man har möjligheten, att byta boendemiljö. Själv tar jag mig bort från staden under sommaren. Flyttar ut på landet några veckor och lever ett mindre inrutat liv med förstunden "jobb" där hjärnan får vila från alla intryck. Även om jag är fullt uppkopplad till den digitala världen är det inte lika påträngande som i staden.

Tror formerna för hur man rensar hjärnan och kroppen ser olika ut för varje individ. För somlig fungerar meditation, för andra något helt annat. Det viktiga är att man hittar sina vrår i livet där man får vara så där onyttig och inåtvänd som det bara går. Att våga ta in tystnaden och lyssna på kroppens signaler.

Media SvD

Uppdaterat 120729

Nu har jag fått nytt bränsle till att det finns olika sätt att koppla i från hjärnan. Rent neurologisk fungerar vi olika beroende på hur vi jobbar. Det viktiga för avkoppling är inte att vi behöver ett speciellt fönster fyra till fem veckor per år utan vad vi gör med detta fönster.

Till och med så att det nödvändigt inte är just det fönstret som är viktigt. Utan det viktiga är att intensiva perioder av kreativt arbete möts med en period av tystnad. För det är ett känt faktum, när flowet tryter är det bara att lägga av. Ungefär som när någon klok univeristetslektor sa på KTH till mig och mina teknologkompisar. Kör ni fast på uppgiften i tentan. Släpp den. Gå till nästa. När ni är färdig med de andra uppgifterna gå tillbaka.

Så är det i livet i stort. Växelbruk är viktigt för att hjärna ska få jobba i fred med uppgifterna.

Media SvD2

måndag 23 juli 2012

Ord som blir till handling

Intressant att läsa Göran Rosenbergs inlägg på Brännpunkt. Detta skrev jag om för ett år sedan, se länk nedan. Att de sociala medierna är grogrunden för hat och sekteristiskt beteende och näring. Problemet är väl när "vanliga" människor hänger på i hatet och aggressionen. Ett täcken på att dessa människor saknar förmågan till att tygla sina känslor i förhållande till ett kritiskt tänkande.

Det ända jag har att invända på i debattinlägget är ordet galning. Hur definierar du det? Är det en femfemma eller är det en personlighets störning med grandiosa personlighets drag? Göran Rosenberg borde veta bättre än att så slarvigt låna sig till värdeord som det inte finns en enhetlig definition på.

Är det något vi borde lärt oss av den 22 juli är att det idag är lättare att skapa forum för att mångal ut sin propaganda.

Blogginlägg Mambo-Jambo
Media SvD

söndag 22 juli 2012

Feodalismen lever

Barndomen  präglades över att höra uttryck som fideikommis. Min mormor och morfar var arrendatorer och småbrukare på ett av dessa fideikommis. Enligt lagen från 1962 ska de upphöra när den siste innehavaren av fideikommisrätten avlider.

I såsseanda skulle Sverige som sista land verkligen avskaffa de Tyskimporterade idéerna från 1600-talet. Men se nu har de det svängt. Med hänvisning till kulturvärden låter man förlänga det feodala systemet. En märklig tankevurpa av S. 1994 fattar Margot Wallström beslutat att förlänga det första fideikommiset. Mot kungamakt är man men tydligen för att feodalsystem fortfarande är accepterade.

För det är bara den först födda sonen som hade rätt att ärva hela tjotabalongen. Både änkor och övriga syskon blir arvslösa. Allt i en strävan att hålla förmögenheten intakt och slippa stycka jordegendomar. Till på köpet strider just detta emot rådande arvsrätt för oss övriga.

Mycket ska man få kunskap om. Därför läs boken Jorden de ärvde.

Källa:
Af Kleen, Björn (2009) - Jorden de ärvde, Weyler

22 juli - en minnesdag

Denna dag har skakat om oss i Norden. En dag då oskulden blev tagen från oss. Då vi trodde att terror var någon annan som utövar med annan hudfärg. Helt plötsligt blev det svårt. Vit man och dessutom landsman utförde de mest gruvsamma handlingar som utspelade sig i Oslo och på Utöya i fredstid. Handlingar som tillhör ett krig långt bort. Sådant som vi dagligen ser manglas ut ur TV-rutan från Syrien just nu.

Vi ska skänka de drabbade i Norge en tanke idag.

Samtidigt förundras jag över det som hänt sedan den dagen. Tänker speciellt hur svårt det plötsligt blev att hantera att det vara en vit landsman som utfört dådet. Hade det varit en som hade ett svår uttalat namn från något land långt bort hade det inte funnits något annat straff än fängelse. Nu ska helt plötsligen allt psykologisera för att vi ska hantera vår egen rädsla och osäkerhet.

När jag följt rättegången i Oslo tingsrätt och ser ABB är det som att se Mladic, Göring, Hess, Speer, Quisling eller vad de heter i krigsförbrytar rättegångar. De är soldater som inte gjort något avskyvärt. Det är ju någon högre upp som beordrat detta. Tråkigt nog saknas oftast dessa personer. Antingen för att de är döda eller bara existerar i en fantasivärld, men lika fullt reell för den anklade personen.

Vi får se hur dommen kommer att se ut när väl Oslo tingsrätt sagt sitt. Säkert kommer den att överklagas. Men jag skulle nog vilja säga att att ABB var medveten på ett plan för sina handlingar. Jag skrev om det då, se länkar nedan, eftersom hans handlande är en manbo-jambo av tankegods som närs av många på extrem högerns eller vänsterkanten.

Därför blir det än viktigare att vi fortsätter dialogen kring dessa frågor.

Tidigare inlägg: Mambo-Jambo ; Grandet ; Kasta första stenen ; Overkligheten i naborland

lördag 21 juli 2012

En unik människa och gärning

Bilden av Bertil Ohlin är mångfasetterad när man nu manglat igenom den dryga 500 sidor långa biografin om hans gärning. Någon liknande opposistionspolitiker har vi inte haft. Han som person satte skräck i socialdemokratin så den vandra bort från ett samhälle byggt på socialistiskt, centraldirigerat förmyndarsamhälle. Risken var uppenbar efter andra världskriget för dessa strömningar.

Man kan säga att Bertil Ohlin var den god granskare. Den rollen uppfyllde han med bravur. Som röstsamlare var han framgångsrikt fram till 1958 års fyllnadsval. Som alternativskapare blev hans förhandlarroll inte så lyckat i samband med ATP-striden. Men när han på 1960-talet närmade fp mot mittenpolitiken lyckades han samla krafterna, att utifrån sin syn på tvåkammar systemet, få S att svänga och gå med på en utredning som ledde fram till en kammarsystemet vi har idag.

Boken är väl värd att läsas. Om den går att få tag i vill säga. Hittade boken på rea någon gång i början på 2000-talet.

Biografin har inte bara givit en inblick i en persons val i livet. Att överge vetenskapen för politiken, utan också en inblick i den politiska utvecklingen som jag själv växte upp under. Många händelser har man hör sig berättade och man hade en dimmig uppfattning om dess verkan. I ett historiskt perspektiv har man fått klarheter och förklaringar över politiska händelser och skeenden.

Källa:
Larsson, Sven-Erik (1998) - Bertil Ohlin, Atlantis

fredag 20 juli 2012

Mediavänstern

Medias roll har skiftat genom tiderna. Under 60-talet fick vi en sakta radikalisering i studentkretsar med kulmen 1968. Det som har kommit att kallas 68-rörelsen. I samband med den kom rödvins vänstern och influerade medierna kraftigt under 70-talet. Om vänstersvängen dog i samhället 1976 så levde den kvar i kultursvängen en bra tid därefter.

En som var kraftig kritiker till mediavänster var FP-ledaren Bertil Ohlin. Efter sin avgång som partiledare 1967 var han fortfarande politiskt aktiv, inte bara i riksdagen utan som samhällsdebattör. Det som tydligen gått mig förbi från den tiden är hans oerhörda kanonader av skrivelser och uttalande om den inte allt för kritiska eller objektiva journalistik som bedrevs på landets redaktioner. Från mediadrakarna på Kungsholmen till Sveriges Radio på Gärdet.

Kritiken kom bara från en inflytelserik person. Min fundering är hade detta varit möjligt om dagens sociala medier hade funnits då?

Ska inte ge ett entydigt svar, men det hade nog varit svårt för redaktionerna att styra nyhetsflödet och debatterna som man gjorde då. På den tiden inrättade tom sossarna en Utbildnings radio i Stocksund vars enda syfte var att skapa politisk propaganda i utbildningsväsendet. På den tiden var det ytterst fult att syssla med reklam om man gått någon medialinje. Sådant som vi idag skakar på huvudet åt. Men så såg verkligheten ut då.

Med sociala medier har redaktionernas filter på vad som ska skrivas och rapporteras försvunnit. Idag kan vem som söka de fakta man själv vill. Samtidigt som vi ser att det bidrar till att lyfta bort obehagliga diktaturer i den arabiska våren förra året. Dialogen är vapnet för att få bort osund propaganda och vinklade påståenden.

Säkert hade medialandskapet sett annorlunda ut på 70-talet om sociala medier funnits. Frågan är bara varför inte fler aktiverade sig på den tiden?

Källa:
Larsson, Sven-Erik (1998) - Bertil Ohlin, Atlantis

torsdag 19 juli 2012

Mors lilla Olle

Ibland undrar man hur analysen kan leda så fel. Nästan som mors lilla Olle som i skogen gick. Att V drömmer sig till en planekonomisk tillvara är välkänt och inte alls konstigt. Problemet blir när man låter okunskapen sitta i högsätet när man pratar vinster i välfärden. Blir som att de tror att det offentliga är en stor snäll björn. Det händer när man läser några V-politikers inlägg om just detta på Brännpunkt.

Vinst eller som det heter på riktigt resultatet av verksamheten uppstår när kostnaderna är mindre än intäkter efter ett antal boksluts korrigeringar. Detta resultat är en del av det fria egnakapitalet i ett bolags balansräkning och är ägarpengar. Hur ägarna disponerar dessa pengar beror på vad bolagsstämman beslutar. Kloka ägare återinvesterar del av överskotten i verksamheten som förbättringar. Dessa förbättringar kan vara effektivare arbetssätt, ny utrustning, ändrad arbetsrutiner och ny kompetens.

Alla företag som ensidigt använder företaget som sedelpress kommer snabbt att se mjölken sina i kassakon. Det är som att krama ur all saft ur en vindruva. Det är bara ett tomt skal kvar.

Dessutom kan möjligen överskott i välfärdsföretag även ses som ett kvitto på hur dåligt offentliga verksamheter drivs. Kostnadsbudgetar är definitivt inte främjande för effektivitet i offentligt drivna verksamheter. Man ser inte effekt av sitt handlande, det finns inget rakt samband mellan vad det kostar det man gör och vad man får pengar för att göra det.

För övrigt anser jag att välfärdsföretag skapar en tydligt tryck på offentligt driven verksamhet att bli effektivare med skattemedel.

Media SvD

Drömmar som rann ut i sanden

Har ni hört det förut?

Ja, om man läser nutids historien har man klart för sig att det Carl B Hamilton drömmer om rinner ut i sanden. Den gamle FP-ledaren Ohlin drömde om det på 40-talet. Tillsammans drömde han med Hedlund under sextiotalet.

Enda resultatet blev en mittenpolitik som C+FP drev fram till valsegern 1976. Där Bohman var klok nog att säga att M sanktionerade en mittenpolitik.

Denna mittenpolitik har M tagit över sedan en tillbaka sväng till tydliga höger ideal och S närmat sig. Såvida den inte faller tillbaka i vänsterfållan innan 2013.

Det som PJ Anders Linder tar upp idag har prövats med noll framgång historiskt. Än mindre kommer det att göra det idag med den öppna värld vi har med sociala medier som snabbt ändra åsiktströmmar. Därför är väl en fortsatt teknisk valsamverkan ända möjligheten för Alliansen. Kanske under en gemensam lista. Kanske med sakpolitik som inte är partibunden inom de stora välfärdsområdena.

Media SvD

lördag 14 juli 2012

Politisk pajkastning leder inte framåt

Har sett merparten av de webbsändningar som gjordes under Almedalsveckan 2012. Det som förvånar mig är fortsatt pajkastning om skolsystemet. Tydligaste var det på LRs seminarium om grundskolan 50 år.

När diskussionerna förs är det utifrån den situation skolan befann sig i för drygt ett år sedan. Rätt ointressanta diskussion. Frågan borde istället vara: hur gör vi för att inför de nya styrreglerna? Istället börjar man föra en diskussion om huvudmannaskap utifrån en likvärdighet. Skrämmande!

Värst kan jag tycka det var när förre gd för Skolverket Per Hullberg så kraftigt börjar tala om statlig styrning å en återförstatligande. Skolan har aldrig varit statlig styrd på det sätt som man tror. Att skolan styrdes pedagogiskt från SÖ när det gällde penningatilldelning var en sak. Den andra som "rättades till" var lönesättningen. Det var inte så att lärarna var anställda av staten fast man hade statliga lönetariffer. Det var ett dubbelkommando man tog bort 1991.

Det är djupt oroväckande att denna debatt förs. Problemet för skolan är inte vem som är huvudman, utan hur resurser styrs till skolor i behov. Elevperspektivet är näst intill frånvarande i debatten.

Får hålla med Karl-Petter Thorwaldsson när han säger att det på den politiska planhalvan bör bli en borgfred om skolan. Den är för viktig för politiska utspel.

Vad man möjligen borde diskutera är snarare hur stort det kommunala självstyret ska vara. Är det så att vissa samhällsektorer inte ska politiskt styras av kommunerna, utan bara genomföras. Då tänker jag speciellt på skolan och omsorgen. Skolan ska, enligt mitt förmenande, inte hobbypolitikerna ägna sig åt skolpolitik utan istället vara nyttiga genomförare av den statliga politiken som är fastställd i skollagen och läroplanerna. Annars får vi S märkt politik i kommuner med det styret och tvärt om. Det går på tvärs rikspolitiken.

Det vi måste se, tycker jag är Stockholmsstad som har en differentierad skolpeng beroende på var skolorna finns i för socioekonomiskt förhållande. Det borde varje kommun ha. Samtidigt är det ju så att i en kommun finns det både bra och dåliga skolor. Då är det viktigt att lägga ned skolor som inte klara att nå de statliga målen. För det är inte likvärdigt att låta bara elever tvingas gå i skolor som inte uppfyller kraven i styrdokumenten.

För övrigt anser jag att skolan är för viktig för att politiker ska ha det som trätoämne eller som bugetregulator i den kommunala ekonomin.

torsdag 12 juli 2012

Visst kan man hämta recept

Något konfundera funderar jag på vad Sven Britton säger i sitt inlägg. Om jag tar mig själv och inhandlandet av recept förstår jag inte problemet. I måndags skulle jag hämta en piller burk. Av en händelse gick jag förbi ett apotek jag inte varit på förut. Tänker då, aha jag går in här å hämtar piller burken. Lämnar fram legitimationen och bums kommer receptet upp. Problemet är just det Sven Britton säger, fast inte med den innebörden, någon receptiarie är inte sjuk utan man har inte fått leverans av min piller burk eftersom de har slut i butiken.

Vad gör man då? Tackar för sig å åker 500 meter till nästa apotek. Å si de hade man min piller burk.

Samtidigt sneddar Sven Britton i sin argumentering. Det är inte så att apotektet är privatiserat utan omreglerat. Apoteksmarknaden består till 80 procent receptbelagd medicin. Priset på denna medicin sätts av staten. Marginalen på de artiklarna är 3 procent på priset, för Sverige har en av världens mest effektiva läkemedelsdistributioner. Denna marginal fanns innan omregleringen också. Så där har inget hänt.

Detta ska jämföras med hur det ser ut i Europa och världen i stort sett. Där är det apotekaren eller receptiarien som styr utpriset och där med finns en marginal i stort sett på 25 procent. Allstå är läkemedlen betydligt dyra utomlands än i Sverige.

Problemet med omregleringen fattar alla är att ett antal "glada" amatörer till rikskapitalister gick in i marknaden å köpte apotek där merparten av försäljningen styrs av staten, med en lönsamhet på 3 procent. Vad blir effekten av detta? Jo, mycket riktigt det Sven Britton påpekar samt att enda sättet att få ihop affären är att minska på administration och personal. Så här har det förkättrade riskapitalet gått på en nitlott när de gav sig in i affären. Frågan är snarare vad kommer att hända den dag dessa ska göra exit?

Media SvD

tisdag 10 juli 2012

Ohlin och Hedlund ett hinder

Med intresse fortsätter jag mitt universitet i den politiska verkligheten. Det som aldrig stått klart för mig tidigare är hur när det vara att vi 1957 hade haft en borglig regering. Pensionsfrågan blev en rysare inrikespolitiskt.

Den bild som skapats av oinskrängt makt av socialdemokratin har sina skönhetsfläckar. En är den om situationen i andra kammaren efter 1956 års val. Ohlin var herre på täppan under 1940- och 50-talet. Han såg sig som den naturlige statsministern i en borglig regering. Samtidigt som Hjalmarsson med högern byggde starka valframgångar under 50-talet. Där Hedlund samregerade med Erlander.

Ni kan tänka själv hur omaka dessa herrar var när regeringsförhandlingarna inleddes på den borgliga sidan. Alla hade sina skäl till samregerandet som inte befrämjade ett samarbete. Drömmen om ett maktskifte gick i kras. Det skulle ta hela 20 år innan ett maktskifte kom till stånd.

Maktskiftet var tur för demokratin. Det är aldrig sunt i en demokrati att ha ett parti som dominerar. Så det vi ser i dagens politik är ett sundhets tecken. Inget parti kan i framtiden abonnera på regeringsmakten utan ett beroende av någon annan.

Källa: Larsson, Sven-Erik (1998) - Bertil Ohlin, Atlantis.

Utrotningshotad

Är boken utrotningshotad? Vet inte, men distrubtionsformerna för texter har förändrats med ipad och andra läsplattformar. Att den tryckta boken kanske minskar är väl en generationsfråga å en fråga för hur förlagen selektivt väljer att publicera manus.

Jag läser idagens kulturdel av SvD att unga läser mindre böcker. Kanske inte så förvånande med dagens social medier. Det som är intressant över tiden är att unga grabbar läser mindre böcker än vad tjejer gör. Inte för att jag är något vetenskapligt objekt för hur mina läsvanor kan ha en allmän giltighet så hade inte boken någon framträdande roll i uppväxten.

Min fantasi fick jag genom att lyssna på berättelser från mina söndagskollärare och i barntimmen i den kristna rörelse jag växte upp i. Med "skriv och läsvårigheter", som det hette på den tiden, var inte det skrivna språket viktigt. Då fokuserades istället naturvetenskap och teknik med matematiken som navet. För i min uppväxt fick man hör att man var dum när man inte fick orden på plats.

Så det här med bokläsandet tog fart först i vuxen ålder. Å sedan dess har det varit bokslukar ålder hela tiden. För det jag upptäckte i vuxen ålder var att fantasin förstärktes och tanken skärptes med träningen av att läsa orden. Samtidigt som förmågan att omvandla texten till praktisk tillämpning ökar ju mer du tränar språket.

Sedan kan jag tycka att det är lite förnumstigt när man pratar kvalitetslitteratur. Vad är det? Är det Strindberg, Tolstoj, Zola eller någon av de stor i slutet av 1800-talet. Eller är det inte så att litteratur ska läsas för att fånga fantasin och kreativiteten. Att tänka det som kan få sinnet att flytta sig utanför den kunskapsbox man hittills befunnit sig i.

Jag vet inte, men den "god litteraturen" befinner sig inte i det olika "förstår sig påare" tycker. Det viktiga skolan borde träna det uppväxande släktet är i är förhållningssättet till texter. Fakta kan man snabbt få tag idag. Problemet är den tillförlitlig? Har den relevans? Beskriver den allmängiltiga bakgrunder eller är det klart manipulativa texter?

Källkritik och kritiskt tänkande är A och O för att förstå att somliga har grumliga avsikter. Det är så man ofta blir offer för ideologisk maktutövning.

Men det är aldrig fel med en stunds njutning, att fly bort i en god historia.

Media SvD

lördag 7 juli 2012

Vart jag mig i världen vänder

När man läser de många bra förslagen som kommer från den nye S-ledaren är det två saker som lyser igenom. Det märks att han är en verkstadsgubbe och att han vill ha en arbetsmarknads orienterad skola.

Två saker som kännertecknar det gamla industrisamhälle vi en gång hade. Allt för att industrin är viktig för vår välfärd med de exportintäkter de drar in kommer inte att att lösa arbetslösheten i landet. Även om vi skulle, som förslaget från S, hjälpa små- och medelstora företag ut på markanden. För att det ska lyckas är det inte pengar i första rummet som behövs. Där är det snarare kompetenta individer som varit ute å byggt företag i världen åt stora organisationer som behövs.

För att lyckas nå dem, å få dem att ta ett osäkrare jobb i dessa företag som behöver deras kompetens, är det förändringar i trygghetssystemen som måste till.

Sedan när det gäller S-arbetsmarknadspolitik är den tom på hur du skapar jobb i det som brukar kallas tjänstesektorn eller kunskapsektorn. Här haltar även den sittande regeringen. Det verkar som politiker har oförmågan att se hur du skapar jobb i sektorer som idag är nya.

Den andra intressanta slutsatsen av S-förslaget med att få kompetent arbetskraft till företagen måste vara skolan. Å ena sida skriker man om behörighet för alla till högskolor och universitet. Å andra sidan vill man ha folk med rätt yrkeskompetens, det man får på yrkesprogram. Det verkar lite kluvet när de pratar om var ungdomar bör satsa på för utbildning.

Skulle S-förslagen genomföras skulle vi få en hårdare styrning av utbildningsvägarna ut till en rak yrkesutbildning och inte som dagens skolväsende är konstruerat. Samtidigt skulle en massiv insats på verkstadsindustrin göras med marginella effekter på sysselsättningen.

Märks att även med Stefan Löfven vid rodret är man fast i tankar och retorik från 60-talet då industrisamhället fortfarande var starkt. Men i den sektorn har inte ett nytt jobb skapats sedan mitten på 60-talet.

Så var är framtidens jobbskapande i en marknad som sägs ska bygga på kunskap?

Media SvD

torsdag 5 juli 2012

Likvärdigheten å de digitala

Uppfylld som jag blev igår av ett seminarium om digitalisering och likvärdighet, lika trött blir jag på politiker. De ägnar sig åt futtigheter som om barn ska börja en obligatorisk skola i sex års ålder, om det ska vara mindre teori i gymnasiet för skoltrötta eller behörighetskrav till högre studier på universitet och högskolor.

Det vore mer smakligt om skolpolitiker på alla nivåer, med regeringen som tagit på ledartröjan, började samlas kring en syn och strategi för att snabbt digitalisera skolan. Det är märkligt i ett land som har mest internetuppkopplingar och störst användande av smartphones att vi har en enklav i samhället som lever i stenåldern.

Därför bästa politiker lär era från detta seminarie från Visby och Almedalen 2012. Men framför allt sluta ägna er åt cykelställs frågor på den övergripande samhällsnivån. Det är andra bättre skickade att genomföra.

När får vi se en likvärdig digitaliserad skola?

Politiskt snömos

Mitt fyrahundrade inlägget på denna blogg kommer å handla om politiskt snömos. Igen ser vi politisk patentmedicin, höja kvaliteten i skolan. Denna gång är det Ibrahim Baylan som gör detta uttalande på Brännpunkt i SvD.

Hur ska det gå till från politiskt håll? Jo, genom att ett långsiktigt arbete som kräver politiska och ekonomiska prioriteringar. Fint, men hur har den gode Baylan tänkt sig det. Det är ju inte rikspolitikerna som sköter den detaljen utan kollegorna på den kommunalnivån i allt väsentlig del.

Vad menar Baylan och S när de säger att de ska investera i gymnasieskolan? Är det en förstatligande av de fria skolformerna i landet? Har de tänkt statliga lärare i gymnasieskolan. Det känns vilseledande och lite otäckt när politiker i svepande ordalag skriver saker som en oinsatt sväljer med hull å hår när det inte är sanning.

Dagens skola är kommunaliserad. Med andra ord, makten över genomförandet ligger på de 290 kommunerna inte riksplanet. För vad Baylan säger i slutet av sitt inlägg är att S tänker sig just en hårdare styrning av gymnasieskolan från staten. Hur han tänkt sig den håller han å S tyst om.

Media SvD

tisdag 3 juli 2012

Stefan Löfven visa Bertil Ohlin

Sommar universitetet verkar detta år fått slagsida åt det politiska. Både dåtid och nutid. Dåtid av att få en inblick i det som var en del i uppväxten. Som man fick med modersmöjlken, men som när man läser det så 60 till 50 år senare ser helt annorlunda ut än den bild man skapade sig.

Genom att läsa biografin om Bertil Ohlin får man en inblick i hur svårt det är att vara politiker med en annan bakgrund. Ohlin lärde sig aldrig det politiska rävspelet till skillnad mot Erlander. Även om bägge vara akademiker så växte den ena upp i forskarvärlden och den andra i politiken.

Med sin rationalitet stötte säkert Ohlin bort en å annan. Men han var en nagel i ögat på socialdemokratin fram till sitt nederlag i pensionsfråga. ATP-striden var pokerspel på högnivå av Erlander. Med en andra kammare med en madatfördelning på 155 - 155 mellan blocken var det ytterst osannolikt att vinna striden. Vi vet att det blev så, en "svikare" från FP gjorde att S tog hem ATP-striden med knappast möjliga majoritet 156 mot 154.

Dock är det intressant i historiens perspektiv att se att det snarare var Bertil Ohlins linje som borde vunnit. 1994 var vi ju tvungna att ändra pensionssystem för "åtagandena i dagens system (ATP-systemet) saknar den trovärdighet som krävs".

Hur hänger detta ihop med Stefan Löfven? Jo, han kommer från en icke politisk kultur. Lite samma som Bertil Ohlin. Den stora frågan är hur han som förhandlings människa ska lyckats komma till koncensus om frågor i ett parti där otroheten är stor. Det är inte som att sitta vid förhandlingsbordet med parterna på arbetsmarknaden för att komma fram till en lösning på ett problem. I politik är det ideologin som styr inte koncensus om lösning av ett problem.

De visar tydligt exemplet om Bertil Ohlin och ATP-striden. Även om han sakligen hade rätt redan 1957 - 1959 så var det först 1994 som det bekräftades. Som Palme lär ha sagt: politik är att vilja. Frågan är vill Löfven och kan han oskadliggöra de Juholtkrafter som är på gång inom socialdemokratin. Den som lever får se.

Stora växlar

Är det troligt att de rödgörna kan bilda regering om två år? Knappast! MP profelerar sig som ett fristående alternativ. V kan inte S ta i för då händer det som kan hända S själva.

Vad debattörerna inte riktigt berör i sitt inlägg, av förklarlig anledning, är just det som mullrar i S. Håkan Juholt må vara borta och väljarkåren smikrad av Stefan Löfven. Men vad som väljarkåren inte riktigt tycks ta i beräkningen är att än har ingen politik presenterats av S. Än har ingen på riktigt, från sett Kjell-Olof Feldt och PJ Anders Linder, sätt det muller som håller på inom vänsterleden i S.

Med LO och Tiden som navet samlar vänsterkrafterna sig för en strid i april nästa år på partikongressen. Antingen lyckas Löfven att hålla ihop partiet och köra den linje som väljarkåren tror att han ska göra eller så vinner vänsterflygeln igen. Undra hur många i väljarkåren som vill ha tillbaka fondsocialism. Vi lyckades ju stoppa galenskaperna från LO för 30 år sedan. Om den kommer åter, när LO är färdig med sin utredning till vintern om det här med vinster i välfärden är nog det stekta smöret bra härsket.

Så hur stora är chanserna till en framåtriktad kraft från S för det Sverige behöver. Den som lever får se. Två saker avgör. För det första lyckas Löfven hålla ihop paritiet och köra mittenforan. Eller för det andra kommer vi att se en partisprängning av S?

Media SvD

Politiker är servisen

Politiker ska inte syssla med entreprenörskap. Om vi tar bilden krogen är de inte i köket de ska jobba utan i servisen, alltså hovmästare eller servitör som ser till att gästerna för det som de beställt. Köksmästaren är just de där kokarna som vet hur anrättningen ska tillagas.

Annars blir det som på bilden!


Urban Bäckström påminde mig igår på Facebook hur det kan gå när glada politiker och andra ger sig på att leka entreprenrörer. Tjorven ni vet. Bilfabrik i Kalmar som i princip bara hade en kund Posten. Det gick som det gick. Volvo PV köpta fabriken och började tillverka personbilar i den.

För övrigt anser jag att politiker bara ska skapa infrastukturen för att privata innovatörer och bankirer ska gör jobbet.

Media SvD